minlangtan

Senaste inläggen

Av minlangtan - 17 mars 2019 20:50

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn.
Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns...
Livet, du gav mig detta. Tack!

Av minlangtan - 15 juni 2017 10:27

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för mig, en fullständigt normal förlossning.
För första gången märkte vi att det var fullt på varenda sal på förlossningen, vi fick vänta lite på att väga och mäta.
Jag uppmanades komma upp och kissa lite. Med tanke på att jag haft EDA så kunde det vara lite svårt, men det gick hur bra som helst.

Hon läggs på pappas bröst när jag duschar och där blir hon liggande.
Innan dess har den nyblivna pappan meddelat de allra närmaste att hon är här nu. Vi bara tittar på varandra, hon är här nu och allt har gått bra.
Så fin, så stark och bara vår.
Det vackraste vi skapat.

Efter 6 timmar, strax före 23 så skrivs vi ut från förlossningen. Min livmoder har kontrollerats, att den dragit ihop sig som den ska och att jag får höra att den är väl sammandragen.
POX-prov tas på lilla älskling, efter mycket om och men. Lite haltande värden men efter ett nattligt besök på barnkliniken där mätningen görs om så får vi gå den där korridoren till patienthotellet.
Under mina missfall då jag legat inlagd så var det just detta jag fick se - lyckliga nyblivna föräldrar som går genom vårdavdelningen för att komma till vårdhotellet.
Och nu var det min tur.
Sån lycka!

Vi får info från barnmorskan och alla tider eftersom vi blir utskrivna på tidig hemgång.
Klockan är efter midnatt och vi har henne där på rummet i en balja. Bara vi!
Mr somnar snabbt, men även den natten kan jag inte sova. Jag tittar på henne hela tiden och kan inte sluta le i varenda cell i hela kroppen.

Jag sover knappt något den natten men det gör ingenting. Vi har en tidig tid hos läkaren så vi packar ihop och är hemma redan kl 10.
Jag är så otroligt känslomässigt berörd och grät mängder de första dagarna. Vi var hemma med henne och vi är hemma med henne, vår egna dotter.
Jag hoppas och tror att hon känner hur mycket vi älskar henne och hur lyckliga vi är.
Att få se kärleken mellan en fader och ett barn, den kärleken är magisk att bevittna.

Och nu landar vi hemma, försöker hitta en vardag. De första veckorna kan lätt beskrivas som en bubbla och jag är den första att skriva under på det.
Tillvaron och livet blev så mycket annorlunda, men till det bättre givetvis.
Jag är mamma, jag är hennes mamma och kampen och längtan var såååå värd detta.

Och så var fjärde delen över.
Resan är komplett.
Kanske blir det några sporadiska inlägg framöver, eller så får vi följas åt på annat vis. Instagram finns ju. Om du vill följa oss där, lämna gärna en kommentar (som jag givetvis inte publicerar) så kanske vi ses där...

Till dess, tack alla ni!

Av minlangtan - 13 juni 2017 16:57

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg.
Klockan är strax före 7 på morgonen och jag har fått ett sms från Aurora-BM att hon kommer kring 8. Hon är ledig men styr om så hon ska kunna jobba dag. Jag är också med i en studie som går ut på att se om man får en bättre förlossningsupplevelse om man blir förlöst av samma BM som man gått på samtal hos. Så målet var att hon skulle kunna vara med. Och så såg det ut att bli.

Under dessa två dygn vi varit inskrivna är det många gånger vi mött varandras blickar och konstateras "nu blir vi föräldrar, det är nu det händer, vi kommer åka hem med henne i babyskyddet". Det babyskydd vi packat bilen med på söndagkväll så att ingen granne skulle se, då jag fick frågor varje dag om när hon kommer och det var spaning på markiser och bilar på uppfarten för att veta om vi var på förlossningen. Vi var många som väntade på henne! Och den vetskapen gjorde mig varm i hjärtat.
Många hejarop där på onsdagen när Mr meddelade att vi nu är inskriva på förlossningen och att det nu blir bebis!

