Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer, det värmer, som alltid. Och jag tar till mig varje ord...

Det har varit turbulenta dagar nu, alldeles för många sådana på sista tiden. 

Nu har lugnet lagt sig, vi har pratat, pratat igen men sedan lovat oss själva att blicka framåt.

Och det är där jag själv har lite svårigheter, jag tänker gärna tillbaka, ältar och vill få min sambo att förstå.

Han är en extrem struts och jag är den som gör en höna av en fjäder och som gärna vill förstå samband och vill till vilket pris som helst få honom att förstå varför jag blir så ledsen.

Det är så många primitiva och tabubelagda känslor i sådana familjekonstellationer.

Jag har frågat rätt ut vad han förväntar sig av mig i förhållande till sina barn, hur ska jag agera och hur ska jag förhålla mig. Jag bad honom ta lång tid på sig för det för mig var och är väldigt viktiga frågor.

Vad gäller Bonus så fick jag det största tack för att jag gjort honom till den han är idag. När jag själv läser hur vi hade det med Bonus för ett år sedan så förstår jag varför han tackar mig.

Det är en mer självsäker Bonus som bor hos oss, han är tryggare och han vågar mer - och står ut med sig själv i högre grad.

Jag har sagt det förrut och säger det igen, hade jag inte sett min Kärleks föräldraskap till Bonus och att det varit samma som pågår med Store Sonen, hade jag dragit direkt.

Men vad det gäller den Store Sonen så vill han att jag ska överseende med hans brister och försöka förstå att han inte kan mer. Han önskar också att han vore artig och fungerande i skolan och i övriga samhället.

Men här skiljer vi oss, samma mål - men olika väg att nå dit. Jag hävdar fortfarande att jag har rätt och att han har fel genom att låta sitt "rice-and-shine"-föräldraskap få ta över handen.

Jag har rannsakat mig själv och jag vet att det stör min sambo (liksom säkert många andra föräldrar) att jag kritiserar hans barn och jag går på och tjatar. Jag ser knappt något bra han gör, för jag tycker fan i mig inte att han gör någonting bra heller.

Vi måste bryta det där mönstret, för vår skull, för vår kärleks skull.

Det låter lätt, men det är fruktansvärt svårt. 

Jag måste lova mig själv att sluta bli provocerad. Det handlar mycket om en balansgång kring att ge och att ta. 

Om man ger väldigt mycket så kommer det ofta en outtalad förväntad att få.

Här brister det också mycket i vårt förhållande, som säkert ligger till grund för att jag tar detta så hårt.

Jag bor ihop med en sambo som tror att jag borde veta hur älskad jag är eftersom vi bor tillsammans, annars hade vi ju inte bott tillsammans.

Japp, här är vi olika!

Det är sorgligt att behöva känna att jag inte få fortsätta vara den givmilda person jag är, men jag vet med mig att när jag ger så pass mycket som jag gör nu, så blir jag också så besviken när inte min sambo kan ge lite tillbaka.

Jag har mycket att fundera på och att landa kring. Jag har varit ensam ett tag för att landa i vad som sagts dessa oerhört tunga dagar, landat i mig själv och försökt finna ro i att jag lever i detta.

Vår kärlek måste klara detta, men jag är oerhört besviken på att vår samtalskontakt inte längre får bli det neutrala forum där vi fick prata och få stöd.

Jag fortsätter dock i min terapi för att utvecklas som människa och för att ständigt jobba på mitt förhållningssätt till det som pågår runt i kring mig.

Jag kunde aldrig någonsin tro att det skulle vara så psykiskt utmanande att bo under samma tak tillsammans med spillrorna från det som en gång var en familj... aldrig någonsin.

I min blogg får ni allt mer sällan läsa om ägglossning och gynbesök. Istället får ni läsa om en otrolig frustration över en tillvaro som kvinna i en familj med barn som inte är mina. 

Jag försöker ofta att påminna mig om min roll i det hela, att inte ta över, att inse att jag inte har ansvar över barnen men att jag vill vara en viktig vuxen som föregår med gott exempel. Den balansgången är hårfin.

