Efter fyra veckor har jag lämnat chockfasen och befinner mig nu i en reaktionsfas, och jag är ARG, så ARG så ARG.

Jag är mycket hellre arg än att känna den bottenlösa sorg som jag känt dessa veckor. I ilskan finns det kraft och det välkomnas.

Den där obeskrivbara känslan efter att få bli mamma har mattats av och ligger på behagligt avstånd. Den finns där, med med rätt person, och först ska jag läka i kropp och själ efter denna sorg som plågat mig.

Jag längtar efter att få hitta mig själv igen, få skratta, mysa, dricka massor av vin, laga underbar mat, gå på bio, tända ljus och bara vara.

Sen, när jag landat, ska jag öppna ögonen för resten av världen och ta med mig denna erfarenhet och välkomna det nya som väntar runt hörnet. Fram till dess ska jag ta hand om mig själv, bara mig själv...

Jag kräks inte längre så ofta, jag stirrar inte upp i taket i ren förtvivlan hela kvällarna igenom.

Sedan några dagar kan jag börja se gnuttar av framtid, allt är inte bara nattsvart.

Jag börjar inse att en separation är en separation, en sorg som måste få göra ont, som måste få ta tid. Han har ju redan gått vidare, är kär och lycklig. Fast hur lycklig är man om man inte orkar ta hand om sina egna barn?

Det känns fortfarande så orättvist, det skulle ju bli vi två. Nu måste jag sätta mig själv främst, fokusera på att göra bra val för mig. Jag måste släppa honom, släppa alla hans problem som jag nu inte är rätt kvinna att hjälpa honom med.

Jag tänker mycket på vad jag förlorat, men jag kan också ana en ljusning - nu har jag chans att bygga mitt liv så som jag vill ha det...

Det är en sak jag inte orkar just nu och det är Bonus. Vi hörs varje dag och det river upp mycket. Hans pappa har inte berättat för honom att han funnit en ny kärlek som han flyttat in hos. Jag möter Bonus ledsna ögon varje dag, men nu måste jag fokusera på mig själv och inse att det finns två fungerande föräldrar som har ansvar för honom och hans behov. För mig smärtar det för mycket fortfarande... Jag hoppas att det lägger sig om en tid.

Jag säger det igen - jag älskar era kommentarer, så fortsätt gärna! 

Det gör så förbannat ont. Så ont, så ont. Ibland måste jag sätta mig ner för att återhämta andningen och få hjärtat att lugna ner sig.

Jag önskar att jag inte brydde mig längre, att all skit jag får veta och höra av andra ang det som pågått i sommar, bara kunde rinna av mig. Jag försöker bena ut vad den största källan till detta vedervärdiga mående beror på. Stress kring hus? Oro för att alltid leva ensam? Skam kring att ha blivit lämnad till förmån för en annan kvinna? Rädsla att stöta på de lyckliga tu mitt i min sorg?

Det är nog en kombination.
Idag var jag och tröstshoppade, många tusenlappar gick det och i provhytten grät jag. Jag kände mig så vacker ändå lämnar han mig.
De som står mig närmast hävdar bestämt att han inte lämnat mig för en annan kvinna, utan att han tagit den enklaste vägen ut, en flykt.
Det säger ganska mycket om en pappa som inte orkar träffa sina barn.
Fest, röja, dricka och om igen. Det är inte det liv jag ville leva. Och nu slipper jag, för hans hjärta tillhör någon annan nu. Smärtan är hemsk.

Önskar att någon kunde lova att detta tillstånd går över, för rädslan över att må så här är också stor. En sorts apati.
Imorgon börjar en ny vecka, förhoppningsvis kommer jag känna mig lugnare kring boendefrågan. Han kommer hem från utlandet med sin käresta ikväll och imorgon skulle han hämta sin post här i huset. Jag hoppas att han gör det när jag är på jobbet och slipper möta honom, för det gör för ont.

Ett och annat otrevligt kuvert ligger också där, till följd av det liv som pågått, ett liv av kravlöshet och klacksparkar. Jag är i allafall glad att jag är den som kan gå till banken och få ett nytt lån, det är långt ifrån vad han kan göra. Jag kommer chocka min bankman med att erkänna att jag är den enda som ska separera som får bättre ekonomi än när jag var sambo. Det är en tröst i allt helvete, att jag har alla möjligheter att bygga upp mitt liv igen, så som jag vill.
Men rädslan att inte kunna bli kär på äldre dagar gör mig åter panikslagen. Kommer jag någonsin att bli lycklig?

Det är så tomt hemma, så tomt så tomt...

Fastän jag inte vill kapitulera för känslan av ensamhet så gör jag det ändå. Jag känner mig så ensam.

Jag unnar inte honom lycka, att få vara nyförälskad och känna att livet bara ler.

Det var tre dagar sedan vi hörde något i från varandra, det var då han ringde upp när jag konfronterade med alla datum och allt han gjort med henne. Jag tror aldrig att vi kommer säga några mer ord till varandra, för jag förtjänar verkligen inte hans aggressiva beteende.

Jag funderar mycket på om de är äkta känslor mellan dessa två eller om det handlar om en flykt, bort från krav och plikter, till ett glatt och lätt liv utan några ledsna miner.

Nästa vecka kommer han hem, hem till verkligheten, där hus ska säljas och livet ska delas upp. Bara tanken på det får mig att må dåligt och känna en panik som leder till hjärtklappning. Jag vet inte om han kommer att dyka upp hemma för att underlätta för mig. Han bor ju oss henne och jag kan glömma att vi någonsin ska skiljas som vänner.

Jag har förlorat min sambo...

Jag har förlorat en vän...

Jag har förlorat min livskamrat...

Jag har förlorat han som tillfredsställde min kropp...

Jag har förlorat han som gjorde mig trygg...

Jag har förlorat han som skulle göra mina drömmar möjliga...

MEN..

Jag har vunnit möjligheten att bygga upp mitt liv igen och få leva det liv jag är förtjänt av att få leva..

Jag som annars inte räds ensamheten, är riktigt rädd att för alltid leva ensam, känna en tomhet och sakna en livskamrat att dela det som kallas livet med.

Jag saknar det, men jag får lova mig själv att aldrig mer sakna honom som gjorde mig så fruktansvärt illa genom att leva ett annat liv bakom min rygg, när jag behövde honom som mest.

Jag kan inte säga att jag förstått min verklighet ännu. Jag googlar ord om att bli lämnad för en annan kvinna, jag googlar inte graviditetssymptom eller provsvar. Jag läser era kommentarer om och om igen och löser om hopp, om att det finns ett liv efter denna vidriga ångest. Det är ångesten som plågar mig mest just nu. Jag mår så dåligt, äter inte och sover inte. En fin viktminskningsmetod, men ingenting att rekommendera.

Varje gång jag loggar in på bloggen så kan man läsa det som skrevs för ett år sedan eller två. Igår fastnade jag vid ett inlägg skrivet ett år sedan. Jag kastades direkt tillbaka till den världen, hur jag sörjde min MA, medan min sambo sa åt mig att leva, sluta älta.

Ni är många som kommenterat att ni tyckt att jag borde ha gått tidigare. Stor skillnad på att gå och på att bli lämnad. När min sambo började yra om att han inte vill ha barn så vet jag att jag kände efter, både före och efter att jag inte kan leva i ett förhållande där man inte jobbar mot ett vi.
Och så känner jag idag också, och kanske ger detta mig möjligheten att få det. Just nu känns det så omöjligt att tänka så, att en dag få bli kär & lycklig igen, få dela vardagen, få planera framtiden med. Och en sak ska jag lova mig själv, att aldrig mer lyfta eller rädda någon man. För det har varit min roll i detta förhållande, jag har tröstat, rett ut, agerat och räddat.
Kanske ger denna mycket tråkiga separation möjlighet för att få det jag förtjänar, en man som uppskattar det jag gör?

För min fd sambo lockar det lätta och glatta livet just nu, utan krav och förpliktelser. Då vill man knappast ha en introvert barnlängtande och reflrkterande sambo vid sin sida. Då lockar en 15 år äldre kvinna, med många barn som delar samma intresse - kroglivet och den glada flaskan.

Jag är väldigt ledsen, och jag förtjänar definitivt inte det tonläge som är mellan oss just nu. Det är knappast han som har rätt att skrika och gorma. De sista orden till varandra tror jag är sagda, igår fick jag veta alla datum som han uppvaktat henne med blommor och det datum hon deklarerade att de har en relation, via fb givetvis. Nu håller inte lögnerna längre, och med det är sista orden sagda. Det här pågick bakom min rygg och döljdes av lögner. Så många lögner.
Hans liv är helt sönderslitet på alla de plan, han orkar inte träffa sina barn, ekonomin är under noll och spritkonsumtionen är maximal. Det är inte så jag vill leva mitt liv. Inte alls... Men jag saknar det vi hade när vi hade det.

Idag skrev jag kontrakt på en lägenhet, i väntan på det perfekta huset. Jag har iallafall möjlighet att köpa ett bra hus och kunna leva ett bra liv. Mitt liv kommer tänker jag, att det finns en kosmisk rättvisa. Jag reser mig, men det finns en person som förstört väldigt mycket just nu och står utan pengar, bostad, regelbunden inkomst. Men han har kärleken och lyckan, det jag saknar mest - tvåsamheten.


Jag grät när jag skrev på kontraktet med darrig hand. Det var inte så här det skulle bli.
Idag har jag slängt vår fotovägg, där det fanns ett medvetet hål i mitten, där det skulle sitta en ultraljudsbild som ett bevis på vår kärlek. Vår kärlek finns inte längre, och jag vågar inte ens tro att jag någonsin ska få bli gravid. Sopbilen kommer imorgon och tar med sig mina minnen, jag vill aldrig mer se det liv som inte blev komplett...

Det är mitt i natten, jag borde sova. Min mamma ligger i rummet bredvid mig i det annars så tomma huset. Jag klarar inte att ta hand om mig själv. 31 år gammal...
Idag fick jag veta mer och det framgår tydligt att de haft en relation bakom min rygg i flera månader. I skrivande stund har de lämnat landet för tid på tu man hand.

Jag känner sådan skam över att ha blivit bedragen. Det känns som att det står ODUGLIG i min panna. Det här händer andra, men inte mig. Nu har det hänt mig, livet har ryckts under mina ben och jag är ett vrak. Äter inte, sover inte, bara ser framför mig hur dessa två, framförallt min ynkrygg till fd livskamrat, ägnar sig åt förtjusande förälskelse.

Än har inte ilskan kommit, jag söker svar och vill få honom att förstå hur ledsen jag är och vad han gjort mig genom detta oförsvarliga beteende. Resultaten av dessa samtal blir total förödmjukelse, där jag tillåter honom att visa sina sämsta sidor, skrika åt mig att gå vidare, skrika åt mig att lämna honom i fred, skrika åt mig att han inte orkar prata med mig mer.
Jag blir ännu mer ledsen och han blir ännu mer irriterad eftersom jag inte gått vidare. Lite hårt krav kan jag tycka, efter ett par dagars vetskap att han bedragit mig med en annan kvinna.

Den största frågan nu i natten är om jag någonsin blir mig själv igen? Jag orkar inte med denna hemska ångest.

Tänk att det skulle behövas en separation för att Bonus mamma och jag ens skulle prata med varandra. Inte för att jag varit ovillig tidigare, men hon har haft det om jag säger så...

Igår kom han - älskade Bonus, hon meddelade mig att han hade längtat efter mig. Vi bestämde att de skulle komma båda två. Det var otroligt känslosamt. Efter ett bra samtal kom vi fram till att jag ska fortsätta att träffa Bonus för att han behöver mig.

Det är egentligen så tragiskt. Hans pappa orkar inte med honom, han har raggat upp något brutta på krogen, knullar runt och har kört sönder hela sitt liv och lite till, och jag sitter där och planerar för att umgås med hans barn.

Mamman var mycket noga med att det ska vara på mina villkor, så mycket jag orkar.

Vi skulle hålla kontakt, och till veckan blir det troligen en lunch.

Det känns väldigt konstigt...

Jag tror ibland att det fysiska hjärtat ska spricka av sorg, när tanken på att han gått bakom min rygg på mig kommer fram. Bara vetskapen att han ligger med någon annan får mig att vilja riva sönder bröstkorget och ta ut det hjärtat som gör dubbelvolter.

När kommer den tiden som gör att jag blir arg? För jag ska ju inte alls längta efter ett otroget svin, jag ska bara vara glad att jag slipper den stora 40-års kris som pågår just nu.

Medan jag drömde om en mage, en framtid, att få bli mamma, då bestämde han sig för att han inte vill ha barn, då ville han vara fri - hittade någon på krogen, och nu är dom tillsammans. Han bor hos henne och har sovit med henne ett bra tag.

Idag har jag bett honom lämna tillbaka ringen, att han lägger den på köksbordet medan jag är på jobbet.

Det var ju liksom inte så här det skulle sluta... och jag hoppas att den vidriga känslan lägger sig, känslan av att han faktiskt har någon som tar hand om honom, medan han skriker till mig att jag ska rycka upp mig, gå vidare och vara lycklig. Det är lite svårt när hela ens värld slogs samman för mindre än två veckor sedan...

Tack för alla fina kommentarer, de värmer!