Resumé av dagens möte: En ny utredning kommer att starta. ( Ett år efter att den förra är klar som resulterade i att det finns ett behov av stöd genom kommunen, men att modern och sonen absolut inte vill ha stöd och hjälp) Allt läggs ned. Idag ska det göras om. Oj vilket smart drag...Modern vill att han placeras här på heltid. Nu är hon beredd att samarbeta och låta far och son få kontakt. Ja, det passar nu när hon inser att hon ligger risigt till och klassas som mindre förmögen att ta hand om barn.Beslut är att vi nu ska ha store sonen varannan vecka. Min värld darrar, tårarna kommer där vi sitter i det trånga rummet. Jag längtar så ofantligt mycket efter en egen familj och vet ni, att vara rädd i sitt egna hem är en vidrig känsla.När jag träffade min Kärlek trodde jag aldrig att det skulle bli så här. Idag rinner tårarna och jag önskar att det fanns en bättre lösning än detta. Men trots allt, jag lever med hans pappa och han har skyldigheter att ta hand om honom. Att jag inte vill ha med denna hemska unge att göra är något jag får försöka svälja och lära mig att leva med...

Tandborstmuggen har numera fyra tandborstar...

Bonus är orolig och sig olik, exakt som när Store Sonen entrade vår tillvaro för 1½ år sedan...

Vi fokuserar på att göra saker som är normalt för oss med Bonus, för att han ska känna lugn...

Maten bara försvinner, drickan likaså...

Jag är rädd, tassar på tå, vill inte väcka den björn som sover...

Jag njuter när jag får sätta Bonus i bilen, som sig brukar på vardagsmornarna och skjutsa till fritids, då är allt sig likt...

Jag har svårt att sova om nätterna - Bonus likaså...

Det är kaos. Imorgon får vi förhoppningsvis veta mer, då en kontakt med socialtjänsten ska tas. Det är jag och Kärleken som ska dit för att få stöd i hur vi hanterar det som sker.

När jag gjorde min anmälan för ett drygt år sedan, så visste jag att detta var det som skulle ske om ingen reagerade. Nu är vi där, och det hade kunnat undvikas genom att modern i fråga inser att inte ens hon reder detta själv. Hon ville inte ha hjälp, det var skamligt.

För mig är det inte skamligt att som vuxen människa ta emot hjälp som gör att ens käraste ägodel kan få må bättre...

Tack fina fina ni, för alla kommentarer. Jag läser de om och om igen...