Jag är öppen 4 cm när jag skrivs in. Min Aurora har haft läkarkontakt och det bestämts att jag ska få värkstimulerande dropp från start så vid 9.00 kopplas droppet och jag börjar träna på lustgasen. Det krävs lite teknik. Jag får dessvärre inte bada då vattnet gått och hon bajsat i det. Men en varm dusch tar jag. Skööönt! Sedan kopplas en skalpelektrod på henne för att ha bättre koll. Jag kämpar på med lustgasen men efter några timmar kommer jag till en fas då jag blir fruktansvärt smärtpåverkad då det värkstimulerande droppet höjs i rekordfart. Jag får ingen paus. Jag mår illa och ber om ett glas fil. Fil och sockerdricka blir min kost under förlossningen.
Här går jag in i mina värkar, vill helst vara tyst och möta dom inom mig själv. Jag går in i min egna bubbla och kämpar.
BM hejar på och påminner mig om att hon mår bra och att allt går som det ska. Allt det som var viktigt för mig.
Kring lunchtid går det inte längre, jag får ingen värkvila. Vi reviderar om planen och jag bestämmer mig för att prova EDA. Efter en lång stund kommer narkosläkaren. BM hade särskilt bett om en erfaren pga min rädsla, då jag verkligen inte ville ha EDA med risk för alla komplikationer.
Och när han kommer så är jag i en dimma. Mr går ut en sväng och har berättat för mig att det var hemskt att se mig ha så ont. När undersköterskan frågar hur han mår så började han gråta, han led av att se mig plågas så.
När narkosläkaren kommer så dröjer det en halvtimme innan den värsta smärtan försvinner. Himmel så skönt! Jag ber honom om ursäkt att jag tappat behärskningen, att jag är alldeles utom mig av smärta. Jag ber om ursäkt så många gånger.
Smärtan försvinner men trycket neråt försvinner inte så det fick jag kämpa på med, men det var betydligt mer hanterbart.
Jag lägger mig för att vila en stund och lyckas slumra till mellan några värkar, jag vaknar av att jag hör hur jag snarkar. Bredvid mig sitter Mr och Aurora-BM, som har väldigt hög salnärvaro. Jag varvar mellan att stå, ligga på sida och jag tar de fortfarande intensiva värkarna med lustgas.

Kl 14.50 byts värkarna mot krystvärkar och i dom finns det kraft. Gud så skönt. Jag får instruktioner och följer henne till punkt och pricka. Jag gör som jag blir tillsagd och tycker krystvärkarna är rätt häftiga, smärtan är som bortblåst, och det var väldigt välkommet.
Droppet höjs återigen och jag får hela tiden höra att hon mår bra och att allt går som det ska.
Vid varje värk får jag trycka på.
Mr har i efterhand berättat att han frågade BM om när det blir barn och hon trodde det skulle bli inom 40-50 min.
Jag ser i ögonvrån hur bordet dukas upp och hur hon tar på sig förkläde. Jag blundar men ser det ändå, fastän jag även nu är helt inne i min egna förlossning. Trodde jag skulle hålla Mr i handen, men jag går helt in i mig själv.
När BM ber Mr trycka på knappen så vet jag vad det betyder. Nu ska hon födas fram, eftersom man alltid är två BM vid framfödandet. Och in kommer en till BM och så tar jag några värkar till, som jag andas mig igenom istället för att trycka på, allt enligt instruktion.
Jag känner mig som en 7-åring som lyssnar på fröken. Jag lyder.
Och så säger hon: "Vid nästa värk kommer hon".
Då får jag kraft och så vid nästa värk så känner jag hur hon rinner ur mig.
Och hon frotteras och vi gratuleras. Till vänster om mig står Mr och jag ser att han gråter, jag gråter och hon läggs på mitt bröst.
Så underbart fin var min första tanke.
Mörk och inte alls så stor som dom varnat för på TUL.
Så vacker.
Klockan 15.25 en dag i slutet av maj, pågår livet utanför fönstret - men hos oss har livet stannat upp och fått en mening. Allt vi väntat på...
Flera års kamp är över och det ögonblicket har förändrat mig för alltid.
Jag blev mamma - till just henne.
Vår underbara dotter... 52 cm och 4180 gram - det vackraste vi skapat och mitt livs största kärlek.


