minlangtan

Alla inlägg under november 2011

Av minlangtan - 30 november 2011 07:00

Brotta ner mig på sängen, dra av mig mina kläder, sätt dig över mig...

Titta mig i ögonen med dina glada och varma ögon...

Låt mig få känna doften av dig och din mjuka hud...

Släng täcket över mig, så att jag ändå ser dina breda och muskulösa axlar...

Pussa mig inte på pannan, förför mig högst och mest...

Inga dagar är räknade, inga tester är tagna...

Vi är bara man och kvinna, den man jag älskar mest...


ANNONS
Av minlangtan - 29 november 2011 10:13

Det är helt enkelt tyngre nu.

Advent betyder jul, jul betyder tid för familj och släkt. Det fattas någon hos oss, det fattas en bit som får mig att bli hel igen. Mitt bland ljusstakar och adventsljus kommer jag på mig med att jag faktiskt hade varit höggravid nu om inte missfallet i april slog ner i mitt liv.


Som vanligt efter en Bonusvecka är jag trött och slut men fylld till bredden av kramar och pussar. Det är så påtagligt att det faktiskt ska bo minst en till hos oss om ett tag, det fattas en bit och det märks. Hemmet förvandlas till en barnfamilj, där jag påkläds rollen som kvinna i en barnfamilj, som oftast är mamman.

Bonus behöver en kvinna i vår familj, någon som ger honom det moderliga. Det är ingenting jag själv tagit mig, det är ett förtroende jag fått och är väldigt rädd om.

Jag pussar godnatt, väljer kläder, packar ryggsäck, skriver i skolböcker, sitter med läxan, pussar på pannan och snusar i nacken. Det är jag som mottar alla tusenochelva pussar, glädjekramar och tröstar med att blåsa och sätta plåster.


Men... det är tyngre. För varje puss önskar jag att jag fick ge den till mitt egna barn. Inte att välja bort Bonus, men att ge en annan sorts kärlek till sitt barn.

Ett barn som nu kommer att få dröja på sig lite, men så otroligt älskat det kommer att bli.


Under mina promenader funderar jag i min ensamhet om det hade känts lättare om det hade funnits någon som helst kontakt mellan mig och Bonus mamma?

En fråga jag aldrig kommer att få något svar på... för vi kommer aldrig att få en kontakt.

Hon är inte klar med sin separation, trots att det gått över 5 år sedan de gick skilda vägar.


I de mörkaste och tungaste stunder så sörjer jag att jag så lätt gav upp mitt. Det liv som var mitt, jag gick ditt hjärtat sa. Finns det barn, så ska den utan barn anpassa sig - det sa mitt hjärta till mig.

Vi har ett vackert hus med ett läge väldigt få har. Men vad gör det om du inte känner dig hemma?

Om du alltid känner att du är mitt upp i skärvor från en familj som inte längre finns.

Mest troligt är det inte bara mitt hopp som raserar, utan även min tro på att människor har en vilja att driva någonting till det bättre. Att svälja sin stolthet, ge handen och hälsa. Vi behöver inte vara bästa vänner, men jag har funnit i hennes sons liv i 2½ år nu. Jag är en viktig del av honom. För hans skull, visa att vi kan vi kan vara vuxna.

Det är tyngre nu, jag känner en hopplöshet över att det någonsin kommer att bli bättre.

Kärleken säger "släpp det där, du vet ju hur idiotiskt det där funkar där borta, hon är f*n inte klok"

Ja, det är ju rationellt.

Jag har ett behov av att prata, om det liv som inte blev som det var tänkt...

ANNONS
Av minlangtan - 23 november 2011 09:28

Förra veckan slog det ner som en bomb hos mig, i mitt naiva sinne.

Bonus ligger långt i från målen i år 1.

Med tanke på att storebror har grava problem så kanske det inte kom som en överraskning ändå.

Jo, men det gjorde det faktiskt. Den vackra fasaden på andra sidan ån kanske är krackligare än vad någon själv vågar erkänna.


För mig kom det som en chock. Bonus som frågar om bokstäver vart vi än befinner oss, räknar i vardagen och känns allmänt intresserad av skolan, rusar efter läxor och visar stolt vad han har att göra.

Jag känner igen mig själv, jag älskade skolan, men hade också väldigt lätt att lära.

När fadern kom med nyheten i förra veckan så tog det några minuter innan dess att jag kunde samla mig.

Men för honom verkade ingenting konstigt.

