minlangtan

Alla inlägg under februari 2012

Av minlangtan - 27 februari 2012 20:12

När Bonus kom in i mitt liv så gjorde han det med buller & bång. Vi fann varandra direkt. Eller jag kanske ska säga att det var jag som kom in i hans liv, för jag flyttade in till honom och hans fina pappa.

Ett relativt litet barn som var nyfiken på mig.

Aldrig någonsin försökte jag vara hans mamma, hon finns i allra högsta grad och är säkert den bästa för honom.

Jag lade en lapp i min plånbok som ligger kvar där med mitt mantra, min roll som jag kände att jag hade svårt att hitta. "Mitt mål är inte att bli en ny mamma för Bonus, mitt mål är att vara en viktig vuxen för honom"


Vid det har jag stått fast och kvar. Jag är idag en viktig vuxen för honom. Vi älskar varandra.

Visst kan vi driva varandra till vansinne, men visst älskar jag honom, högt och lågt. 

Han sökte mycket kärlek hos mig, närhet och omsorg. Det var svårt. Jag är inte bangen att söka hjälp, jag vill göra rätt. Jag fick många tips för anknytning och visst gick det galant. Vi badade, lekte kroppsnära lekar, kramades och badade hud mot hud lite till.


Idag står jag här, med en puss från Bonus som fortfarande snoosar sig kvar på min kind, med en tonåring i huset. Och jag står handfallen. 

Jag kan inte knyta an och jag skäms enormt för det.

Bonus har förtjänat mitt förtroende, vi köpte inte varandra första dagen, det fick ta tid, men rent biologiskt så tror jag att det var lättare för mig att knyta an till ett mindre barn.


Jag känner att mina känslor är tabu, väldigt få som skriver om de.

Måste man älska all time?

Kommer kärleken överhuvudtaget att komma?

Vad gör jag om den inte kommer?'

Jag brottas med dessa tankar och jag är allt annat än stolt faktiskt.


Inom bloggvärlden pratar vi om hur svårt det är att knyta an till exempelvis adoptivbarn, och då är det inte tabu. Då kräver vi inte rosa moln från början.


Även om jag försöker att skriva från hjärtat, rakt och ärligt, så är det klart att en hel del utelämnas.

Saker som hot och rädsla.

Att känna rädsla och att känna sig hotad, i sitt egna hem, av en person man ska älska.

Kan det göra att det helt enkelt är svårare att acceptera någon annan?


Ikväll har ord som elak och kränkande etsat sig fast i min hjärna. Jag har svårt att se mig som det och de orden träffar exakt där det gör som ondast, ni vet den där klumpen i magen och känslan innan tårarna är ett faktum, då man biter ihop läpparna och tar ett djupt andetag.

Framstår jag som kränkande och elak?

Skriver jag ingenting om hur bra barnen har det, hur stora uppoffringar jag gör, med glädje?

Förmodligen har jag närmat mig någonting som är tabu och jag inser mer och mer att detta är oerhört känsligt...


Tack finaste älskling för att du inte gör det svårare för mig genom att utesluta mig. Tack för att du är den där vallhunden jag ibland avskyr, tack för att du låter mig få vara en del av er, för att du varje dag påminner mig om att vårt barn kommer - för jag behöver få bli hel... få ge av den kärleken som finns...

ANNONS
Av minlangtan - 25 februari 2012 22:11

Tror ni att ni har rätt att skriva vad ni vill som sårar of hell bara för att ni är anonyma? Tänker ni ens efter en enda gång innan ni tycker på publicera?

ANNONS
Av minlangtan - 23 februari 2012 13:56

Det bor fortfarande så mycket ilska inom mig.

Ilska mot vem?

Mot allt tror jag, mest mot min sambo som inte har förmågan att se vad han behöver göra för att det ska bli bättre.

Den förra helgen var ett helvete.

När den Store sonen kom hem efter två på natten, trots att han skulle vara hemma till midnatt, utan att meddela sig, så brast det för mig när jag såg på avstånd hur hans far hanterade detta.

Inom mig brann det.

När han dagen efter, på söndagsmorgonen vaknar halvt medvetslös och vägrar säga god morgon eller likt en neandertalare vandrar runt hemma utan att visa någon som helst antydan till hänsyn, då blev det nog för mig.

Jag började med att säga som jag tycker att det var fel det han gjorde igår natt, vi hade två barn hemma som sov, som vaknade när epan dundrade hem, vi vuxna kunder heller inte planera vår kväll och det minsta man kan kräva är att höra av sig.

För att inte tala om den oron som vi ( nåja, mest fadern) kände.

Och vet ni??? Jag fick ingen reaktion, jag tänkte att nu finns det verkligen möjlighet att en gång för alla på ett sakligt och vuxet sätt reda ut det som skett och sker.

