minlangtan

Alla inlägg under september 2015

Av minlangtan - 30 september 2015 21:54

Nu kommer vi inte längre att skydda oss... Nu ska det som sker få ske.
Önskar av hela mitt hjärta att jag hade sluppit bli färgad av alla missfall - för rädslan är maximal just nu och väldigt få saker kan stilla min oro. Alla känslor ligger utanpå, känslor av tacksamhet och lycka, men också oro och nedstämdhet.

En läkarplan har lagts, Trombyl och Progesteron direkt efter plus.
Jag är rädd att det där plusset inte dyker upp.
Jag är rädd att jag inte blir komplett.

Rädd rädd rädd...
... men nu är det bara timmar kvar till oktober, och jag får gå denna resa med min Mr, det bästa tänkbara stödet jag kan ha.

ANNONS
Av minlangtan - 26 september 2015 19:17

Sedan någon dag har jag en obekväm smärta i livmodern. Känns som om min mens varit på gång i två dagar, vilket iofs inte hade varit en omöjlighet då min menscykel blivit allt kortare.
Är på ÄL + 7 och känner en smärta djupt ner som jag inte riktigt känner igen.
Fick en återbudstid på KK för HVP-tagning på måndag. Mottagningen ringde igår och erbjöd mig tid på måndag. Blev lite paff men tackade ja trots att jag med största sannolikhet har mens då. Ska kanske be om en check om inte mensen kommer innan. För det känns som den där smärtan timmarna innan mens.

Och så kommer påminnelsen om den där bebisverkstaden. En ny sambo men samma känsla, samma rädsla.
Många är de gånger jag funderat på att gå på IVF direkt, slänga fram tusenlapparna, slippa besvikelse och missfallen.
För de finns där, rädslan för missfallen. Rädslan för det där sexandet som bara är ett enda alstande, utan feeling. Sex för att man inte ska missa chansen.

Jag är ensam i helgen, vilket ger möjlighet att fundera och känna in.
Saknar min Mr enormt. Efter en veckas tjänsteresa för mig så blev det puss i dörren innan han åkte iväg på sin golfresa.



ANNONS
Av minlangtan - 18 september 2015 14:05

Det är fredag, och för mig innebär det att jag allt som oftast är ledig. Ledig är väl kanske fel ord men jag är inte på jobbet. Mailen svaras hemifrån och oftast planerar jag nästa veckas möte och stämmer av mina medarbetares rapporter. Det är för mig en otrolig viktig förmån som jag är tacksam och rädd om, värdesätter mycket högt.

När jag bodde i familjekarusellen så var jag också ledig fredagar och då bestod det av att tvätta och storhandla, två saker som tog en hel dag och dränerade på energi.
När vi separerade återgick jag till att jobba fredagar på kontoret igen, behövde knappast mer tid ensam för att uttrycka mig milt.
Att slå ihjäl lördag och söndag fick räcka.
Men nu sedan ett halvår har jag återgått till att vara hemma på fredagar.
Min dag.
Kliver upp som Mr, och sedan lägger jag mig igen, kollar på Nyhetsmorgonen och somnar inte sällan om.
Vaknar, springer runt och dricker te samtidigt som jag plockar lite. Inga måsten egentligen.
Min underbara fredag, min tid för mig själv. Jag kommer i kapp i mina tankar. För dom finns där. Två år har gått men jag blir fortfarande ledsen. Han är ute ur mitt liv, livet är lättare att leva.
Men det är en sörja. Advokater, kommande stämningar, lögner, svek och allt som verkar ta lång att reda ut.
Och samvetet mot min familj som han fortfarande är skyldig hundratusentalskronor.
Fastighetsaffärer som grusas för att man varit för snäll mot honom och inte satt hårt mot hårt.
I veckan togs en ny kontakt och vi hoppas på en snabb handläggning.
Men det är rättsskydd och skuldbrev och varje gång knyter det sig i min mage.
Hur fan blev det så här?

Och dagarna tickar på.
Vi tittar på möjligheter att bygga ut mitt hus. Arkitekt vald och en kontakt blir auktuell i höst skulle jag tro.
Och så njuter vi max, mellan tjänsteresor, golfrundor och övriga trevligheter.
Vi hittar stunderna, men jag är väl medveten om att jag snart slängs in i den där två veckorscykeln igen, före ÄL och efter ÄL. Så välbekant.
Spännande, förhatligt, underbart, skrämmande...
Många känslor.