Av minlangtan - 12 juni 2017 07:13

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen så blev det ingen sömn för mig på natten eftersom det skulle kontrolleras med CTG hela tiden. Jag fick dock en sömndos när allt var klart kl 5 på morgonen och så fick jag sova till kl 9 och läkaren kom på ronden.
Mr åkte hem tidigt på tisdagsmorgon för att hämta lite mer kläder, det här skulle ju ta tid.
Efter läkarronden och ny undersökning, beslutades det att vi fortsätter på tisdagen med samma metod - Cytotec.
Under dagen hade vi fortsatt kontakt med Aurora-BM som hejade på och fanns där.

Tisdagen löpte på med samma rutiner som måndagen. Cytotec varannan timme och däremellan CTG. Nu började jag dock se att CTG'n såg annorlunda ut. Jag hade också börjat få en täckningsblödning. Och jag började få kännbara sammandragningar under eftermiddagen. Vi kämpade på, och när kvälls-BM kom så klickade vi direkt och när hon undersökte mig pp kvällskvisten så kunde hon bekräfta att det hänt en del. Och hon och hennes kollega gav mig verkligen hejarop. Det kunde vara hur lätt som helst att ta hinnorna på mig nu sa dom. På kvällen hade jag rejält ont men ändå bestämde vi oss vid 22.30 att återigen ta en prommis runt sjukhuset och i korridorerna mellan doserna.
Flera gånger fick jag stanna och andas mig igenom sammandragningarna. Sjukhuset var tomt på folk nere i korridorerna och dag gick mot natt.
Mr somnade i sängen bredvid mig och jag låg redo för återigen en natt utan sömn, då kontroller gjordes varannan timme och sammandragningarna gjorde ont.
Får ett sms av Aurora-BM som berättar att hon finns på förlossningen imorgon bitti, om vi är på förlossningen då. Jag hoppas ju givetvis, men har svårt att tro att vi skulle komma dit då. Ställer in mig på ytterligare en dag med Cytotec. 3 dygn är max. Nu hade jag fått 2 dygns doser, 15 doser. 8 på måndag och 7 på tisdag innan jag ringer pp klockan.

Strax före kl 5 på morgonen efter en natt helt utan sömn känner jag hur det rinner till, och jag ringer på klockan. Mr vaknar till och frågar om det var jag som ringde. Ja jag sa jag.
In kommer BM och jag säger att jag tror att vattnet gått men är orolig att det är blod.
Hon kollar efter och mycket riktigt. Vattnet har gått och det visar sig också att hon bajsat i vattnet. Jag blir livrädd. Rädd för att det nu ska bli kejsarsnitt och rädd för insikten att det nu är verklighet. Nu är vi igång. Skickar ett sms till Aurora-BM och berättar att vattnet gått. Hon svarar direkt att vi ses kl 8, då hon kommer in och finns tillgänglig för oss. Vilken klippa!
BM ringer förlossningen och rådgör, och Mr packar ihop allt. Aldrig förr har det väl gått så snabbt att få honom att vakna som när det konstaterats att vattnet gått.
Jag får ingen sista dos Cytotec utan slutar på 7 doser det dygnet. Nu ska vi flyttas över på förlossningen.
Strax före klockan 7 på morgonen får vi promenera över till förlossningen ledsagad av nattens BM som inväntar att dagpersonalen ska ta över.
Tårarna rinner på mig när vi leds in på rum 4, här ska vi föda barn!
Och vi kommer inte härifrån förrän vi har blivit föräldrar. Det är nu det händer...