Jag gör ofta det praktiska hemma, som ökat markant i och med att vi blivit fler i hushållet.

Däremot deltar jag inte i kontakt med skolan i eller i någon som helst kontakt med barnens biologiska mamma.

Jag har tänkt att bjuda er på en serie med helt vanliga situationer hemma hos mig, som gör mig skogstokig och vansinnig av frustration.

Här kommer del 1.

Den store sonen är inget geni direkt, och har alltid haft svårt i skolan. Jag tror egentligen inte att det handlar om att han inte kan, utan snarare att han aldrig behövt anstränga sig. Vi kan nog alla skriva under på att ingen av oss fått in alla glosor per automatik - det finns liksom bara ett sätt - man måste nöta, sitta och träna. 

Multiplikationstabellen likaså, man måste ägna det lite tid för att det ska sitta där.

I fjol blev sonen avstängd från sin skola och fick börja på en annan skola. Den gamla skolan hade då verkligen gjort allt de kunnat, specialpedagoger och kuratorer men sa att det fattas vilja och att han nu skulle behöva byta miljö och komma bort från de vänner som han umgicks med och som han gav dåligt inflytande på.

I årskurs 8 var det endast två godkända betyg, resten icke-godkända.

Nu i 9:an väntar gymnasieval. Då måste kärnämnena vara godkända. Svenska, matematik och engelska.

I skrivande stund är inget av dessa ämnen godkända.

De senaste månaderna har bestått av handlingsplaner och möten in i absurdum. Allt för att få honom att nå godkänt och slippa ett år på individuella programmet.

Vid ett av de senaste mötena så var det min otroligt klyftiga sambo som kom med förslaget att ta bort ett ämne för att få mer tid till att läsa det allra viktigaste kärnämnet svenska. (man kan få komma in på önskat gymnasieprogram om man har icke godkända betyg i matte och engelska, mot att man läser in det på hösten på gymnasieprogrammet, men svenskan måste man ha godkänt i - där finns ingen undanflykt.)

Ämnet som diskuteras att ta bort för att få mer tid till svenska, var SO (samhälle, geografi och historia)

Anledningen till att just det ämnet skulle tas bort var att sonen inte alls hade chans att få godkänt i de ämnena då det inte ens fanns underlag att göra en bedömning på. Prov lämnades in med stora kryss på och lektioner genomfördes inte.

När min sambo kom hem och föreslog detta, så blev jag väldigt förvånad hur en förälder kan resonera så.

Ta bort ett ämne.

Helgen därefter pågick livet som vanligt hos oss. Sonen spelade sitt dataspel hela dygnen och inte en minut lades på skolarbetet. 

Det blev knappast någon extra minut över till svenskan, det blev bara mer tid för dataspeleri. Föräldrarna hade med detta agerande, att ta bort ett ämne, gett honom mer tid till dataspel. Nu behöver han inte anstränga sig för SO´n, men det är knappast mer tid som lagts på svenskan.

Jag hade förstått deras resonemang om att gör att allt för att få gymnasiebehörighet genom att maximera förutsättningarna för svenskan, OM det hade varit så att han verkligen försökt med att kämpa på svenskan.

Hoppas att föräldrar känner att deras plan går som planerat, för igår damp resultatet för senaste svenskaprovet ner.

4,5 p av 145 maximala. Bra jobbat!

I min värld hade det inte blivit en minut dataspel innan det visar sig ett godkänt resultat på svenskan och SO´n hade inte tagits bort innan dess att sonen lagt några minuter av sin fritid på skolan och verkligen försökt.

Är det jag som tänker helt fel?

Det var orden i ett meddelande som damp ner hos oss idag.

Vi har en väldigt klok kvinna i vår närhet, min sambos syster, stora syster.

En pedagog ut i fingerspetsarna och en kvinna som inger respekt och pondus hos alla. 

Varje gång vi träffas så pratar vi om hur vi har det kring barnen, samtidigt som jag är fullständigt medveten om att hon står min sambo närmast. Blod är ju alltid tjockare än vatten, även om jag gillar henne väldigt mycket, och ännu mer efter dagens meddelande.

