Jag är fysiskt helt otroligt trött idag, men kan inte riktigt komma till ro här hemma.

Natten till tisdag blev det knappa 4 timmars sömn efter att Kärleken och jag legat vakna och diskutera hela natten. Inget bråk, ren och skär diskussion som avslutades som bäst, med att älska till dess att klockan närmade sig tre på natten.

Bonus sov i rummet bredvid och jag njöt av att föra ett vuxet resonemang med min sambo utan att en 7 åring frågar vad vi pratar om.

Gårdagen kan vi enkelt sammanfatta med ett totalt fiasko på hemmaplan.

Vi har skämtat om det, att nu kommer VAB-dagarna öka och magsjukan kommer inte att skona oss. Det ska bo ett litet skolbarn här veckovis.

Mycket riktigt, andra dagen kommer Bonus hem och är helt slut. Hostig och kinkig. Vill ha en huvudvärkstablett men får inte eftersom han säger helt plötsligt att han börjar må illa.

5 minuter senare står han och kräks på toaletten och paniken griper tag i mig.

HELVETE.

Jag är nåt så enormt rädd för att kräkas.

Jag blir förbannad först, inte vuxet eller moget, men galet förbannad är vad jag är just du. Anledningen är att jag berättat för Bonus på måndagen när han stoppade sina händer i munnen och bet på naglarna att det definitivt inte var lämpligt att göra det. Jag påminde om samma sak i julas när han var på T-banan. Inga fingrar i munnen. Magsjukan kom då också.

Det var bara till att inse att han är sjuk.

Efter kräkningen kommer det inget mer, möjligen hostig och kinkig. Ingen feber. Han fick en egen toalett och stränga order om att hålla sig på sitt rum och bara använda den egna toaletten.

Klockan 03:18 i natt hade han sovit av sig sin lindriga sjuka och tyckte att det var morgon. Upp och hoppa, noll respekt.

Jag förblev vaken till klockan 06:05 och var måttligt trött när klockan ringde 06:45.

Jobbet idag ska vi inte prata om.

På lunchen kom ett fint meddelande från en fin vän som jag besökte i somras med hennes då nyfödda prinsessa. Hennes ord fick det att brista för mig på jobbet, så full av känslor och en trötthet som inte är av denna värld.

Vi bestämde lunch hemma hos mig i nästa vecka och jag ser fram emot det med en varm värme i hjärtat.

Bonus är alltså fit for fight och är så uttråkad.

Sambon har vabbat och kryper även han på väggarna.

Tack för era fina kommentarer.

Johanna - välkommen hit. Roligt att se en kommentar från någon som är med om samma Bonusföräldraskap.

Det är en helt underbart bedårande 7-åring som förgyller livet varannan vecka, men som alltid har en plats i vår familj.

Tyvärr har denna resa gjort mig till en person jag inte riktigt gillar och kan förlika mig med...

Imorgon är det två år sedan min sambo sa orden "lita på mig, jag ska ordna det här" då vi tagit första kontakten med familjerätten.

Tyvärr kan jag inte luta mig tillbaka och lita på honom, för det finns en kvinna på andra sidan ån som styr även vår familj med järnhand...

Jag har sedan en tid börjat blöda då vi har sex.

Samlagsblödning skall alltid kollas upp.

Fick ingen tid hos TF och ville heller inte vänta de dryga två veckorna innan jag har ett planerat besök där.

Så det fick bli KK där jag fick en tidig morgontid.

Mycket riktigt tappen är irriterad och det är därifrån jag blöder.

Läkaren var en helt ny ST-läkare så det tog evigheter för henne att komma åt min livmodertapp. Alla gynekologer säger att den är sååå djup.

Kan bli en fin fin förlossning det där!  

Idag fick assistans komma för att hjälpa henne komma åt livmodertappen.

Hur som, nytt cellprov togs. Sedan fick jag vänta för att hon skulle konsultera överläkare. Man ville göra nytt kolposkop idag, men det var helt omöjligt då de var underbemannade.

Hon sa att det vore bra om jag hittar en tid hos någon annan för att göra kolposkopin för på KK skulle jag få vänta.

Tårarna brände bakom mina ögonlock där i gynstolen.