Fadern i fråga, mitt livs kärlek, han ställer jag och skurar spisen !!!!! när jag försöker föra ett vettigt resonemang med hans son som låg i soffan och mumlade mmmm på mina frågor om hur vi ska hantera det här.

Då packade jag väskan och åkte till stan för att vara hos mamma.

Jag fick liksom ingen draghjälp från fadern, han jag älskar mest, som tror att ett samtal är en konflikt, som tror att världens mening är att alla ska skratta och vara glada...

Det sårade och det gjorde så ont.


När jag nu i tisdags skulle prata om detta på den kommunala mottagningen för just detta, tillsammans med sambon så kände hur ilskan åter tog fart, trots att detta är utagerat sedan söndagskväll, med blommor och förlåtelse, kramar och utlovande av bättring.

Jag har så mycket ilska inom mig.

Det var skönt att få prata om ilskan och få helt sonika stämma av om jag har för höga förhoppningar om hur man ska bete sig i den åldern och vilka krav som är lämpliga att ställa.

Vi pratade om vår syn på föräldraskap och kom fram till att vi är olika.

Han tycker det samma som mig, men förmår sig inte att göra de ansträngningarna som behövs. Vi pratade om att hans strutsbeteende mot den Store sonen också är ett budskap på hur han hanterar mig. Det han gör mot honom, gör han även mot mig.

Jag bor med det snällaste hjärtat här på jorden, det finns ingen ilska eller illvilja så långt ögat kan nå. Han mission är att alla ska vara glada, han vill att hans söner ska skratta och vara glada.

Min syn på det föräldraskap jag en dag vill få uppleva är att med trygga barn som vet sina roller och är trygga och säkra i sig själv så kommer glädjen per automatik, ingenting som Farbro Frej måste ta fram genom att trycka på play.

Jag fick väldigt mycket cred för det resonemanget av kvinnan som håller i dessa möten.


Igår kväll kom tårarna. Allt har varit jobbigt, lusten känns borta, lusten till den jag älskar mest. Vi har sovit i separata sängar hela denna vecka då Bonus lyckats se till att sängen numera är ett hemförsäkringsärende.

Det gjorde mig ingenting förra veckan att sova i det kommande bebisrummet på soffan, få låsa dörren och vara ensam medans spillrorna från deras förra familj fick vara upp i varandra.

När den temporära lösningen ordnades och vi skulle kunna sova tillsammans, fanns inte lusten.

Den är borta. Inget bråk eller så, men lusten känns borta.

Då kom tårarna, jag är rädd att vi tappar varandra mitt i allt detta jobbiga.

Om det finns något jag kan göra för att vi inte ska tappa varandra, så lovar jag att jag gör det, bums.

Hur hittar man lusten?

Usch vad rädd jag är, och så tabubelagt det känns att erkänna för sig själv att lusten inte riktigt finns där?

Är det normalt att den svajar?

Jag älskar ju honom sååååå... men ändå vill jag hellre sova själv, vara själv.

Hemska jag...


Ni som har ett tips på lustboosting får gärna delge mig¨- jag är beredd att ta ner månen om det så krävs...

Av minlangtan - 17 februari 2012 19:21

Det här går inte. Jag är inte tillräckligt bra människa för att klara detta, så är det bara.

Men om jag ger upp, så förlorar jag den person jag älskar mest och störst.

Så går tankarna ikväll när jag sitter med våta ögon i det rummet som är tänk som vårt barnrum.

Idag står här min soffa, en bokhylla fylld av universitetslitteratur. Laura Ashley trängs med tapeter och tyger från Sandberg. Det är ett fint rum. Jag minns så väl när jag mätte om det ryms en säng, där på ritningen till våra drömmars hus.

Jag har stängt dörren, det händer sällan att jag sitter här.

Här är det lugnt, Bonus kallar det för "finrummet".

Min fina fina Bonus, han kramar, pussar och hans blotta närvaro får mig att orka.

Det är skit.

Jag klarar det inte.

Tyvärr har jag druckit ett glas vin, annars hade jag åkt iväg, hem till mamma, lagt mig på soffan, fått en kopp te och någon som brett över mig filten, klappat på kinderna och låtit mig få vara liten för en stund.


Det pyr, det finns så mycket hat inom mig.

Jag hatar honom. Och jag skäms för det.


Vi kan inte ha det så här. Jag måste prata med honom. Men jag avskyr honom, jag vill inte ha ett endaste smack med honom att göra. Primitiva känslor som äckel och olust trängs genom mig.

En fredagkväll, förvisso efter en vab-vecka bör innehålla helt andra känslor.

