minlangtan

Alla inlägg under mars 2014

Av minlangtan - 31 mars 2014 22:19

Det är så otroligt häftigt att upptäcka sig själv igen, fastän man passerat de 30...

Jag kan inte nog beskriva den känslan som bor inom mig dygnets flesta timmar.

Det är så häftigt, underbart, pirrande, nyfiket och bara... ja, så livsbejakande. 


Jag liknar det vid att hitta mitt livspussel, lägga ihop bit för bit och få en stor helhet, få se hela min bild. Både den fysiska och ytliga bilden och den inre bilden av mig själv.

Det är så häftigt...

Jag är inte i mål ännu, men jag upptäcker sidor av mig själv som jag inte trodde fanns, eller som legat i träda i många år.

Jag börjar bli mer och mer övertygad om att jag om ett tag kommer vara glad att detta hände, det är nu jag har möjlighet att bygga upp mitt liv igen, och bestämma hur jag vill leva och jag älskar det.

Jag fullständigt älskar det livet har att erbjuda...



ANNONS
Av minlangtan - 29 mars 2014 12:39

I torsdags började jag min EMDR-behandling. Så mycket jobbigare än jag trodde och så många andra bilder att bearbeta än jag trodde. Jag gjorde helt rätt i att vara ledig resten av dagen och inser att det så får förbli kommande fyra torsdagar. Vi hoppas på att vara igenom det på fyra gånger. Som jag hulkade, det gick inte att stoppa - och det ska tydligen vara bra. Jag skrek många gånger "det går inte, det gör för ont", men det ska tydligen vara tecken på att behandlingen går som planerat.

På eftermiddagen åkte jag till den by där jag bott i 5 år, för första gången på 4 månader. Jag skulle träffa Bonus. Första gången på ett halvår. Han blev jätteglad.
Jag var orolig att det skulle bli för mycket på samma dag. Jag var rädd att jag skulle bryta ihop.
Vi kramades och pussades. Hans mamma kramade också om mig.
Falska jävla människa. Först inte säga eller hälsa på mig på 5 år,
och sedan vilja bli en god vän när min olycka är ett faktum. Snacka om att gotta sig i andras olycka. Blä och fy...
Hon kom aldrig vidare efter deras separation och när jag nu inte har det som gick henne förlorat, så blir det så genuint falskt.

När jag skulle gå så sa jag hejdå även till mamman. Hon kom efter och frågade mig om det var jobbigt att träffa Bonus. I huset hörde jag den store sonen, mormor och morfar.
Hon utbröt "men ååååh jag tycker såååååå synd om dig och jag liiiiiiider såååååå med dig. Ååååååh jag undrar hur du har det, hur du måste må dåligt. Ååååh"
Jag tog ett djupt andetag och svarade från botten av mitt hjärta och med den känslan jag haft med mig i den tid jag var med Bonus.

"Nej, men inte ska du tycka synd om mig, jag har aldrig mått så bra som nu"

Utan underdrift var det den härligaste kommentar jag sagt på mina fem år i den där byn.
Och det var sant.

Jag satte mig i bilen och pustade ut, åkte iväg från byn, den destruktiva familjen, ett liv jag inte vill leva.
Hem till mitt liv, ett liv jag håller på att bygga upp dag för dag, och med en livslust som knappt känner några gränser...

2014 - bring it on!

ANNONS
Av minlangtan - 27 mars 2014 09:08

I söndags bestämde jag mig. En bagatell fick bägaren att rinna över. Nu klipps allt, allt allt ALLT.
Jag kommer inte längre hjälpa till, nu får bollen rulla mot botten snabbare än fort, jag varken kan eller tänker göra något.
Han vet så väl att jag så många gånger sagt att jag inte kan leva med mig själv om jag struntar i att hjälpa honom.
Men nu har jag bestämt mig, nu ska jag inte hjälpa eller göra något mer. Jag ska inte ens vara neutral som jag skrev nedan. Jag ska inte ens ha något med honom att göra.
Det räcker nu.
Jag fick höra att det ska smälla både här och där. Ja, det får göra det då för nu har jag bestämt mig och i några dagar har beslutet landat bra i magen. Jag har lämnat tillbaka alla papper i postlådan. Jag åkte direkt och gjorde det i söndags. Så skönt...
Nu har jag en dryg veckas lugn innan han är tillbaka i staden och det kommer garanterat bli cirkus. Jag hade lovat att göra en uppgift som skulle vara inlämnad 31 mars. Även den lade jag ogjord i brevlådan i hans nya bostad.
Hur kunde det bli så här? Den snällaste finaste största nallebjörnen blev elak, hotfull och vidrig.
Men jag har bestämt mig, han är borta i mitt liv. Han har gått vidare i sitt liv, dags även för mig att göra det.