Idag brast det för mig, idag har jag fullständigt brutit samman och när jag nu sitter här i soffan på en lördagkväll så är jag helt tom, tom tom tom...

Idag skulle hela familjen in till stan. Jag hade bjudit till eftersom jag vet att vi alla mår så mycket bättre och faktiskt kan ha det bra tillsammans om vi bjuder till, och gärna när vi gör något utanför husets väggar och kommer bort på en neutralmark där vi är tillsammans, där vi blir ett team mot omvärlden. 

Tanken var att vi skulle åka in till stan, äta lunch på en sportbar och handla examenskläder till Bonus. Jag skulle upp på mitt jobb och lämna in ett papper och sedan vidare till ett köpcentrum för att köpa arbetskläder till store sonen.

Alltså hade han ett intresse i vår tripp.

So far so good.

Vi sätter oss i bilen och styr i väg. När vi efter 20 minuter har parkerat på stan och ska kliva ur bilen, så vägrar den store sonen att kliva ur bilen. 

Jag ruttnar fullständigt och känner hur förbannad jag blir. Fadern stannar kvar för att försöka medla, men nej, sonen vill inte kliva ur bilen och tänker sitta kvar.

Vi gick upp på mitt jobb, ilskan kokade inom mig, jag bara skakade. 

Att fortsätta med att äta lunch och gå på stan och köpa examenskläder, det var bara att glömma.

Tillbaka till bilen där sonen sitter kvar och då nyper jag tag i ungjäveln (förlåt men jag hittar inget annat ord) och frågar varför han inte följde med in.

Jag: Varför följde du inte med?

Sonen: Vet inte...

J: Vaddå vet inte, du måste ju veta varför du inte vill följa med in.

S: Jaha? Inte fan vet jag.

J: Vet du, jag är så jävla less på att ditt agerande styr oss andra. Du tror att hela världen snurrar kring dig xx (hans namn).Nu drabbar det din lillebror som inte fick handla och vi andra som skulle göra något trevligt och gå ut och äta.

Jag börjar bli så jävla less på det här.

S: Jaha.

J: Vaddå jaha, är det allt du har att säga. Du ljuger, själ och har en attityd som liknar fan själv. Har du inte funderat på att byta attityd?

S: Jaha, jag vet inte. 

J: Vet du, jag gör så himlens mycket för att du ska ha det bra och du kan inte ens masa dig ur bilen för vår skull, för din lillebrors skull och bjuda till. Hur tänker du?

S: Skiter väl jag i.

J: Ändra attidtyd för helvete, den första tjej du får och du kommer att ljuga för eller själa av, hon kommer lämna dig, hon kommer att dra på minuten, så ta och skärp dig, jorden snurrar inte kring dig och ibland måste man göra saker som man inte vill.

S: Jaha.

... och så höll han på när jag satte ögonen i honom. Rent taktiskt hade jag valt det där bra, vi befann oss på E4:an och då kan han inte bara drämma till mig eftersom jag sitter fram och han kan inte sticka från bilen heller. Kvinnlig list och jag var så förbannad. Det ska tilläggas att min sambo var tyst och Bonus kved där bredvid sin storebror och påminde honom att jag gör så mycket för att dom ska ha det bra.

Han är klok och fin han...

Tillslut närmar vi oss affären där det skulle inhandlas arbetskläder till store sonen.

Naturligtvis är han förbannad eftersom jag pressat honom. 

S: Jag ska inte ha några jävla kläder.

J: Du går in här och väljer dina kläder, jag har inte åkt runt hela stan för att du ska bestämma om du vill eller inte.

S: Jaha... jag ska inte nå´jävla kläder.

Vid det laget kommer det, ett djupt andetag och sedan säger jag det, med tårarna rinnande längs med mina kinder.

J: Vet du, jag vill inte behöva lämna de två jag älskar mest, bara för att jag inte orkar med dig. För så kommer det att bli. Din pappa och din mamma kommer alltid att stå vid din sida, men jag orkar inte längre med dig och ditt agerande. Och vet du vad som kommer att hända om jag lämnar din pappa?

Jag rusar ur bilen och kräks längs landsvägen. Den ångesten som river tag i mig är nog en av mitt livs starkaste känslor. Jag ringer mamma och säger att jag mår jättedåligt och inte orkar börja om mitt liv.

Vår kärlek är det inget fel på, men jag orkar inte med den store sonen längre.

Jag klarar inte att lämna den jag älskar mest... för någonting jag inte kan styra. 

Vidriga känsla. 

Vi stannar flera gången på vägen hem, jag kräks i min ensamhet i olika vägdiken. Bonus frågar om jag vill ha tuggummi. Vi kramas på sängen när vi kommer hem. Han säger åt mig att inte vara ledsen, att mamma också är ledsen på store sonen väldigt ofta. 

Och då kommer det: "Jag älskar dig, fast du inte är min riktiga mamma, så älskar jag dig som om du vore det - på riktigt".

Efter någon timme kommer meddelandet, från sambons syster som ser hur vi sliter, och hur det fina vi har, håller på att ryckas i från oss, pga en stor son som kommit oss fullständigt emellan och som river sönder den framtid jag ser framför mig. Hon vill att vi träffas i veckan och tillsammans upprättar ett kontrakt på vilka regler som ska gälla hos oss för den store sonen. 

Jag skrattade gott inom mig när jag såg vad hon ville göra, lilla fina faster, det där har vi testat med så många gånger, men fadern i detta hus tycker att verkligheten är jobbig, så han tror inte att hans son behöver fasta regler eller ramar...

Jag ger henne ett försök, med stort nöje.

När jag sitter här i soffan, så är det just känslan av tomhet som finns. Maktlöshet, att ingenting kunna göra. Att blod är tjockare än vatten och att jag, som inte har något blodsband till honom, som inte har den villkorslösa kärleken blev tvungen att ta den diskussionen med honom, en diskussion hans föräldrar skulle ha haft för så många år sedan, där man klargjorde hans plats.

I eftermiddag klargjorde jag också för min sambo att det finns olika typer av misshandel.

Det finns föräldrar som slår sina barn, hemskt och jag försvarar de inte.

Sen finns det föräldrar som inte lär sina barn vilka krav och förväntningar samhället kommer att ställa på dom när de är flygfärdiga, som låter barnen få styra hela tillvaron, frågan är vad som är värst... För detta är också att göra sina barn illa...

Igårkväll damp ett graviditetsbesked i vår närhet ner. Det första som fick mig att bli riktigt bitter och avundsjuk. Smärtan kändes och luften blev svår att andas för en stund.

Vid middagen berättade pappan stolt att barnen skall få en tremänning till jul.

Lille Bonus har ju trott på det där med frön och jag låter honom fortsätta med det, för det är ju frön...

Utan förvarning frågade Bonus mig

"Var kan man köpa såna frön? Jag tycker att du ska äta många frön så det blir många bebisar i din mage. Är dom goda fröna?"

Mitt leende till honom fick bli mitt svar...

I eftermiddag är det dags, en ny barnvecka kickas igång.

Fadern lyckligare än någonsin. 

Jag har saknat Bonus, våra kramkalas, våra samtal, våra prommisar hand i hand, våra pussar, sagostunder, fruktstunder, läxläsningar och allt som hör till.

Men jag får en kall känsla när jag tänker på det andra som väntar, känslan kring besvikelsen på hur jag känner inför den store sonen. Jag klarar inte att hantera det!!! HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA LIKSOM???!! Han är min sambos son, punkt slut.

Men det går inte, jag kan inte.

Jag klarar inte att han ljuger, själ, slår och är allmänt otrevlig. 

Mitt hem förvandlas till något som inte är mitt, något jag inte kan identifiera mig med.

Jag är välkommen när det gäller att ställa inför det praktiska, laga mat och handla, men när det gäller att säga stopp inför det fruktansvärda beteende som pågår - där är jag inte välkommen. 

Där stänger man truten på mig fortare än kvickt.

Jag hatar dessa veckor och vet inte hur jag ska förhålla mig till dessa rent praktiskt. 