Inte tillbaka med det där jävla helvetet igen och utan plan dessutom.

När jag kom tillbaka på kontoret så ringde jag min privatvårdsförsäkring.

Fick en tid till en gyn i Stockholm som kan göra det på tisdag.

Väntar för besked hos TF och höra om det kan göras i samband med vår utredning.

FAN va irriterad jag blir...

Tillråga på allt är helvetet ett faktum hemma, vi inledde umgänget med lite spyor och sjukdom som ledde till sömnlösa nätter.

Två nätter med 3 timmars sömn tar på.

Och jag som ingenting annat gör än att längtar till att få ligga sömnlös med en person som är en del av oss... vårt barn.

________________________________
Uppdatering: TF kommer göra kolposkopin på mitt besök i samband med utredning. Bra, en resa mindre - men längre att vänta.

Blir till att ta det lugnt i sänghalmen nu - lagom till ÄL!

FAN!

Jag önskar att Du förstod vad som händer i min själ med tre missfall på kort tid.

Jag önskar att Du förstod hur otroligt mycket det sårar när min fina ryggsäck som jag köpt till Bonus inför skolstarten, kommer tillbaka, nerpackad och ihopvikt i en pisspåse i mammans ryggsäck.

Jag önskar att Du förstod hur skör man blir när man vågar föreslå fotbollsskola, boxning, teater, karate, hockey, inneband och andra tusen och en aktiviteter för att det vore bra för ett barn.

Jag önskar också att Du förstod hur mycket det krossar ens hjärta när det ratas, för att sedan älskas när någon annan förälder, en mer accepterad människa föreslår det samma och det då höjs till skyarna.

Vi är ingen riktig familj.

Jag har blivit bitter och tänker på hämnd. Hur jag ska packa ner hennes ryggsäck i en skitig kasse och packa ner i vår ryggsäck. Så lågt och så barnsligt, jag är bättre än så egentligen.

Jag vill stoppa ner en hundralapp för varje gång jag kommer på att Bonus behöver kläder. Avstå och stoppa ner hundringen i en låda. När min Längtan någon gång vill komma, då ska tusenlapparna fram.

Vad hände med mig?

Det här är inte jag...

Jag är sååå redo för att bli mamma, få ett barn, kliva in i ett nytt kapitel i livet.

Det känns tröstlöst, långt borta.

Funderar mycket på det kommande läkarbesöket.

Ska vi göra en infertilitetsutredning med allt vad det innebär?

Orkar jag det?

Å andra sidan, orkar jag gå igenom ett missfall till?

Trösten att vi har lätt för att bli gravida känns som ett hån, ett stort hån, för det är inte längre någon som helst tröst. Bara en frustration över att någonting är nära, men det flyttas längre och längre ifrån oss.

Funderar mycket på detta med TSH-värde, som kan justeras med Levaxin.

Antar att det är något som kommer att tas i samband med vårt läkarbesök.

Hur snabbt får man svar?

Hur snabbt börjar Levaxinet att värka?

Jag vill bara släppa allt bebisplanerande för en stund. Lätt att skriva, svårt att göra.

Jag är på CD 10 idag. Ägglossningen kommer att komma lagom till helgen, en helg där vi aldrig får till det.

Vårt härliga sex som vi hade det i helgen är nog bara ett minne blott den dagen.

Näe... idag är det dags för tredje träningspasset på 5 dagar. Bra bra!

Jag vill fortsätta bada på fredag eftermiddag innan vi går ut och äter en middag på tu man hand.

Jag vill fortsätta njuta av en middag med ett glas vin till och kunna prata oss vuxna emellan.

Jag vill vakna upp en lördagmorgon med en djup innerlig kyss.

Jag vill äta frukost på stående fot medan någon viskar i mitt öra i bara underkläder.

Jag vill åka i väg på ett event och vara vuxen, umgås med andra vuxna.

Jag vill åka hem på lördagseftermiddagen, inse att vi har en timme innan nästa middag - och älska hejdlöst, inte för att skapa barn, bara älska gudomligt underbart.

Jag vill vakna upp på söndagmorgon... och inse att det är en hel söndag kvar innan allvaret sätter igång.

Imorgon smäller det, Bonus halvtidsumgänge börjar.

Idag möttes vi, på min morgonprommis. Han i bilen och jag flåsandes.

Han tog händerna för huvudet och böjde sig ner under instrumentpanelen för att inte se mig.

De sista hundra meterna hem sprutade tårarna ur mig.

Det gör ont... att inte vara värd att heja på.

Att heja utan att någon hejar tillbaka.

Jag vet jag vet jag vet att det inte beror på att han inte gillar mig, jag vet att det beror på att han inte vill att hans mamma ska se att han hejar på mig, som om lojaliteten skulle brytas.

Jag vill bara stanna tiden nu, fortsätta vara vuxen, kanske älska igen...

Morgondagen kryper ruskigt nära nu...

Så då var mensen nästan slut och det innebär att det hade varit dags att börja knapra Pergo.

Men beslutet står jag kvar vid - det blir aldrig mer Pergotime för mig.

Jag räknar heller inte med någon graviditet denna månad.

Ser med skräckblandad förtjusning fram emot vårt (?) eller mitt läkarbesök den 15 september.

Vi har varit barnfria denna vecka och det har gjort oss gott.

Vi har vilat och sovit. Jag har kommit igång med träningen.

Allt detta känns sammantaget väldigt bra.

På måndag drar allvaret igång och nu blir Bonus hos oss varannan vecka. En omställning för alla.

Hoppas Boschen i tvättstugan har vilat upp sig, för nu kommer den att få gå varm varm varm...

Just nu ser jag fram emot helgen. Vi är bjudna på ett företagsevent och det ser jag verkligen fram emot. Några bra filmer skulle behövas också, och god mat och ett glas rött vin.

Vill vill vill...

Jag kan inte riktigt skriva under på att jag blivit missunnsam och ledsen när jag sett andra gravida eller små bebisar som det för övrigt kryllat av i sommar.

MEN... håller jag på att närma mig det stadiet där missunnsamheten kommer och knackar på, där ledsenheten tar över min egna glädje över att vi faktiskt tillsammans tagit ett beslut att bli föräldrar tillsammans?

Idag kom min medarbetare tillbaka som varit på föräldraledighet efter att fått en liten dotter i somras. Jag var den som gratulerade och köpte present.

Imorgon kommer även dottern på besök på fikat!

Det känns i hjärtat.

Det skulle ju varit vi!

Jag vill också!

... så himlens hårt och mycket.

Efter mitt andra missfall kändes det faktiskt inte så himlens långt borta, det kändes nåbart. Nästa år är det jag som kanske får mixa semestern med föräldraledighet, det kanske är jag som får lägga in ett långt autosvar på mailen och strunta i veckor - bara vara ledig.

Nu...känns det faktiskt inte så himlens nåbart längre. Det tredje missfallet tog bort lite av den lilla lilla känsla att snart, snart är det vår tur.

Imorse började Bonus 1:a klass. Nya kläder var framlagda, den nya ryggsäcken packade och den nya ryggsäcken stod på första parkett. Allt uppmärkt.

Jag pussade honom lycka till innan jag åkte till jobbet imorse.

Hans pappa ska sitta bakom hans stol idag, tillsammans med hans mamma.

Förr brydde jag mig inte.

Nu bryr jag mig, för jag önskar av hela jorden att det var vi, tillsammans med vårt barn, som mamma och pappa - som en familj.

Det tåras i mina ögon när jag skriver detta.

Idag tvingade jag mig själv att ta nytag med Metforminet, det ska bara gå - vi måste bli en familj, måste...

Så där ja, mens på BIM -3 och ÄL + 9. Alldeles för tidigt. För tidigt för att vara mig, som har PCO och alltså hellre har åt det längre hållet och alldeles för tidigt för att ägget ens ska ha en chans att fästa.

JAG BLIR SÅ LESS!!!

Min kropp kompar inte bra med Pergo, så är det bara. Mår som en kratta och börjar blöda tidigt.

Kommentaren ikväll när jag berättade att jag har börjat blöda:

"Ja, men är det verkligen illa det?"

I all välmening, jag vet - men så himla fel.

Ingen som kramar mig efter den totala besvikelse som besitter min kropp, min kropp var det ja...