Vi har olika bakgrunder kan konstateras. Jag kommer från en akademiker-mamma och han är ett arbetarbarn.

Faktum kvar står "Når ej målen" i viktiga områden som svenska och matte.


Jag tog mig mod och frågade hur planeringen är nu för föräldrarna, hur dom tänker lösa problemet.

Är det fortfarande aktuellt med 3 timmars tv-spel när man ligger så långt från målen?

Fortfarande ingen reaktion.


Vid gårdagens läxläsning bifogades en åtgärdsplan från skolan.

Modern i fråga har hållit sin som hemma hela förra veckan och det märks.


Jag skrev ett brev, naturligtvis efter samråd med fadern, om tips från lärare och inblandad specialpedagog hur vi (läs jag) ska kunna fortsätta låta honom lyckas. Nu höjs nivån och gång på gång får jag be Bonus sudda eller läsa om, just för att det blir fel, han kan inte, det är för svårt.

Jag kan inte låta honom lyckas och få självförtroende.

Hoppas på respons från fröken idag.

Jag är ledig på fredag, och har lite mer ledig tid som jag gärna investerar i honom.


I morse lämnade jag i arla morgonstund. Lappen för jullovsledigt skulle in.

Jag skulle tassa in till fritids för att lämna, men blev stoppad av Bonus "Här är det bara riktiga mammor som får vara"


Om du bara visste Bonus, hur mycket jag önskar att få vara en riktig mamma... till ett barn där jag får uppleva den riktigt villkorslösa kärleken. Till dess får jag stå ut med att ge och ge... och tro att det i framtiden gynnar oss.

It hurts...


Av minlangtan - 22 november 2011 19:42

Jag älskar PoP. Fint, randigt och hyfsat könsneutalt som fungerar till barn, inte bara pojkar och flickor.

Idag behövde Bonus nya byxor. Där stod jag med bonuskort, premiecheck och rabattkupong för att handla barnkläder till ett barn som inte är mitt...

Jag längtat så högt att jag får gå till den där hörnan med de allra minsta.

Jag känner inte efter längre, jag har stängt av min längtansknapp. Bra? Dåligt? Är det ren överlevnadsteknik? Jag lever genom denna paus i fabriken, lever genom att inte våga känna efter hur mycket jag längtar, för oj vad jag längtar...

Av minlangtan - 15 november 2011 09:44

Så har ännu en helg passerat och gått mot vardag, en jämn vecka innebär barnfritt och sömnrika nätter. Yummi!


Igår när jag kom hem sent från jobbet så låg det ett brev skrivet från finaste Bonus om att vi ses om en vecka. Det värmde i hjärtat.


Det här med bloggeri har jag funderat på den sista tiden. Man söker stöd och man får det, men det innehåller också en del obekvämligheter och just nu ligger lusten på noll när det gäller att dela med mig av mig själv.

Någonslags utanförskap ligger och bottnar där.

Jag kollar på samma bloggar flera gånger dagligen, hoppas och önskar för deras skull, delar hopp & förtvivlan.

Sen går det ett steg längre, man ska träffas på bloggträffar, man erbjuder sig, kollar möjligheter, erbjuder sig kanske lite för långt och för mycket och så blir det bara pannkaka.

Just nu i helgen blev jag väldigt obekväm i det, då det var bloggträff i vårt län.

Ingen skuld på någon, men det blev så tokigt. Just som jag ordnat barnvakt för att kunna komma loss på dagen trots att jag bara kunde på kvällen och erbjöd mig fredag och lördagkväll.

När jag då ordnat den där barnvakten eftersom flertalet tydligen bara kunde på dagen eller det inte spelade någon roll för, ja - då blev det bloggträff på samma ställe som tidigare bloggträffen varit på, och eftersom det skulle varit bloggträffspremiär för mig, så visste ju inte jag vart dom var...

Där stod jag med avbokat barnteatersbiljett och en önskan om en bloggträff och så blev det inget av det.

Obekvämt är nog bara förnamnet... och då blev jag också otroligt obekväm i mitt bloggande.

Ingen skuld på någon, men inom mig kändes det bara så fel...

Bannar mig själv för att jag ville så mycket för att i andra sekunden bli ledsen för att jag bara höll med, slätade över och förminskade mina egna behov.


Har jag lyckats driva detta med bloggandet för långt? Att bara skriva är ju inte helt fel det också...utan att förvänta sig respons.

