Min psykolog frågade mig förra gången hur JAG skulle vilja förhålla mig i den kontakt min fd sambo och jag måste ha med varandra. Vi kommer behöva ha kontakt med varandra, allt annat är att blunda för. Det finns saker som inte står i bloggen och som aldrig kommer att hamna här, men som gör att vi kommer behöva ha kontakt några gånger per år.

Idag, när jag står i köket och lagar middag med musiken på högsta volym så dyker det upp - ett sms.
Det var då jag tänkte på den målbild jag satte upp hos min psykolog.
Att vara oberörd mot honom. Jag får ingen mer ursäkt, jag får ingen mer förklaring. Jag kommer aldrig att få någon hjälp tillbaka eller en uppskattning för det jag gjort eller gör. Dags för mig att förstå det och sluta gnata om varför varför varför och sluta pressa honom om allt han inte gör för mig. I 5 månader har jag varit arg och förbannad på honom.
Visst, han har förtjänat varenda ord han fått höra. Men det sliter på mig att aldrig få en ursäkt eller något tillbaka. Dags att sluta förvänta sig något tillbaka.
Målbilden var att kunna vara kort och neutral i tonen.

Fastän tårarna rann och jag kastades tillbaka till augusti, så höll jag emot.
Den blåa svarsrutan har nog aldrig varit så kort på min iPhone.
"Ok" blev svaret.
Och jag är ett steg närmare min målbild.
Idag blev han förskonad mot att höra hur lite han gör och gjort.
Jag tog ett stort steg närmare mig själv, att kunna släppa det där det hör hemma...