Han äcklar mig och han tar över mitt hus.

Varför kan jag inte bara låta honom få vara det barn han är?

Vad är det som gör att jag reagerar så starkt som jag ändå gör?

Varför kan jag inte glömma slagen? Stenen mot min nya bil? Hoten? Glöm, tänk aldrig mer på det. Låt det bero.

Det går inte.


Han äter mig ur huset, kissar ner allt som går att kissa ner, mumlar, ljuger och borde duscha betydligt oftare än när hans far under tvång skickar honom till duschen.

Han torkar sig i mina Lexingtonhanddukar. Struntar i att jag lagt fram en egen, slänger på golvet, kissar runt, struntar i att spola, byter kalsonger en gång i veckan.

Det äcklar mig... Och han är kung i mitt hus.

Fy fan vilken svag människa jag är som inte kan se större än så här.


Vi kan inte ha det så här.

Är det min framtid som blivit nerknuffad i ett svart hål. Den där framtiden med en växande mage, med en lycklig mamma, fin pappa och förväntansfull Bonus. Nu kommer det in en annan person, med fulla rättigheter, för det har han, han är min sambos son, han har all rätt i världen att äta min parmesanost från Saluhallen med osthyvel på en Husman när hungern tickar på.

Han ryms inte i min bild. Jag vill inte, jag vill att denna mardröm ska ta slut.

Jag måste prata med honom, berätta att jag bor här, att jag är besviken på honom efter hur han betedde sig, och beter sig, för det är inte slut på eländet, det pågår.


Det finns en enda fördel med att detta händer, det är att min sambo börjat prata med sitt ex. Nu pratar de varje dag, stämmer av, håller stumt så att han inte ska falla igenom där någon lucka är öppen. Det är ett stort steg och det är förbaskat skönt.


För att ingenting ska hända så gör jag bäst i att bädda ner mig i sängen och ge mig lite ensamhet, något som kan behövas efter att jag och Bonus vabbat tillsammans i veckan.

Vi har kryddat veckan med att kissa rätt mellan skarven i vår Hästens säng. Tack allriskförsäkringen!

Det gör ingenting, det ska bo många barn i den sängen och kissa ska dom få.

Fina fina Bonus. Jag försöker hålla ihop för dig.

... och för det syskon som ska göra din Bonusmamma hel igen, som du ska slippa se gråta allt för ofta...





Av minlangtan - 16 februari 2012 10:07

Igår var det gynjouren igen. Knökfullt. Iskall tystnad i väntrummet, ett väntrum som rymmer så mycket för mig, hopp och förtvivlan. Det var där vi fått veta två av våra missfall.


Bruna flytningar och ilande smärta i livmodertappen, som kostant cellprovstagning. Eftersom jag har lite problem med min kära tapp, så vill jag inte riskera något.

Någon feberkänsla, men efter svinkoppor och streptokocker blandat med stafylokocker så kan man inte begära annat heller.

Läkaren började med att säga att han läst min journal och säger kort därefter att jag är ett komplicerat fall.

Japp, men så är det.


Undersökningen gjorde ont som attan, och alla prover togs. På VULet såg allt bra ut och vid närmare undersökningen så såg han en lite blåsa/sår/punkt på tappen som blöder. Ett vävnadsprov togs och jag fick välja mellan bedövning eller utan. Då brast det för smärtan var outhärdlig. En sköterska kallades in och till slut tog jag mig samman och valde att köra utan bedövning.

Provsvar om några veckor och fram till dess avvaktar vi med antibiotika.


Jag är mer och mer övertygad om att jag aldrig mer ska söka hos tant L för att få snabb hjälp, här på gynjouren får jag den hjälp jag behöver och när fabriken åter öppnar så finns TF bara en dryg halvtimme bort.


Vi är mitt uppe i barnvecka och kommentarer är överflödiga. En febrig Bonus och jag har varit hemma i två dagar och det lär väl bli en tredje.

I dag står det bullbakning på schemat, likt en riktig bullmamma, men jag är ingen mamma - och dagar fyllda av omvårdnad så känns det verkligen i mitt hjärta hur mycket jag älskar Bonus och hur stor saknaden för ett eget barn är...


Av minlangtan - 12 februari 2012 12:30

Imorgon smäller det, den Store Sonen ska börja bo hos oss på riktigt.

Igår var vi på möbelvaruhuset. Det stod inte spjälsäng eller skötbord på listan, det stod sängkläder och annat praktiskt där.

Vi boar.

Hans pappa springer runt i huset på vinterns vackraste dag, jag lagar matlådor på löpande band och förbereder morgondagens middag.

Vilket otroligt driv det finns i Kärleken, och det kan bara konstateras att blod är tjockare än vatten...

