I början när jag och Mr träffades så var det något som inte kändes bra. Det var en känsla som jag inte kunde klä i ord. Men den fanns där. Den stressade mig och gjorde mig frustrerad eftersom jag inte visste VAD som kändes konstigt och VARFÖR.
Jag försökte vara både observant på den känslan och försökte också att ignorera eftersom det säkert var något jag hade förstorat upp och tolkat fel.

Veckorna gick och blev till månader.
Nu finns inte längre den känslan...
Men nu vet jag var det var för känsla förr, som kändes fel.
Närheten. Här har jag en hangup.
Jag krävde mycket närhet men det kändes ändå inte bra. Jag hörde inte hemma hos honom. När jag låg på hans bröst så kändes det som om det var hos vem som helst eller om jag gjorde det bara för att det förväntades av mig.

Nu är det helt annat. Armen åker ofta ut och han ber mig krypa upp hos honom. Han lägger ofta sin hand på mig och det är ofta en hand sticker ut när vi går på stan. Vi två!
Nu känns det helt självklart, som att det är just Honom jag vill ligga nära, inget substitut för någon annan.
Det är Hans hand jag vill ha i min på stadens alla gator.

Jag tror att den känslan beror på att vi båda jobbat på att släppa in samtidigt som vi varit lyhörda mot varandra och oss själva. En del har skrämt oss båda, men vi har fortsatt ändå, fortsatt framåt.
Det var inte svaga knän och kärlek vid första ögonkastet... men nu är det något riktigt fint och värdefullt och det är just Honom jag blir varm i tanken av i kväll då vi är på skilda håll för kvällen....

Det är inte avslutat mellan oss.
Det skapar tårar och ledsna känslor hos mig varje gång jag påminns om
honom. Försöker tränga bort tanken så ofta det går, men eftersom redovisningen av försäljningen på det gemensamma huset inte är klart, så blir jag ibland tvungen till påminnelse.

Då händer något med kroppen. Jag minns, kroppen minns kroppen, sveket, känslorna, hoppet, lusten och viljan. Det gör smärtsamt ont just då.
Just nu pågår det mycket med husets försäljning, det sista som vi har.
Eller vi och vi. Jag har gjort min del, men han har inte deklararerat sin del och nu önskar han att jag ska dela med mig av mina uppgifter så att det löses plätt lätt.
Och en påminnelse från hans redovisningskonsult "det vore väl skönt med ett avslut för er båda"

Jo jävlar ja, ett avslut, något jag ville ha i vår och som jag trodde att två vuxna skulle klara av. Men då struntade han i det och nu ska det alltså vara skönt med ett avslut... Jo hej å hå...

Det känns som en never ending story, och jag märker att jag behöver extra tid för mig själv när det blir så här.
Ikväll ska vi ses, laga lite mat och sitta i soffan tillsammans.
Önskemat? Jepp, Mr önskade broccoligratäng.
Jag längtar, men innan dess ska jag åka hemåt, bädda ner mig och bara vara snörvlandes och nysandes...

Vi har nyss kommit hem från en härlig lördag på språng, diverse ärenden i olika affärer runt stan och mer därtill.
Efter gårdagens urmysiga avsmakningsmeny med tillhörande vinpaket så var jag lite härligt mosig när det var dags för morgon. Blev serverad frukost på sängen och en dubbelTreo. Behövdes!

Nu är vi hemkomna och ska förbereda lite kvällsmys.
Jag är bortkörd ur köket eftersom guaccamolen tydligen är hemlig.
Därefter ska han baka en kaka till min mormor som han redan har lyckats fånga genom att träffa henne en enda gång.

Vi har det såååå mysigt tillsammans och uppskattar samma saker, värdesätter och ser på det lilla extra med samma ögon.

Att känna sig omhändertagen och sedd, få känna att någon annan växeldrar för en stund är guld värt för mig, något jag saknat.
Att inte bara allt hänger på mig, att någon annan också är fullt kapabel att ta ansvar och göra saker.
Jag blir ofta påmind om att "men du, jag är faktiskt 40 år fyllda, så jag klarar det där"
Underbara känsla!

Vi har en härlig lördag tillsammans efter en fantastisk fredag som vi hade tillsammans igår.

Stort tack till er alla som svarade på mitt förra inlägg. Ni berikar och twistar mina tankar - tack!

Jag är en riktigt höstmänniska som älskar allt det klara i luften, alla färger i naturen, det mer långsamma tempot i växtriket. Det lugnar ner sig...
Ikväll vräker regnet ner med kraftig vind. Det smattrar mot rutorna och känns att det är hösten som övergår mot vintern snart.

