Jag är så glad över det bemötande jag fått på KK här i stan, högt över förväntan.

I morse kunde det konstateras att nu är allt över och hcg är nere på 8.

Vi hade ett bra samtal, läkaren och jag.

Nu ska bara körtlarna i ljumsken gå ner till normala, så är vi där vi började.

Fabriken förblir stängd till dess att vi beslutar oss för att gå vidare, nu ska inga dumma saker ske - hur mycket jag än vill. Jag märker att jag mått dåligt över att en graviditet kommer när det är som mest olämpligast.

Vi har dock goda chanser att lyckas när vi vill och just nu får det förbli stängt ett tag.

Det känns som ett bra beslut.

I mitt huvud snurrar tusen och en tankar, kring hur mitt liv faktiskt blev. Jag tycker att det är så mycket svårare än jag kunde föreställa mig med att leva i en familj med barn sedan tidigare. Det händer så mycket med mig när förutsättningarna är som de är.

Min livsplan har alltid varit att jobba, gifta sig och skaffa barn - som något rosa romantiskt som är lika nytt för båda.

Jag hoppas och tror att det är min omdirigering av livskompassen som gör att jag känner mig helt håglös.

Jag saknar passionen mellan oss två, som det var i höstas, när jag accepterat att det blir vi två och Bonus som ska skapa en ny familj.

Att dessutom känna sig som en bitterf*tta gör ju inte saken bättre och man trivs inte riktigt med sig själv.

Som sagt, jag jobbar på att rita om min livskompass och till dess får vi två försöka att överleva, för just nu känns det inte som att jag lever, jag bara överlever...