Önskar så att vi hade kvar samtalskontakten så att det gick att ventilera på normal plats.

Det ringer i parti och minut, sonen som slår lärare, själ från mamma, drämmer till någon, ljugit om var han är.

Ändå är det fria aktiviteter här hemma. Kvällarna och helgerna är fri lek, med fria pengar.

Ungen vet inte vad någonting kostar - och det är knappast hans fel. Han har aldrig behövt ta ansvar för någonting.

Jag kokar!!!!

I min värld så får handlande konsekvenser, och har så alltid varit.

Jag fick höra härom veckan att jag vill straffa hela tiden.

Så är det inte alls, men jag hävdar bestämt att det är varje förälders ansvar att förbereda sitt barn på det liv som väntar, och i det ingår också att visa att mitt handlande får konsekvenser.

Det är spänt mellan oss, jag är övertygad om att sonen känner det. 

Men jag kan inte älska, jag kan inte tycka om, det går bara inte.

Jag håller på att gå sönder och har väldigt svårt att förhålla mig till det vi har hos oss varannan vecka. 

Det är tabu, jag skäms för att jag känner så. 

När jag går till botten med mina känslor så är det min sambo jag är besviken på.

Besviken på att han inte trampar ner och visar var skåpet ska stå. Visar att kärlek inte alltid handlar om att stryka medhårs. Han är så rädd att inte få det där smset igen där det står "god natt världens bästa pappa"

Han vill vara den där bästa pappan och då görs allt för att mildra att konflikter ska uppstå.

Nu håller jag bara tummarna att alla kärnämnen godkänns, så att gymnasieflytten blir verklighet. 

Just nu fattas det godkänt i alla tre ämnena. Jag hoppas. 

Men det kräver att det sommarskolan blir aktuell, så att han får läsa in alla ämnena. 

Tänk va olika man kan vara. Om det hade varit mitt barn som inte har godkänt i svenska, matte eller engelska så hade detta spelande av dataspel på nätterna om helgerna varit ett minne blott så länge inte ett godkänt resultat hade visats upp. Men här vill man inte vara obekväm inte... här stryker vi medhårs och bjuder in fler vänner så att sonen får många att umgås med, vi har all-inclusive ungdomsgård här. Frukost, lunch och middag ingår.

Sopa sopa, curla curla, inga krav no so ever...

Jag mår illa när jag ser det föräldraskap som pågår.Det är svårt att dela säng med en person man är så otroligt besviken på.

Varför lämnar jag inte? För tro mig, de tankarna har faktiskt funnits. 

Det är för att det föräldraskap som finns när det gäller Bonus är någon helt annat, här finns krav och här finns det ett barn som går att forma, som börjar lära sig rätt och fel och som vuxit som individ.

Jag har en del i det och jag får höra det från min sambo - det gör det värt att kämpa. 

Men ibland är det svårt, jag känner klumpen i magen som kommer när jag rullar in på uppfarten i eftermiddag. 

Jag ska i allafall försöka tanka på kramar och samtal med Bonus, för där gör jag skillnad, och det är jag så stolt över...

När jag träffade min sambo så minns jag så tydligt att jag kände mig som en prinsessa, och så älskad. Visst, jag var säkert uppslukad av förälskelse och det där mysiga pirret i magen. 

Osäkerheten, nyheten, utforskandet - bidrog säkert.

Nu står vi här mitt i en familj, med tvätt och storhandling upp över huvudet - och jag saknar den prinsessa jag fick känna mig som.

Jag är av den uppfattningen att man själv har ett stort ansvar för sitt egna mående och jag minns en period vi hade tidigare där jag kände samma sak, då fick jag rådet att tänka på mig själv, tanka kraft där för att inte bli så där beroende av min sambo som jag faktiskt är just nu.

Ögonen vattnas på mig när jag känner att jag saknar att få vara hans för en stund, få all fokus på mig, på oss.

Nu har vi barnen som krånglar, en svärmor som är svårt sjuk och som kräver omsorg och besök var och varannan dag.

Kanske är det så igen- att han inte har mer att ge?

Kanske får jag nöja mig med detta nu...

