minlangtan

Alla inlägg under februari 2014

Av minlangtan - 27 februari 2014 20:41

Det är torsdagskväll och jag sitter i min soffa, mossigt trött av jetlag och med ett illamående orsakat av detsamma. 

Tårarna rinner och jag släpper ut.

Inte av ledsenhet, jo, kanske det. Men tårarna är inte negativa - bring it on. Jag måste få släppa ut - få känna de känslor som rymmer inom mig.


På vår arbetsplats väntas det smått. Vi är en relativt liten arbetsplats och detta är första babyn som väntas. Och oj vilken uppståndelse det är. Ojoj. Om det funnits någon ofrivilligt barnlös hade jag som arbetsgivare behövt gå in och markera för det har verkligen gått över styr. 

Det är tävlingar om namn. Arbetsplatser pyntas med sockor och nappar. Förlossningar, magstorlek och veckor är det stora temat på fikat så väl på förmiddag som eftermiddag.

I augusti, när bomben släpptes kändes det. Särskilt eftersom man gick omvägar för att inte såra mig. Tjejen i fråga visste om vår resa, och det var jag tipsade henne om läkare. 

Men nu känns det inte längre som längtande människa, men som arbetsgivare för det har tagit helt oanade höjder. Babyshower upphöjt i hundra...


Idag stod det på min lista att jag måste ta tag i att få min journal flyttad från TF till KK här i stan. Jag måste följa upp mina cellprov eftersom jag haft förändringar och gjort en konisation. KK tar inte i mig om de inte vet hur stort ingrepp var och det förefaller ju mer rimligt att få göra det i stan än att sätta sig i väntrummet hos TF där vi suttit så många gånger, vi båda två.

Att skriva det där mailet, förklara anledningen till att jag nu vill sköta det i stan, på sjukhuset här. Oj, det satte sina spår.


Ett skämt om ett graviditetstest och om det mest hemska i världen skulle ha inträffat - jag skulle ha blivit gravid - träffade direkt, helt oväntat och fick mig att börja hulka.

Det finns vissa saker man inte skämtar om. Graviditeter är en av de sakerna, önskade eller oönskade. Men för mig är det ingenting man skämtar om, eller skämtar bort. Varken för två år sedan, för ett år sedan eller idag.


Jag kan konstatera att mina år i barnlängtansträsket har satt sina spår. 

Och kanske är det därför jag inte räds tårarna - de är till för att visa mig vägen till vad jag egentligen vill - och vad som är okej för mig och inte...

Så jag kryper ner här under filten och hulkar lite till, starkare än någonsin och med en allt tydligare bild av vilken väg i livet jag ska ta...


ANNONS
Av minlangtan - 22 februari 2014 08:10

På många sätt är denna semesterresa ett sätt att vända blad. Det känns så skönt.
Vi har en hel del som fortfarande binder oss tillsammans och vi ska deklarera huset tillsammans. Jag betalar på ett gemensamt lån varje månad och det finns annat ekonomiskt efterspel.
Men annars har jag mitt hus, mitt liv och börjar också få tillbaka mig själv. Kanske inte tillbaka i den bemärkelsen att vi ska backa bandet. Nej, det är nog en ny kvinna som jag möter mig själv i.
Jag har levt familjelivet med bonusbarn, hamnat i barnlängtansträsket och gått igenom en separation som på många vis varit mitt livs största prövning.
När tryggheten och vänskapen bara raseras, över en natt. Alla drömmar och framtidstro bara raseras.
Alla lögner som kom som bröt ner mig och min självkänsla totalt.
Han valde ett krogluder före mig...

Med vintern kom också pirret och skrattet tillbaka. Jag började kunna leva och känna. Jag har kunnat sitta med en annan man i min soffa, kunna väcka någon annan på morgonen. Mina bröst har haft en annans mans hand på sig. Jag har mött en annan mans läppar. Jag har känt lust och begär för någon annan. Jag har gjort allt det och jag är glad att jag kan sätta check på det. Visst, jag ska erkänna att jag fortfarande har svårt att njuta av sexet till max.

Här i Thailand där havet knappt svalkar så känner jag ett enormt lugn. Jag kan gå vidare. Det spel som pågår hemmavid, med en man som attraherar mig kanske inte är det bästa för mig som ändå har min längtan och önskan klar. Jag vill så gärna få bli en familj igen. Inte nu, inte imorgon. Men om ett tag. Först vill jag bara njuta av mig själv först, dricka lite vin, gå på bio, resa, läsa, träna och vara med mig själv.

Jag känner mig så lugn i den önskan och längtan. Jag vet vad jag vill.
Jag vet också att om åren går och jag inte riktigt kommer att finna honom, så ska det inte stoppa min längtan som tack och lov inte finna där nu. Men ingen panik. Nu ska jag bara landa och byta blad.
När flygplansnosen sätter sitt hjul i marken på Arlanda om några dagar så vet jag att denna resa var så mycket mer än sol, bad, underbar mat, härligt folk och en semester med elegans. Denna resa är mer symbolisk än så.
Denna resa är en del i det lugn som 2014 kommit med. Och som jag säger till min omgivning - bring it on... Jag är så redo att möta livet!

ANNONS
Av minlangtan - 19 februari 2014 10:02

I en solstol på den fantastiska stranden i Khao Lak kan man verkligen vara på flykt från verkligheten.
Här finns ingen oro för källarens vatten och avloppsdragning. Här finns heller ingen oro för hur det ska sluta med resan jag startade med Honom. Här känns vinterns alla projekt så avlägsna i vindpustarna.

Men här finns turkost vatten, potatismjölslik strand, smakrik mat och underbara dofter.