Av minlangtan - 11 juni 2017 04:16

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi åkte upp till Spec.MVC där vi skulle vara klockan 8. Jag grät av alla känslor när vi parkerade nere i garaget, det vad känslosamt. Nu skulle vi bli föräldrar och det fanns ingen återvändo. Jag ville egentligen inte bli igångsatt och såg alla komplikationer framför mig.
Kände mig lite snuvad på min förlossningsupplevelse.
Väl på Spec MVC blev vi väldigt fint bemötta som vanligt. CTG gjordes och sedan fick vi träffa läkare som gjorde undersökning och konstaterade att min livmodertapp inte alls var särskilt mogen för detta med förlossning. Planen var fortfarande att sättas igång med Cytotec.
Vi fick sitta i väntrummet efter undersökningen och vänta på att bli hämtade till avdelningen.
Min underbara Aurora-BM höll koll på oss, och det kändes fantastiskt att hon fanns där i bakgrunden.
Vid 11-tiden hämtades vi till avdelningen där det återigen blev lite väntan på att få komma igång med medicineringen. Aurora-BM kom förbi och tårarna rann på mig. Vi hade gjort upp med de närmaste om att all kommunikation skulle gå via Mr, så jag slapp känna att något annat fanns än vår bubbla. Ett superskönt beslut och varje gång Mr läste upp sms från mamma eller annan när & kär, så grät jag. Jag var så känslosam.
Aurora-BM kollade med personalen på avdelningen när jag skulle komma igång. Klockan var lunchtid och vi funderade på om vi skulle äta lunch nu eller invänta info från personalen. Hon kom tillbaka och berättade att det blir efter lunch, så vi kunde mer än gärna gå ut och äta lunch. Vi gick till patienthotellet och åt lunch där, då tanken på sjukhusmat inte gick ihop hos mig och jag visste att min förlossning skulle kunna ta tid.
Allt var en bubbla och lyckan, förväntningarna och alla tankar och känslor bara bubblade inom oss...
Nu var vi snart igång, mot att bli föräldrar. Jag jobbade med att sparka av mig alla känslor över att förlossningsstarten inte blev att klocka värkar hemma eller upptäcka att vattnet gick.
Nu när det gått några dagar när jag skriver detta så ser jag ändå tillbaka på min förlossning, som ni ska få ta del av, som något väldigt fint och varmt ändå.
Och stunderna där på igångsättningsdagen var sååå fina ändå, vi var igång. Nu skulle det bli barn...


Av minlangtan - 27 maj 2017 10:09

Hon är här nu, min älskade dotter. Vårt allt! Lyckan har inga gränser...
Jag trodde jag visste vad lycka och kärlek är, men så fel jag hade.

Vi har varit hemma någon dag och landar som mest i allt nu. En bebisbubbla.

Förlossningen har gått bra, och nu i efterhand är jag så stolt över mig själv - att jag fick den förlossning jag drömde om. En underbar upplevelse som jag bär med mig varmt.
Funderar på att skriva en förlossningsberättelse, men det dröjer någon dag.

Allt är såå underbart, jag är komplett, jag är MAMMA och det är ingen dröm, det är verklighet. Älskade älskade lilla liv, du är mitt allt...

Av minlangtan - 2 maj 2017 15:35

Ett litet livstecken från mig, trots att det inte går att kommentera i detta inlägg.
Tack för era kommentarer, som jag läst varenda en, och blev rörd till tusen.
Arbetet med att tömma över bloggen pågår, och jag står fast vid att jag kommer uppdatera er på slutet.
Det är nedräkning nu, men än finns hon i min mage och beräknas vara en stor tjej enligt det två TUL som gjorts.
Jag är höggravid och full av känslor och inte minst av tacksamhet...
Nu väntar vi och längtar...

Av minlangtan - 6 mars 2017 19:59

Kommentarerna rullar in, och jag står fast besluten om att jag inte kan blogga just nu.
Men det är många som vill veta slutet på denna resa och frågar om lösenordsskydd eller någon annan lösning. Och jag kan förstå...många vill se slutet på denna resa.
Så jag ska sätta mig och ta bort möjligheten att kommentera och lovar att bjuda er på slutet av resan, på ett eller annat sätt. Om det så är en tom blogg, så ska ni få veta slutet.
På något vis...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards