Jag kan inte riktigt skriva under på att jag blivit missunnsam och ledsen när jag sett andra gravida eller små bebisar som det för övrigt kryllat av i sommar.

MEN... håller jag på att närma mig det stadiet där missunnsamheten kommer och knackar på, där ledsenheten tar över min egna glädje över att vi faktiskt tillsammans tagit ett beslut att bli föräldrar tillsammans?

Idag kom min medarbetare tillbaka som varit på föräldraledighet efter att fått en liten dotter i somras. Jag var den som gratulerade och köpte present.

Imorgon kommer även dottern på besök på fikat!

Det känns i hjärtat.

Det skulle ju varit vi!

Jag vill också!

... så himlens hårt och mycket.

Efter mitt andra missfall kändes det faktiskt inte så himlens långt borta, det kändes nåbart. Nästa år är det jag som kanske får mixa semestern med föräldraledighet, det kanske är jag som får lägga in ett långt autosvar på mailen och strunta i veckor - bara vara ledig.

Nu...känns det faktiskt inte så himlens nåbart längre. Det tredje missfallet tog bort lite av den lilla lilla känsla att snart, snart är det vår tur.

Imorse började Bonus 1:a klass. Nya kläder var framlagda, den nya ryggsäcken packade och den nya ryggsäcken stod på första parkett. Allt uppmärkt.

Jag pussade honom lycka till innan jag åkte till jobbet imorse.

Hans pappa ska sitta bakom hans stol idag, tillsammans med hans mamma.

Förr brydde jag mig inte.

Nu bryr jag mig, för jag önskar av hela jorden att det var vi, tillsammans med vårt barn, som mamma och pappa - som en familj.

Det tåras i mina ögon när jag skriver detta.

Idag tvingade jag mig själv att ta nytag med Metforminet, det ska bara gå - vi måste bli en familj, måste...