Rent krasst så betyder det säkert en del för mig eftersom jag nu så här några dagar efter känner en rejäl bismak i munnen.

Funderar en stund på vad denna obekvämlighet tar sikte på...

Av minlangtan - 9 november 2011 10:43

Hört hos oss vid en vanlig tisdag där det serverades stuvade makaroner & korv, något mina grabbar skulle kunna äta på längden och tvären om och om igen...


Jag: Imorgon kanske vi ska åka i väg till xx (min mamma) när pappa är på föräldramöte. Vi kanske ska passa på att äta kinamat nu när pappa är borta så kan han äta sin korv...

Bonus: Jaaaaaa!

Bonus igen: Nästa vecka när pappa ska på föräldramöte( utvecklingssamtal) med mig, varför är inte du med?

Jag: Du har en mamma och du har en pappa. På sådana möten så ska bara mammor och pappor vara med.

(svarar kort och försöker styra vidare samtalet)

Bonus: Men du är ju min extramamma, vi kan ju gå hela familjen.


Älskade Bonus, hos honom är allt så enkelt. Tänk om allt vore så enkelt?


Ikväll är vi ensamma, vi ska köpa lite thaimat och åka till min mamma och läsa läxan där. Fadern ska till skolan långt ut i skogen och gå på föräldramöte.


Varje andetag saknar jag en del av oss... den biten som gör oss till en familj, min familj - där jag får vara mamma...

Av minlangtan - 8 november 2011 07:34

Bonusveckan är inledd. Med rinnande näsa och ömmande hals under filten kom den så mjuka 32-kilos kroppen och satte sig hos mig. Kram och pusskalas som alltid utan hänsyn till bacillbyte.

- Jag har längtat så efter dig Bonus...

- Jag har längtat efter dig också...

 

Så sparkades veckan igång. Läxläsning, kontaktböcker, kläder, gympapåsar, fruktstunder, utetimmar och extrakläder.

Min lite mer hälsosamma kvällssatsning var att bjuda på ett fruktfat istället för att ge vika för faderns kanelbullessug.

Mango, kiwi, druvor och clementiner skivades upp på ett fat som hamnade i soffan.

Som vanligt vill Bonus sitta tätt tätt nära oss i mitten. Vi ska gärna tränga ihop honom allt det går så att han känner sig omsluten.

Där satt vi och myste till bilderna av tv´n. Jag snusade på hans hår, höll den där handen som sträckte ut sig efter min, klappade och smekte. Fina fina Bonus, du är så älskad.

- Men, det här är ju nästan som myskvällen, det här är fruktmyskvällen istället, säger han.

Och så var det... fruktmyskvällen övergick i dags att gå och lägga sig.

Inget gnäll, en dusch, lite bus i form av att ta pappas deo och sedan komma med den där späda armhålan, alldeles len och trycka upp i mitt ansikte.

Jag ska berömma honom, tycka att han luktar som pappa.

Vi pussas och säger godnatt.

Jag lovar att pussa på honom när han somnat.

Han somnar, utan gnäll. Så har det varit den sista tiden, allt går så mycket bättre.


Det funkar så mycket bättre med Bonus nu.

Kanske har han funnit tryggheten och förstår att detta också är hans hem, när han nu bor hos oss varannan vecka. Utbrotten och vreden över att man hos oss måste hänga upp sin jacka och spola på toaletten har övergått i en sorts acceptans för att det står så på det han själv kallar för "hemlistan" och då måste det göras, oavsett om man vill eller inte.

Vi märker stor skillnad. Det pratas inte längre lika mycket om henne och hur dom gör. Han är mer hos oss, både fysiskt och psykiskt. Jag börjar tro att våra värderingar har så smått präglat honom.


Stunder som dessa är jag så glad att jag tog mig samman tidigt i vår relation och puttade på en Pappa som saknade sin son. En Pappa som inte orkade kämpa mot myndigheter och en mamma som använde all sin makt mot att stoppa ett fungerande umgänge. En Pappa som tog det som blev över och fann sig i ledet som mamman dikterat innehållet för.

Jag har gråtit, stångats, kontaktat myndigheter, legat på, krävt svar på chefer på sociala myndigheter, kämpat lite till, hållt om när ångesten funnits.

Han tackar mig ofta och säger att jag gjort skillnad. Det är tack vare mig han idag träffar sin son varannan vecka.

Vägen dit har varit lång och krokig. Ett steg fram och ibland ett steg bak.

Vi har gått, hand i hand, vetat vad som är bäst för Bonus.

Bonus mår bra nu, börjar identifiera sig mer och mer som en del av oss.


Vid gårdagens läxläsning skulle ha rita till följande meningar.

Jag har ett...

Jag har en...


Jag satt i soffan och lyssnade.

Jag har ett... fint rum.

Jag har en ... snäll extramamma.

Älskade fina Bonus.

Jag bröt in och bad honom rita något annat än en extramamma. Jag vet vilken reaktion det kommer att få.

Men inom mig bär jag med mig att trots att det är jag som tar alla duster, så har vi en fin relation Bonus och jag.


Jag har en... alldeles gudomlig Bonusson som gör mig trött, frustrerad, gråhårig men inte att förglömma - är helt fantasiskt älskad...

Av minlangtan - 6 november 2011 11:15

Idag plussade EVL, och hon var helt klart värd att min nattsömn uteblev idag. Jag började med att titta på hennes blogg efter midnatt och tänkte att hon kanske testar då, eftersom det ändå är 6 november. Sen höll jag på så där. iPaden kollades vid klockan 3, 5 och sedan hela morgonen.

Stort stort grattis! Jag blev så innerligt glad för hennes skull...


Naturligtvis sätter det igång så många tankar kring ens egna situation som man befinner sig i.

Alla tre tjejer som skulle göra IVF i Falun har fått finfina plus. Det ger hopp.

Jag tycker mig läsa att folk som fått spontana graviditeter, och därefter missfall, ändå hamnar i IVF ändå - kanske blir vi en av dessa?

Det ger hopp att Falun får till så fina embryon och verkar placera dessa rätt också.


Vi befinner oss i ett paus läge i fabriken. Det är så förbannat orättvist, men något som ändå måste accepteras. Att bli gravid nu är allt annat än lämpligt.

I morse hittade sambon mig i soffan med filten över mig, hulkandes med tårarna sprutandes. Det känns så jävla orättvist att jag knappt finner ord för det.

Jag då? Jag vill också kunna leva mitt liv fullt ut utan att känna att klockan tickar i från mig. Jag vill också...


Att inte längre behöva dela upp livet i två veckors cykler gör att jag nu måste byta fokus för att inte förgås under denna jävla skitpaus som visar fingret om hela min tro på mänskligheten och livet.

Det sista året var livet verkligen bara indelat på invänta ägglossning, sexa och invänta BIM.

Så pågick det, månad efter månad. I ett år.

Nu vet jag inte när jag ägglossar och mensen har jag slutat markera i kalendern.

Var 28:e dag tickar det på.

Det var ett projekt, en sysselsättning att försöka bli gravid. Läkartider, medicinering, köpa teststickor, man höll sig onekligen sysselsatt.


Nu måste jag hitta ett nytt projekt. Bloggen är en fantastisk möjlighet att kunna dokumentera och få stöd.

Jag har en tanke om vad ett nytt projekt skulle kunna vara. Just nu är det på "tanke-stadiet" ännu.


I fjol gick jag ner över 10 kg innan vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken. Jag höll vikten någorlunda stabil under det året. När Pergotimeknaprandet satte igång så gick jag upp 5 kg som jag inte skakat av mig ännu.

Jag blev också slarvigare med Metforminet, som ju kändes meningslöst att äta när man inte skulle ha bebisverkstad. Men så fel.

Jag mår så mycket bättre av Metforminet och det hjälper ju blodsockret att hålla en jämnare nivå, något som vi PCO:are har svårigheter med. Jag är en av dom i allafall.

Jag tänker så här; att ta i tu med vikten kan ju göra att jag känner det något lättare för mig att komma ihåg att jag inte bara gör detta för att jag ska må bra, utan även framtida barn. En graviditet blir ju lättare att gå igenom med några kilon mindre.

På så vis kanske drivkraften blir lättare, att målet finns där.

Kanske kan vi då kvala in till Falun direkt på deras BMI-krav när vi får klartecken att gå vidare och åter öppna fabriken?


10 kg skulle göra stor skillnad, 10 kg är mycket. Jag har lyckats gå ner 10 kg, så det borde jag ju göra igen?

Kanske kan det projektet bli lite av innehållet i bloggen, eller tappar jag alla läsare då?

Jag vill inte ha en viktblogg, men jag önskar att viktprojektet blev en del av bloggen - en del av min längtan till ett barn och som också speglar bloggens namn...


Jag tänker...


Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se