Men jag saknar honom, jag saknar den prinsessa jag en gång kände mig som.

Igår var jag på bio med middag och efterföljande drink tillsammans med en väninna. Sånt jag gjorde tidigare och sådant jag mår bra av. När jag satt där med vinglaset i min hand så kom det - den där längtan efter honom, han som är mitt allt. Det kändes så gott att få längta, att få det att pirra.

I duschen på kvällen sa jag att jag kände mig så där gossjuk och hade väl hoppats på att vi skulle kunna ligga och mysa på kvällen, så där tätt tätt.

Istället blev det en snabb go´nattpuss och sedan gällde det att stänga ihop ögonen snabbt så att inte tårarna skulle rinna över. 

Jag saknar den där prinsessan jag en gång kände mig som.

När jag säger att jag saknar honom, så får jag alltid samma svar, att han finns här, att han älskar mig och att jag borde veta det vid det här laget. 

Jooop, det vet jag, men jag vill känna det också.

Men jag förstår honom. Vem är jag att skämma bort? En bitterfitta som hugger på allt just nu. Hugger på att jag har svårt att acceptera store sonen, för att försöka få ett samtal, men jag borde veta bättre, borde veta att ett samtal inte är en lösning. Sopa sopa, snabbt under mattan och stoppa ner huvudet i sanden, där är det bäst...

Det gör mig ledsen.

Hur kunde det bli så här? 

Tack fina fina ni för omtanken! Jag blir lika glad varje gång det dimper ner en fin kommentar, jag läser den om och om igen. Tack!

För längesedan, när jag var tonåring och på väg till vuxenlivet så hade jag en dröm, som jag då stoppat under kudden och inte tänkt mer på den. Det var att bo på landet, med höns. 

Jag har en dragning för fåglar och tycker att det är så mysigt med fåglar. Någon större djurvän än gemeneman är jag inte, men fåglar har jag varmt i hjärtat.

När livet inte längre bestod av tapas på gräddhyllan i stan med de finaste vinerna och mysigaste kvällarna, utan byttes mot ett barnfamiljsliv på landet - då finns det ju möjlighet för mig att få mina höns.

Och i lördags hämtades dom, 4 värphönor som gick en bättre framtid till mötes och 5 raskycklingar som förhoppningsvis inte bara utvecklas till tuppar, utan att vi i allafall får en eller två hönor.

Jag har hört så mycket om hur mysigt det är med höns och det är det! Jag och Bonus går ut varje morgon och kollar redet, ger mat och nu har vi även börjat släppa ut på frigående. 

Efter två dagar i nya hönshuset är resultatet - fem ägg!

Så nu har jag mina höns och mina ägg, hemägg på landet, och jag behöver inte bekymra mig över slemhinna eller antal - jag får mina hönsägg!

Att skaffa höns var nog det bästa vi gjort i år. Som vi skrattat tillsammans i familjen de senaste dagarna, har vi inte skrattat på evigheter. Underhållning på hög nivå!

Kul att ha något som är vårat och som svetsar samman vår familj.

Ja hur går det annars på fronten att ha Bonusbarn?

Åt helvete är svaret.

Jag mår skit men skillnaden är nu att jag inte funderar så mycket.

När grannar eller släktingar frågar hur det är med barnen så svarar jag att vi inte pratar om det för att vi inte vill bråka mer. Ett trist svar, men så ligger det just nu.

Vi pratar inte om store sonen, jag och min sambo.

Jag har så svårt att acceptera det som sker hos oss, och eftersom jag inte har befogenheter att göra något åt det, så är det bästa just nu att inte prata om det.

Jag orkar inte gråta mer än nödvändigt, för det är många tårar och många nätter på soffan.

Inom kort kommer ett inlägg om känslor kring att känna för bonusbarn, dags att ventilera igen.

Vem vet, kanske kommer det en inlägg om mina små hönor också, eller kycklingar, för sött är det!

Tänk, jag - höns! 

Nu, dags att stryka, barnen åker hem imorgon efter en låååång vecka hos oss - och hur mycket jag än önskar att det hänger randiga kläder i storlek 56 på torkvindan, så hänger det tuffa jeans i storlek 146.

