Jag kan inte säga att jag förstått min verklighet ännu. Jag googlar ord om att bli lämnad för en annan kvinna, jag googlar inte graviditetssymptom eller provsvar. Jag läser era kommentarer om och om igen och löser om hopp, om att det finns ett liv efter denna vidriga ångest. Det är ångesten som plågar mig mest just nu. Jag mår så dåligt, äter inte och sover inte. En fin viktminskningsmetod, men ingenting att rekommendera.

Varje gång jag loggar in på bloggen så kan man läsa det som skrevs för ett år sedan eller två. Igår fastnade jag vid ett inlägg skrivet ett år sedan. Jag kastades direkt tillbaka till den världen, hur jag sörjde min MA, medan min sambo sa åt mig att leva, sluta älta.

Ni är många som kommenterat att ni tyckt att jag borde ha gått tidigare. Stor skillnad på att gå och på att bli lämnad. När min sambo började yra om att han inte vill ha barn så vet jag att jag kände efter, både före och efter att jag inte kan leva i ett förhållande där man inte jobbar mot ett vi.
Och så känner jag idag också, och kanske ger detta mig möjligheten att få det. Just nu känns det så omöjligt att tänka så, att en dag få bli kär & lycklig igen, få dela vardagen, få planera framtiden med. Och en sak ska jag lova mig själv, att aldrig mer lyfta eller rädda någon man. För det har varit min roll i detta förhållande, jag har tröstat, rett ut, agerat och räddat.
Kanske ger denna mycket tråkiga separation möjlighet för att få det jag förtjänar, en man som uppskattar det jag gör?

För min fd sambo lockar det lätta och glatta livet just nu, utan krav och förpliktelser. Då vill man knappast ha en introvert barnlängtande och reflrkterande sambo vid sin sida. Då lockar en 15 år äldre kvinna, med många barn som delar samma intresse - kroglivet och den glada flaskan.

Jag är väldigt ledsen, och jag förtjänar definitivt inte det tonläge som är mellan oss just nu. Det är knappast han som har rätt att skrika och gorma. De sista orden till varandra tror jag är sagda, igår fick jag veta alla datum som han uppvaktat henne med blommor och det datum hon deklarerade att de har en relation, via fb givetvis. Nu håller inte lögnerna längre, och med det är sista orden sagda. Det här pågick bakom min rygg och döljdes av lögner. Så många lögner.
Hans liv är helt sönderslitet på alla de plan, han orkar inte träffa sina barn, ekonomin är under noll och spritkonsumtionen är maximal. Det är inte så jag vill leva mitt liv. Inte alls... Men jag saknar det vi hade när vi hade det.

Idag skrev jag kontrakt på en lägenhet, i väntan på det perfekta huset. Jag har iallafall möjlighet att köpa ett bra hus och kunna leva ett bra liv. Mitt liv kommer tänker jag, att det finns en kosmisk rättvisa. Jag reser mig, men det finns en person som förstört väldigt mycket just nu och står utan pengar, bostad, regelbunden inkomst. Men han har kärleken och lyckan, det jag saknar mest - tvåsamheten.


Jag grät när jag skrev på kontraktet med darrig hand. Det var inte så här det skulle bli.
Idag har jag slängt vår fotovägg, där det fanns ett medvetet hål i mitten, där det skulle sitta en ultraljudsbild som ett bevis på vår kärlek. Vår kärlek finns inte längre, och jag vågar inte ens tro att jag någonsin ska få bli gravid. Sopbilen kommer imorgon och tar med sig mina minnen, jag vill aldrig mer se det liv som inte blev komplett...