Om en dryg timme börjar min behandling hos psykologen. 3-4 ggr av den och sedan ska jag ha lämnat honom där han hör hemma, bakom mig.
Jag är orolig eftersom man kan bli ledsen och sova oroligt. Tog ledigt resten av dagen och ska bara lyssna på kroppen.

Ikväll ska jag träffa Bonus. Tillbaka till min gamla by. Första gången som jag svänger in där på 4 månader.
Jag ville inte komma tomhänt och är på långa vägar inte klar med vilken kontakt jag ska ha med honom i mitt liv. Många har tårarna varit denna vecka sedan det blev klart att vi kommer träffas idag när jag åker upp i annat ärende...
Jag saknar honom något oerhört när jag tillåter mig att känna efter.
Med mig har jag ett litet miniträd. Och jag vet att det blir precis så perfekt som jag vill med det trädet. Han kommer förstå symboliken i det utan att det ens behöver förklaras. Det vet jag... Lille älskade Bonus.

Ja, idag blir det en tung dag.
Men inom mig pirrar livslusten. Att få vara någon i andras ögon.
Stil, klass, värme, humor, charm, pondus. Underbart! Det är verkligen ett kvitto på min stora aptit till livet och den blir liksom bara större och större...

Av minlangtan - 21 mars 2014 15:54

Efter dryga 7 månader kommer min lampa tillbaka. En lampa jag älskar och saknat, ett minne en del av mig. Sönderslagen på en fyllefest.
Skulle lagas, men alltid fått höra att det kommer, jag ska få den, men den har aldrig kommit...

Idag stod den på min bro, lagad med ELTEJP. Snyggt. Förbannad, besviken och ledsen.
Direkt vill jag ta upp telefonen, riva av, skälla, ställa till svars, bli vansinnig.
Som så många gånger förr...

Men nej, solen skiner, jag smet från jobbet kl 15, ska fredagsträna, har ett stort leende inombords av livslust och den stora aptit på livet som sprider sitt lugn...
Så nej. Han får inte mer av mig.
2 utmaningar denna vecka, 2 avklarade...
Bring it on!

Av minlangtan - 19 mars 2014 19:24

Min psykolog frågade mig förra gången hur JAG skulle vilja förhålla mig i den kontakt min fd sambo och jag måste ha med varandra. Vi kommer behöva ha kontakt med varandra, allt annat är att blunda för. Det finns saker som inte står i bloggen och som aldrig kommer att hamna här, men som gör att vi kommer behöva ha kontakt några gånger per år.

Idag, när jag står i köket och lagar middag med musiken på högsta volym så dyker det upp - ett sms.
Det var då jag tänkte på den målbild jag satte upp hos min psykolog.
Att vara oberörd mot honom. Jag får ingen mer ursäkt, jag får ingen mer förklaring. Jag kommer aldrig att få någon hjälp tillbaka eller en uppskattning för det jag gjort eller gör. Dags för mig att förstå det och sluta gnata om varför varför varför och sluta pressa honom om allt han inte gör för mig. I 5 månader har jag varit arg och förbannad på honom.
Visst, han har förtjänat varenda ord han fått höra. Men det sliter på mig att aldrig få en ursäkt eller något tillbaka. Dags att sluta förvänta sig något tillbaka.
Målbilden var att kunna vara kort och neutral i tonen.

Fastän tårarna rann och jag kastades tillbaka till augusti, så höll jag emot.
Den blåa svarsrutan har nog aldrig varit så kort på min iPhone.
"Ok" blev svaret.
Och jag är ett steg närmare min målbild.
Idag blev han förskonad mot att höra hur lite han gör och gjort.
Jag tog ett stort steg närmare mig själv, att kunna släppa det där det hör hemma...

Av minlangtan - 15 mars 2014 15:04

Sällan har en helg varit så efterlängtad som denna. Tjänsteresa och oro på jobbet i kombination med allt som snurrat upp till ytan denna vecka gjorde att helgen välkomnades varmt och stort.
På jobbet är det kaos och kräver mycket av min insats. De årliga medarbetarsamtalen kräver sin kvinna. Det ska förberedas, sättas mål och dokumenteras.
9 to go...
Men 1 - check, och det känns underbart att coacha fram till nya målsättningar och större engagemang - att ge andra förutsättningar att lyckas!

I köket pågår matlagningen som bäst. Mina tjejer kommer ikväll. Vi ska äta manchegogratinerad parmaskinka med en melonsallad till som förrätt. Huvudrätten kommer bestå av pancettalindad kycklingfilé på en spegel av rödvinssky med chilistekta mandelpotatisar. En chevrecream
till det. Efterrätten blir en kladdkakesandwish fylld med mjölkchokladtryffel som serveras med Baileysgrädde och Daimkross.
Lite vin, några kaffedrinkar och jag tror kvällen reder sig.