Jag älskar allt det här!
Men samtidigt så fylls mina ögon av tårar av tacksamhet hur bra jag ändå trivs i mitt liv, mitt nya liv.
I fjol minns jag knappt något av hösten. Den var en enda stor transportsträcka mot att flytta, något jag knappast såg fram emot. Folk hejade på och lovade att allt skulle bli såååååå bra sååå.
På min nya adress dit jag hade börjat åka med möbler och kartonger frågade folk om VI hade barn, var VI hade bott tidigare, om VI kände till området.
Jag skämdes. Här skulle JAG bo, just bara JAG. Inga barn, inget vi. Bara JAG.
Jag såg ett ganska tomt och innehållslöst liv framför mig. Kände ingen vidare livslust. Projektet "skaffa sig ett nytt liv" kändes för stort att greppa där och då.
Jag visste nog innerst inne att det skulle bli bra, men det kändes sååå långt bort.
Idag skäms jag inte alls för att det är JAG som bor här. Jag står rakryggad och stolt i MITT egna hem.
Möjligen undrar några hur hon kan bo där själv på den adressen i sådana kvarter. Jag kan, och jag gör det.
Med största ödmjukhet och tacksamhet att jag haft de möjligheterna.

Idag när jag gick ner för att hämta glödlampa att byta ut så fastnade jag i skjutdörrarna av spegelglas. Jag kom nära mina ögon. Mina vackra ögon. Det var länge sedan sist. Vad såg jag?
Jag såg en glimt, livslust och ett lugn.
Jag lever mitt liv. Knappast plättlätt,
det är sömnlöst vissa nätter pga arbetet, men även där känns det som att det vände i början av veckan.
Men jag är oändligt tacksam över det jag och Mr har.

Ikväll var det bio - så enkelt, så avslappnat, så välbehövligt.
Skratt, värme och en sprakande natur utanför biosalongen. Vi kysste varandra hejdå och jag åkte hemåt. Imorgon träffas vi igen för att spendera hela helgen tillsammans.
Vi längtar båda två...

Väl hemma är det också njutning.
Njutning av ensamhet och det faktum att jag kan få hämta andan lite och vara i det som är mitt för en stund.
Älskade höst - du levererar!

... när varje sms fylls med de där supertöntiga emojisarna, men som man helt plötsligt börjar tycka är lite mysiga eftersom hjärtarna finns i flera olika färger.

... när man går hand i hand och förmodligen ler från öra till öra, på Ikea.

... när man erkänner att man är lite nervös inför att få träffa den andres förälder.

... när man vandrar runt på en möbelaffär och "någon" erkänner - om "vi" någon gång ska ha det där, då ska "vi" ha det här.

... när någon stoppar en i förbifarten när man sätter sig i bilen och säger " vart ska du då? Trodde du att du kommer undan bamsekramen och alla pussar" - och så omfamnas man av någon man längtat efter hela dagen.

Jag tror att den känslan är kallas kärlek. Och äntligen kom det pirret till mig. Det tog ett bra tag för mig att känna det där Wow, men nu...

Det är tungt just nu. Känner mig less, trött, ledsen, besviken, orolig och uppgiven. När jag skrivit dessa tre meningar har jag blivit avbruten 3 gånger fastän jag sitter med min lunch.
Jag har världens roligaste arbete, jag får stimulans och utmaningar - men just nu känns det bara tungt och stressande.
Ansvaret känns stort och tungt och det är svårt att få med arbetsgruppen.
Jag släcker bränder men hinner inte tänka proaktivt.

Fastän ögonen bränner av tröttsamma yrkesmässiga tårar så finns han ju där. Han som i eftermiddag lovat att krama om mig lite extra ikväll.
Och jag längtar efter att få bli så omhändertagen som han verkligen får mig att känna. I stort och i smått...

Imorgon har jag en kombinerad inflyttnings- och livsfest. Livet ska firas helt enkelt - men de människor som betytt oerhört mycket för mig det gågna året. Gamla bekantskaper, familj och nya bekantskaper ska skåla med mig i mitt hem.
En stor milstolpe...

Men jag tjuvstartar ikväll, inväntades på Honom. Tre rätter är tillagade och en halvflaska champagne får inleda kvällen.
Var sak har sin tid och just nu tänker jag njuta av ljuva kyssar i hallen, dofter, smaker och stunder...