Önskar att det var mitt blod, vårt blod vi boade för...

Vår tid kommer, den måste bara komma, måste!!!!

Av minlangtan - 8 februari 2012 10:42

Allt är inte nattsvart och eländigt och det är inte bara synd om mig, även om jag faktiskt tycker att det är förjävligt att det blivit som det blivit.

Igår var vi på samtal som kommunen nu erbjuder oss för att få ett bollplank.

Jag var arg, för det bor mycket ilska i mig.

Arg på sambon som bara tittar på och vägrar ställa krav i tron om att en pappa som ställer krav är en dum pappa, en dum pappa är en pappa inte Store Sonen inte vill vara med.

Arg på socialtjänsten som enda trumpfkort erbjuder att åter starta en utredning, som jag vet kommer att läggas ner efter som modern hävdar att det absolut inte finns nååååååågra som heeeeelst problem.

Arg på livet som gör att tankarna på att vi någonsin ska få bli en småbarnsfamilj känns så långt borta, även om vi pratar om det ofta och ofta. Ja, i mina tankar finns det jämt.

Arg på den där jävla f*ttan (förlåt förlåt) som gör sina barn så illa att jag får sitta och trösta hennes lille son när han undrar hur mamma klarar att vara ledsen nu när ingen av dom bor där varannan vecka.


Utöver ilskan så landar jag mer och mer i att det kommer att bli så här nu.

Vi fick en tonåring, en tonåring som var förlorad, som med våld och en klar och tydlig handling visat att han aldrig vill ha med oss att göra.

Nu står han där och som förälder är det bara för min sambo att ta emot.

Jag visste spelreglerna och nu får vi göra det bästa av det.

Det är inte lätt, men det måste gå.

Känslor av hat, vanmakt, förtvivlan och rädsla tävlar inom mig och min egna längtan är så smärtsamt närvarande hos mig.

Kanske finns det en mening med att pausen kom just nu? Tänk att vara nyförlöst och ha ett litet knytte på 4 veckor hos mig nu, som det hade blivit om inte missfallet skedde i april, eller höggravid om det inte gick fel i juni.

Jag vet inte om jag hade pallat det. Givetvis hade jag ställt helt andra krav då, krav som jag av någon konstig anledning inte känner att jag har rätt att ställa idag. Varför vet jag inte.


Nu återstår en hel del praktiskt inför att det ska rulla igång med två barn varannan vecka. Ytor har vi, men rutiner har vi inte.

Fram till måndag tänker jag vila i vetskapen om att det är barnfritt i några dagar och hur absurt det än låter från en kvinna som längtar efter barn, så är det förbaskat skönt...


Imorgon ska jag om allt klaffar ta mig på en blogglunch, det ser jag fram emot.


Av minlangtan - 5 februari 2012 16:11

Jag tror att biologin ställt till det så att jag längtar något helt enormt efter att ha ett kalas med ett ljus i tårtan, en parvel som äter med hela kroppen, sitt livs första födelsedagstårta.


Idag har vi haft 8-års kalas. Allt gick i Blixten McQueen-tema och det var en lycklig Bonus som tog emot vänner och släkt. Nu har alla gäster gått och kvar finns kartonger och rester av en prinsesstårta med Blixten på.

Han var så lycklig, fina fina Bonus... Vi har kramats mycket dessa dagar, han och jag...


Nu tar gnället vid och tårarna har flera gånger brunnit bakom mina ögonlock.

I natt var det fest här. Mitt hem förvandlades till något jag aldrig kunnat tänka mig.

Det värsta är inte allt skit som blev, utan att min sambo snabbt snabbt tog undan för att en konflikt inte skulle uppstå, för jag hade banne mig lust att väcka herrn med att uppvaknande jag...


Jag kan inte beskriva känslan av att min hem har förvandlats till någonting jag inte är en del av. En familj som blir allt mer komplett.

Jag kan inte längta tillräckligt efter att få min alldeles egna lilla parvel att bli komplett med...

För obekväm det är jag...


På tisdag är det dags för besök på kommunens enhet för sådana frågor. Jag och Kärleken ska få stöttning och diskutera våra frågor, och frågor det har jag...

Den största frågan är hur jag någonsin ska kunna känna mig bekväm med detta? En stor fråga som rymmer många olika aspekter...


Nu ska jag medvetet dra ut på middagslagningen. Store Sonen ville äta snabbt så att han kan ut och åka med sina polare. Pappan medlar så att konflikten inte ska uppstå, för det ligger bara och pyr just nu...

Jag ska till återvinningen och lokala affären, det behövs kompletteras i kylskåpet nu när det bor en tonåring här.

Jag är inte gjord för det här...




Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se