minlangtan

Alla inlägg under april 2012

Av minlangtan - 17 april 2012 10:54

Jag har ingen egentlig lust att skriva, men jag vet att det är skönt att gå tillbaka och se tillbaka på den tid som varit.

I helgen läste jag mig igenom hela april 2011, alltså för ett års sedan. Så mycket hopp, så mycket lättnad och så stora framtidsplaner.


Vi har det tungt och jag vill knappt skriva om det, ännu mindre prata om det - av skam. Jag vill att vi ska ha det bra, att vi ska vara lyckliga, att det ska pirra och fnittras, mysas och älskas. Vi är inte där nu. Vi har varandra och vi är medvetna om att vi inte har den bästa tiden i vårt förhållande just nu och ja, jag skäms över det.

Hur kunde det bli så här?

 

Med handen på hjärtat så har vi alldeles för många saker som vi brottas med på varsitt håll, som gör att den psykiska stressen vi lever i är omänsklig. Det vore väl konstigt om det inte tog sig uttryck i någonting.

Jag skäms för det men jag försöker välja livet i varje minut, att hitta något att glädjas för och se fram emot.

Jag tycker att jag gör det bra.

Det som fick bägaren att rinna över i vintras var att den store sonen kom från ovan och hela tillvaron hos oss möblerades om, inte bara bokstavligt.

Jag hade landat i tron och vetskapen om att det bli vi tre nu, jag, sambon och Bonus.

Nu är vi fyra och jag må vara en ytterst bitter människa som ännu inte landat i den tanken ännu, som att jag på något vis inte vill acceptera att det är så det blir just nu.


Förra veckan var en hemsk vecka. Det var många tårar och det blev många nätter i soffan. Inte av ovänskap, utan för att jag behöver få vara själv.

Jag fick höra att min sambo inte vill att vi ska gå till den person på kommunen som varit vårt bollplank.

Han vill att vi reder ut detta själv, så som alla andra som han uttrycker det.

Därmed var det punkt.

Som jag kämpat genom dessa instanser för att han inte bara ska få träffa sina barn 8 timmar varannan vecka, kämpat i motvind, för den jag älskat. Jag har sett den förtvivlan som bodde i honom, en pappas längtan och sorg över sina barn. När han inte orkade, då orkade jag - så som kärlek ska vara.

Nu när jag anser att vi behöver det stödet, vi två, man och kvinna med en framtid ihop, då är det stopp - det ska lösas själv. Det känns fel, vi kan inte lösa detta själv, så som många sagt till oss. Men man är två om man ska dansa, annars blir det ingen dans.

Så tiden avbokades... och än så länge har vi inte fortsatt att prata om det.

Är detta lösningen - eller början på det destruktiva?


Jag fick i förra veckan även höra att mina åsikter om hans barn betonar straff i form av restriktioner mycket mer än att muntra upp med materiella ting. Det sved och törnen har inte riktigt lämnat hjärtat ännu.

Det åks på möten i parti och minut, extra insatta skolmöten då den store sonen inte har tillräckliga betyg för att få fortsätta till gymnasiet i höst.

Under fem veckor, har fyra av dessa veckor innehållit möten där krisplaner diskuteras med mamma, pappa och son tillsammans med skolan. Timmar efter har man skitit i det och vardagen har återgått till att få fulla veckopengen och få sitta med datorerna hela kvällen och inte ägna skolboken en tanke och ännu mindre en handling.

För mig brinner det när jag ser det. I min värld så ska ingenting av detta tillåtas när man käftar mot lärare som måste ringa hem för att en förälder ska ta tag i det och skiter i överenskomna planer - där alla vill mot samma mål, att han ska få möjlighet att söka gymnasium i nästa år.

Jag fick höra att jag endast vill straffa sonen genom att låta honom inte få full veckopeng, inte hålla på med datorn så länge inlämningsuppgifter och prov förberetts. Jag tyckte också att man kanske inte ska få gå på fritidsgården när man ljugit sin pappa i ansiktet och sagt att man varit hos "Pelle" och sovit över, och när pappan ringde dit, så fanns där ingen son, eller någon förälder som ens hört ett knyst om någon som skulle sova över.

Jag trodde att mina värderingar var sunda, att det var varje vuxen persons skyldighet att lära ett barn vad livet är och hur man handskas genom det.

Klantar jag mig på jobbet, så får jag inte sitta i det spännande projektet osv.

Nej, jag vill bara straffa tydligen, så hemsk är jag, som tycker att det är skillnad på att uppmuntra egenskaper och uttrycka sin besvikelse över att barnet handlat fel. Jag må vara hemsk som tycker att kommentarer som "Du vet att pappa tycker om dig men jag är besviken på dig, jag tycker att du gjorde fel som ljög för mig i natt"

Så nu är det tyst om barnen och vad jag tycker är rätt och fel.

Men jag blir ledsen när jag ställer mig fråga om detta är lösningen, att vara tyst.

Är detta lösningen - eller början på det destrutiva?


Min svärmor ligger på sjukhus. Hon har varit dålig sedan nyår.

En form av cancer som är elak.

Hon har sagt till sina närmaste att cancern är borta, förmodligen för att skydda och inte oroa.

Häxan Surtant (läs jag) vet minsann att så inte är fallet. Den cancern går inte att bota.

Ingen av barnen hade visat något intresse på att få veta hur det egentligen ligger till, bara vilda spekulationer.

Då jag själv anser mig ha vissa kunskaper inom området, så vet jag att mycket är just bara spekulationer och att det alltid är bra att begära ett läkarsamtal och få svar på sina frågor.