Han är stor nu Bonus...

Jag har ingen egentlig lust att skriva, men jag vet att det är skönt att gå tillbaka och se tillbaka på den tid som varit.

I helgen läste jag mig igenom hela april 2011, alltså för ett års sedan. Så mycket hopp, så mycket lättnad och så stora framtidsplaner.

Vi har det tungt och jag vill knappt skriva om det, ännu mindre prata om det - av skam. Jag vill att vi ska ha det bra, att vi ska vara lyckliga, att det ska pirra och fnittras, mysas och älskas. Vi är inte där nu. Vi har varandra och vi är medvetna om att vi inte har den bästa tiden i vårt förhållande just nu och ja, jag skäms över det.

Hur kunde det bli så här?

 

Med handen på hjärtat så har vi alldeles för många saker som vi brottas med på varsitt håll, som gör att den psykiska stressen vi lever i är omänsklig. Det vore väl konstigt om det inte tog sig uttryck i någonting.

Jag skäms för det men jag försöker välja livet i varje minut, att hitta något att glädjas för och se fram emot.

Jag tycker att jag gör det bra.

Det som fick bägaren att rinna över i vintras var att den store sonen kom från ovan och hela tillvaron hos oss möblerades om, inte bara bokstavligt.

Jag hade landat i tron och vetskapen om att det bli vi tre nu, jag, sambon och Bonus.

Nu är vi fyra och jag må vara en ytterst bitter människa som ännu inte landat i den tanken ännu, som att jag på något vis inte vill acceptera att det är så det blir just nu.

Förra veckan var en hemsk vecka. Det var många tårar och det blev många nätter i soffan. Inte av ovänskap, utan för att jag behöver få vara själv.

Jag fick höra att min sambo inte vill att vi ska gå till den person på kommunen som varit vårt bollplank.

Han vill att vi reder ut detta själv, så som alla andra som han uttrycker det.

Därmed var det punkt.

Som jag kämpat genom dessa instanser för att han inte bara ska få träffa sina barn 8 timmar varannan vecka, kämpat i motvind, för den jag älskat. Jag har sett den förtvivlan som bodde i honom, en pappas längtan och sorg över sina barn. När han inte orkade, då orkade jag - så som kärlek ska vara.

Nu när jag anser att vi behöver det stödet, vi två, man och kvinna med en framtid ihop, då är det stopp - det ska lösas själv. Det känns fel, vi kan inte lösa detta själv, så som många sagt till oss. Men man är två om man ska dansa, annars blir det ingen dans.

Så tiden avbokades... och än så länge har vi inte fortsatt att prata om det.

Är detta lösningen - eller början på det destruktiva?

Jag fick i förra veckan även höra att mina åsikter om hans barn betonar straff i form av restriktioner mycket mer än att muntra upp med materiella ting. Det sved och törnen har inte riktigt lämnat hjärtat ännu.

Det åks på möten i parti och minut, extra insatta skolmöten då den store sonen inte har tillräckliga betyg för att få fortsätta till gymnasiet i höst.

Under fem veckor, har fyra av dessa veckor innehållit möten där krisplaner diskuteras med mamma, pappa och son tillsammans med skolan. Timmar efter har man skitit i det och vardagen har återgått till att få fulla veckopengen och få sitta med datorerna hela kvällen och inte ägna skolboken en tanke och ännu mindre en handling.

För mig brinner det när jag ser det. I min värld så ska ingenting av detta tillåtas när man käftar mot lärare som måste ringa hem för att en förälder ska ta tag i det och skiter i överenskomna planer - där alla vill mot samma mål, att han ska få möjlighet att söka gymnasium i nästa år.

Jag fick höra att jag endast vill straffa sonen genom att låta honom inte få full veckopeng, inte hålla på med datorn så länge inlämningsuppgifter och prov förberetts. Jag tyckte också att man kanske inte ska få gå på fritidsgården när man ljugit sin pappa i ansiktet och sagt att man varit hos "Pelle" och sovit över, och när pappan ringde dit, så fanns där ingen son, eller någon förälder som ens hört ett knyst om någon som skulle sova över.