Ikväll väntar en kväll på stadens SPA innan det blir middag på vår favoritrestaurang för att fira att min Mr fyller år. Min fina Mr!

Av minlangtan - 11 september 2015 14:26

Så har faktiskt de här månaderna känts. Min längtan kom ordentligt kring årsskiftet för att peaka när vintern övergick till vår.
Visst har jag alltid, i flera år, vetat att jag vill ha barn, leva familjebiten och allt det - men längtan och viljan att få dela det med Mr har funnits i ett drygt halvår. Det har varit som om bara halva jag levde ett tag, som att jag inte fick blomstra ut på riktigt. Den tjej jag hittade i början av 2014 som började älska livet och sig själv, hon liksom kröp in igen.
Någon höll ett hårt tag kring mitt allra heligaste, någon hade en taktpinne i sin hand och jag kunde inte göra så mycket. Och man ska kanske inte kunna göra så mycket, för båda ska vara med på det. Så är det. Att luras och dra vita lögner känns inte okej.
När jag visste att jag var nära att få hela biten, så kan jag inte luras eller dra någon vit lögn, då skulle allt raseras.

Många tårar har det blivit under dessa månader av väntan, för det var just väntan det handlade om.
Jag var tydlig med min längtan och med hur jag ville leva mitt liv.
Och varje gång vi hade sex så blev jag påmind om att han inte gav mig möjlighet att få bli gravid, för det kan ju männen styra.
Jag bröts ner, vidrigt.
Det kändes verkligen som om någon hade tagit mina ägg i gisslan.
Kanske syntes inte den ledsenheten i bloggen eller hos mig, men den fanns och det påminde mig ofta. Vi hade det bra, men jag kunde inte leva ut.

Livslusten har verkligen kommit åter när vi slutet av sommaren faktiskt tog beslutet att vi ska bilda familj.
Inte idag och inte imorgon, men om ett tag. Den tidsplaneringen gjorde det möjligt för mig att leva igen.
Gick precis förbi spegeln och såg att mina ögon glimrar igen, och hela andningen känns så mycket lättare.
Långt i från mål, men en bra bit på vägen och utan den där grisiga känslan som faktiskt bott inom mig ett par månader...

Av minlangtan - 4 september 2015 11:48

Ganska många gånger per dag får jag slå till mig själv mentalt för att påminna mig själv om hur naiv och upprymd jag var när jag i december 2010 klev in i ett nytt kapitel i livet då vi skulle påbörja resan att bli föräldrar.

Det fanns inga hinder, allt skulle bli bra, ett två tre försök, men det fanns liksom inga tankar på att något kunde gå fel.

Jo, rädslan att inte kunna bli gravid fanns ju helt klart där tidigt, men när jag blev gravid gång på gång, så kunde jag ta bort den rädslan.

Men att det skulle bli missfall, utredningar, MA, Cytotec och hela den biten, kryddat med cellförändringar och graviditeter som satte sig i övre delen av livmoder - det hade jag inte en enda tanke på.


Och här är Mr nu, vi ska snart påbörja resan och han är uppfylld, likt ett litet barn helt ofärgad av tidigare erfarenheter.

Inom mig är jag glad och varm, jag vet att jag har det bästa stödet man kan ha på en sådan resa, någon som vill dela, som vill finnas där och någon som vill gå resan tillsammans och göra den till vår livs resa.


Att få se honom prata om det, vet ni hur coolt det är? Han som inte alls ville ha barn, blev stressad av allt som hade med barn att göra fastän hjärtat var så barnkärt.

Han ville ha tid, tid att känna in och låta vår relation mogna och utvecklas.

Att höra honom berätta att vi minsann vill ha barn, det är stort.

Nu när jag skriver det så vattnas ögonen också.

Jag kan inte ta i från honom hans förväntan och upprymdhet, jag kan inte, jag vill inte, han måste få känna så.

Men jag är rädd att när första missfallet kommer så kommer han att tappa modet, tappa hoppet...


Igår var det samtalskontakt och vi pratade om det givetvis, och inom mig spreds en sådan värme - jag är så redo för att ta nästa mig an nästa kapitel i livet.

Kapitel där allt inte är jobb och karriär, där någon annans behov stoppar tiden och få klockan att gå på ett annat vis.

Tänk - vi är snart där, jag får möjligheten att gå in i det igen... Med min älskade Mr!

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se