Nere i källaren brinner golvet. På måndag börjar väggar reglas och nu ska jag snart kunna packa upp allt som står i mitt garage och har så gjort sedan november.

Jag var nyss och handlade efter en skön promenad. Jag gick där mellan hyllorna och charken och ögonen vattnades. Av känslostormar. Jag lever här nu, jag kan känna glädje, harmoni, lugn och jag lever verkligen mitt liv fullt ut.
Lördagsharmoni helt enkelt -en sådan dag då man tittar sig i spegeln och trivs med sig själv på flera olika plan...
Bring it on...

Av minlangtan - 11 mars 2014 22:45

Ett papper ska lämnas. Bråk, skrik och dramatik utbryter. Vi står så långt ifrån varandra, men ändå inte klara med varandra. Han kräver att allt ska vara som vanligt, att gjort är gjort, förlåtet och nu ska vi vara som vanligt mot varandra.
Jag å min sida är så otroligt sårad och lever med detta svek varje dag. Varje gång han sagt att han ska börja visa, att han ska uppskatta att jag inte begärt honom i konkurs. Han ska börja - från och med nu. Men det kommer aldrig något. Istället kommer det kommentarer från henne, blockeringar på Facebook och andra lågvattenmärken.

Det är nu jag ska börja visa, jag lovar...
Så låter det varje gång. Men det kommer inget. Så varje gång vi hörs av så finns det en uppdämd irritation hos mig över att han faktiskt inte gör något för mig.
Jag betalar på våra gemensamma lån, men har inte fått en enda fråga om han kan göra något för mig.

Var glad tänker ni, att du slipper honom. Ja, det är jag. Men jag är också otroligt ledsen att vi inte kan mötas. Att han inte kommit hem till mig, kramat om mig och frågat vad han kan göra, om än bara lyssna på mig hur dessa månader varit.
Lyssna på min längtan efter Bonus, lyssna på hur lite jag förstod i somras och hur ledsen jag blev när han bara stack, utan ett ord utan något.
Men han kommer inte att erbjuda sig det. Och det gör mig ledsen.
Mycket ledsen.
Han blir å andra sidan arg på mig eftersom han upplever att jag ältar. Och ja, rätt har han.
Vi står alltså så långt i från varandra. En som tycker att allt kan vara som vanligt. Ord som förlåt och beklagar har ju checkats av via sms, så nu ska allt vara som vanligt.
Och en annan som är ledsen och besviken och önskar att omtanke och empati kunde visas.

Idag skulle vi mötas, över 2 månader sedan sist.
Han vågade inte. Tyvärr hade jag hantverkare hemma, så hans plan att bara kunna stoppa i brevlådan gick åt pipan. Jag mötte upp på jobbet, sa att det bara var att ringa på, alla har gått hem. Nej, han kunde inte komma in, han lämnar det på dörrhandtaget.

Jag bryter ihop. Han vågar inte möta mig, så borde jag tänka. Hans förlust. Men inom mig har jag fastnat i känslan som uppstod i augusti, att inte ens vara värd att komma hem till.
Att man inte längre är betydelsefull, att mina känslor och mina tårar inte spelar någon roll.

Jag sa till min psykolog att jag fastnat. Det känns som att jag fastnat i den förtvivlade känslan som uppstod den där varma augustidagen och huset var tomt - han kom aldrig mer hem. Som jag hade längtat efter honom, och så kom han aldrig mer hem.

Vi ska påbörja en behandling till veckan för att på konstgjord väg komma vidare. Vi ska locka fram den där dagen då min värld rasade, återskapa känslorna. Sedan ska hjärnan sättas på "sleep" eftersom man i sömn kan bearbeta. Detta görs med hjälp av ögonrörelser, samma ögonrörelser som vi har när vi sover.
Detta kan göras först efter några månader efter att det inträffat och är en vanlig metod för att bearbeta trauman.
Jag ser fram emot att få komma vidare, bort från känslan av att han lämnade mig för en annan kvinna, åkte utomlands, skrek åt mig, aldrig mer kom hem...

Av minlangtan - 10 mars 2014 20:17

Sitter på tåget på väg hem och då kommer den där känslan över mig. Bonus jag saknar dig så att det gör ont. Vi har inte fått säga hejdå.

Medvetet ligger jag lågt. Skippade julklapp och födelsedagspresent för att inte behöva känna pressen att det måste följas upp varje år.
Jag saknar honom så enormt, men vet att det skulle bli för jobbigt att ha honom i mitt liv. Han är en påminnelse om det liv som revs itu.

Tårarna rinner, mascaran smetas ut. Jag kan inte hejda det. Jag saknar Bonus just nu. Det bara kom över mig, från ingenstans.
Bonus Bonus.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se