Jag trodde att mina värderingar var sunda, att det var varje vuxen persons skyldighet att lära ett barn vad livet är och hur man handskas genom det.

Klantar jag mig på jobbet, så får jag inte sitta i det spännande projektet osv.

Nej, jag vill bara straffa tydligen, så hemsk är jag, som tycker att det är skillnad på att uppmuntra egenskaper och uttrycka sin besvikelse över att barnet handlat fel. Jag må vara hemsk som tycker att kommentarer som "Du vet att pappa tycker om dig men jag är besviken på dig, jag tycker att du gjorde fel som ljög för mig i natt"

Så nu är det tyst om barnen och vad jag tycker är rätt och fel.

Men jag blir ledsen när jag ställer mig fråga om detta är lösningen, att vara tyst.

Är detta lösningen - eller början på det destrutiva?

Min svärmor ligger på sjukhus. Hon har varit dålig sedan nyår.

En form av cancer som är elak.

Hon har sagt till sina närmaste att cancern är borta, förmodligen för att skydda och inte oroa.

Häxan Surtant (läs jag) vet minsann att så inte är fallet. Den cancern går inte att bota.

Ingen av barnen hade visat något intresse på att få veta hur det egentligen ligger till, bara vilda spekulationer.

Då jag själv anser mig ha vissa kunskaper inom området, så vet jag att mycket är just bara spekulationer och att det alltid är bra att begära ett läkarsamtal och få svar på sina frågor.

Kommer hon att komma hem? Kommer hon att kunna gå igen? Kommer ni att sätta in cellgifter igen?

Inget intresse, bara spekulationer.

Förra lördagen stod jag inte ut och mer eller mindre tvingade sambon att boka läkarsamtalet för att slippa gissa.

Häxan Surtant hade ganska rätt.

Häxan Surtant hade ganska rätt när hon från första början sa att detta är typiska symptom på leukemi också.

I förra veckan var det dags för besök hos svärmor. Dagen innan besöket blev hon av med sin syrgas och var alltså på bättringsvägen. När vi kommer in så är syrgasen på och jag viskar lite försiktigt till min sambo när vi går därifrån om hon blivit sämre den dagen eftersom de satt på syrgasen igen.

Ve och fasa så hemsk jag är som målar fan på väggen.

Så nu blir det tyst även på det planet. Vi pratar inte om svärmor, jag frågar inte och han får sköta sina besök själv.

Är detta lösningen - eller början på slutet?

Mitt i allt detta har mina hcg-värden, körtlar och Metotextrat-behandling diskuterats hos KK. Jag har varit där helt ensam. Det känns inte som att det finns plats för vår framtid i hans liv just nu.

Alla läkarkontakter, som jag tycker varit av värde för att få veta och utreda - har jag skött själv. Visst det är i min kropp det sker, men jag trodde och önskade att detta var något vi gjorde tillsammans. Inte något jag höll för mig själv då det inte visas intresse för annat än den gamla familjen.

Är detta lösningen - eller början på slutet?

Nu när jag sitter här och skriver detta på kontoret så rinner tårarna. Den skrivna texten låter så hård. Sanningen är hård, men vi älskar varandra så oändligt, så starkt.

Vi är inte ovänner, vi kramas och vi finns för varandra, men inom mig så har jag blivit sårad över det som skett.

Jag vet vad svaret på min rubrik är men jag vill inte inse det... Jag vet innerst inne att det är inte är någon lösning att vara så ledsen över att jag nu ska tiga och vara tyst. Jag vet att det är destruktivt att känna den bitterhet jag gör.

Den största av alla sorger är att jag inte känner att vi har något projekt som är vårt just nu, något som är vårat, som vi skapar, något som gör du och jag till oss.

Men om man är man och ser på samma scenario från sitt håll så kan man glatt konstatera när jag torkar mina tårar och saknar att vi gör något som är vårt - att vi visst har något som vi skapar, som är vårt. Vi har ju köpt nya markiser!!! Japp, så lätt var det med det...