Kommer hon att komma hem? Kommer hon att kunna gå igen? Kommer ni att sätta in cellgifter igen?

Inget intresse, bara spekulationer.

Förra lördagen stod jag inte ut och mer eller mindre tvingade sambon att boka läkarsamtalet för att slippa gissa.

Häxan Surtant hade ganska rätt.

Häxan Surtant hade ganska rätt när hon från första början sa att detta är typiska symptom på leukemi också.

I förra veckan var det dags för besök hos svärmor. Dagen innan besöket blev hon av med sin syrgas och var alltså på bättringsvägen. När vi kommer in så är syrgasen på och jag viskar lite försiktigt till min sambo när vi går därifrån om hon blivit sämre den dagen eftersom de satt på syrgasen igen.

Ve och fasa så hemsk jag är som målar fan på väggen.

Så nu blir det tyst även på det planet. Vi pratar inte om svärmor, jag frågar inte och han får sköta sina besök själv.

Är detta lösningen - eller början på slutet?


Mitt i allt detta har mina hcg-värden, körtlar och Metotextrat-behandling diskuterats hos KK. Jag har varit där helt ensam. Det känns inte som att det finns plats för vår framtid i hans liv just nu.

Alla läkarkontakter, som jag tycker varit av värde för att få veta och utreda - har jag skött själv. Visst det är i min kropp det sker, men jag trodde och önskade att detta var något vi gjorde tillsammans. Inte något jag höll för mig själv då det inte visas intresse för annat än den gamla familjen.

Är detta lösningen - eller början på slutet?


Nu när jag sitter här och skriver detta på kontoret så rinner tårarna. Den skrivna texten låter så hård. Sanningen är hård, men vi älskar varandra så oändligt, så starkt.

Vi är inte ovänner, vi kramas och vi finns för varandra, men inom mig så har jag blivit sårad över det som skett.

Jag vet vad svaret på min rubrik är men jag vill inte inse det... Jag vet innerst inne att det är inte är någon lösning att vara så ledsen över att jag nu ska tiga och vara tyst. Jag vet att det är destruktivt att känna den bitterhet jag gör.

Den största av alla sorger är att jag inte känner att vi har något projekt som är vårt just nu, något som är vårat, som vi skapar, något som gör du och jag till oss.

Men om man är man och ser på samma scenario från sitt håll så kan man glatt konstatera när jag torkar mina tårar och saknar att vi gör något som är vårt - att vi visst har något som vi skapar, som är vårt. Vi har ju köpt nya markiser!!! Japp, så lätt var det med det...


ANNONS
Av minlangtan - 9 april 2012 12:27

Som så många andra gånger så väcks många känslor till liv när släkt och familj samlas för att fira högtider som denna - påsk. Förra påsken var jag gravid. Läkarna visste inte ännu åt vilket håll det skulle gå. Jag minns skräcken på påskaftonens morgon, då rött blod kom tillsammans med smärtor. De bruna ofarliga flytningarna byttes ut mot något värre. 

Jag minns hur känslorna gick förra påsken och jag minns vilken pina det var på påskdagen, att inte sitta still, springa och kolla i trosan hela tiden.


Denna påsk fanns också känslorna där. Det saknas någon här, en liten påskkärring eller påskgubbe som skulle få leta sitt första påskägg, som skulle överösas med påskpussar och kärlek.

Igår kväll när vi åkte hem från påskfirandet i stan tillsammans med min familj och släkt så kom tårarna, helt okontrollerat, men så otroligt djupa känslor och väldigt smärtsamma tårar.

Jag körde bil och den första tanken var att inte tappa en lins, då kände jag handen på mitt lår, och den otroliga värmen som denna man ger mig, en värme och en trygghet som bara han kan ge mig.

Försiktigt kom mina ord fram, orden som tillsammans med mina tankar plågat mig så hårt den sista tiden.

- Jag vill att du ska få se mig lycklig igen...


Jag vill ingenting annat än att få vara lycklig igen, få bli komplett, få en roll att fylla, få bli mamma - jag önskar ingenting annat nu...

ANNONS
Av minlangtan - 3 april 2012 12:46

Jag är så glad över det bemötande jag fått på KK här i stan, högt över förväntan.

I morse kunde det konstateras att nu är allt över och hcg är nere på 8.

Vi hade ett bra samtal, läkaren och jag.

Nu ska bara körtlarna i ljumsken gå ner till normala, så är vi där vi började.


Fabriken förblir stängd till dess att vi beslutar oss för att gå vidare, nu ska inga dumma saker ske - hur mycket jag än vill. Jag märker att jag mått dåligt över att en graviditet kommer när det är som mest olämpligast.

Vi har dock goda chanser att lyckas när vi vill och just nu får det förbli stängt ett tag.

Det känns som ett bra beslut.


I mitt huvud snurrar tusen och en tankar, kring hur mitt liv faktiskt blev. Jag tycker att det är så mycket svårare än jag kunde föreställa mig med att leva i en familj med barn sedan tidigare. Det händer så mycket med mig när förutsättningarna är som de är.

Min livsplan har alltid varit att jobba, gifta sig och skaffa barn - som något rosa romantiskt som är lika nytt för båda.

Jag hoppas och tror att det är min omdirigering av livskompassen som gör att jag känner mig helt håglös.

Jag saknar passionen mellan oss två, som det var i höstas, när jag accepterat att det blir vi två och Bonus som ska skapa en ny familj.

Att dessutom känna sig som en bitterf*tta gör ju inte saken bättre och man trivs inte riktigt med sig själv.

Som sagt, jag jobbar på att rita om min livskompass och till dess får vi två försöka att överleva, för just nu känns det inte som att jag lever, jag bara överlever...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se