Här finns tid att bara vara, andas, kännas och finnas.
Sol och bad varvas med samtal om livet - i stort och smått.
Det finns inga garantier och ett kontrollfreak som undertecknad får verkligen en av livets lektioner i det.
Att följa med på livets våg - att göra som havet - våga...

Av minlangtan - 14 februari 2014 09:56

För reser, det gör jag. Utan karta, visum eller kompass uppever jag mitt nya liv. Smaka på orden - mitt nya liv.

Jag fick en sådan fin kommentar från Livets Underverk där hon beskrev att mitt språk, mina ord blivit så mycket mer levande. Ja, hela jag har börjat leva mitt liv, tagit ansvar för att fylla det med saker som får mig att må bra.

Att leva innebär också att man fäller tårar, levande innerliga tårar.

För ibland kommer tårarna, av hat, av ilska, glädje, lycka, oro eller andra känslostormar.

Jag försöker leva med känslan, välkomna den och behandla den som just bara en känsla - något som kan visa oss vägen till det livet vill visa oss.


Jag sitter på jobbet, packar ihop det sista, checkar av och skriver autosvar.

Vi ska resa, min bästa väninna och jag.

Vi har kompass, resebiljett och en reseguide - en klassisk resa för att fira livet. Vi som ringt varandra mitt i nätterna, gråtit, skrikit, tagit oss igenom 2013 med bravur - nåja, med livet i behåll iallafall.


På jobbet genomgår jag också en resa. En resa som tvingar mig att slänga mig ut från gamla invanda mönster, utmana mig själv och mitt ledarskap. Det pirrar i magen, det är ovant där ute på djupt vatten.

Med mig på denna resa har jag en helt fantastisk coach som stöttar men även utmanar.

Igår under vår träff, när vi pratade om mina nyfunna styrkor, personsliga styrkor i mitt ledarskap så utbrister han att han innerligt avundas mig som får göra denna resa rent yrkesmässigt.

Han stannade upp, lutade sig tillbaka och väntade på reaktion från mig och så kom den.

Jag är så obeskrivligt stolt över hur jag tar mig igenom denna resa, även denna resa.

 

Att stanna upp, välja livet, välja viljan att göra mitt liv till någonting så bra det bara går.

Jag är så stolt över min stora aptit på livet, för den har inte alltid varit självklar. Den har krävt mod, styrka, vilja och ibland bara rent "do it".


Ikväll ska resa på mitt privata plan fortsätta. Jag ska ut på öppet hav, möta blickar, kroppar, nya sidor av mig. Få höra "ap ap, fröken. Inte den där blicken" Jag ska titta lika förvånat på honom och fråga mig själv vilken blick jag utstrålar. Jag utstrålar något, jag är mig själv, möter nya sidor av mig själv som jag inte trodde fanns.

Det är en förbannat häftig resa att kunna tycka om sig själv, just för den man är.

Och jag avundas mig själv som får göra den här resan...


Av minlangtan - 12 februari 2014 20:09

Ja, helt rätt din jävla ynkrygg. Allt du gör blir fel. Vill du träffas och prata så är det fel, hör du inte av dig så är det fel. Men jag ska berätta för dig din jävel att det beror på att du gjort ett generalfel. Du var otrogen, du bedrog mig, du ljög för dig, du kom inte hem, du trodde att det bästa sättet var att bara sticka utan att säga sanningen. Sanningen fick jag veta genom en telefonräkning och genom gemensamma bekanta. Men inte genom dig, så ja - allt du gör nu är fel. Du kan inte ta ifrån mig min sorg och göra det ogjort. Jag bodde kvar i ett hus som du sålt bakom min rygg i tron om att vi skulle flytta till stan. Du har kränkt, sårat, ljugit och bedragit mig.

Har ni hört? Det är nu det ska börja, vi ska bli vänner, vi ska börja prata med varandra, vi ska hjälpa varandra.
Orden från augusti ekar i mitt huvud. Vi ska hjälpas åt

Vi hjälptes inte åt. Du stack. Du lämnade mig. Jag ville ha din hjälp då, hjälp med värmepannan, dela upp våra tillhörigheter, hjälp med att packa, hjälp att bära.
Jag fick ingen hjälp.

I december när jag landade i mitt nya hus, så blev jag så klar med honom. Jag ville inte ha med honom att göra.

Men det är så svårt, det har gått månader, och jag hatar lika mycket, känner mig lika bortförd bakom ljuset, lika lurad.
Men hur det än är, så är det en man som varit min i så många år. Vi har delat så mycket, så många drömmar. Var det så lätt att knulla bort?
Jag kommer fortfarande på mig med att kunna varenda kroppsdel av honom, jag kommer ihåg hans doft, hans gångstil, hans röst, hans sätt att ta på mig, hans andetag.
Han finns ju ändå kvar i mitt hjärta på ett något sätt som jag inte kan styra över. Jag försöker sudda, fylla med nytt, hitta nya cirklar i livet.
Men jag saknar oss... jag gör faktiskt det.

Av minlangtan - 8 februari 2014 09:44

Vi är inne i februari. Januari är check på det år som skulle bli mitt. Och det känns? ... lika underbart! Jag har inte koll på veckodagar, varje dag har sin charm och jag njuter av en tisdag lika mycket som lördag.

I onsdags var jag hos min fd svägerska. Vi har inte träffats på evigheter men hon har veklingen visat sitt stöd trots att det faktiskt är hennes bror som gjort det hemska mot mig. Det var oerhört jobbigt att sätta sig i bilen och rulla mot den väg jag åkt varje dag i flera års tid, på en väg där så många tankar om livet tänkts.
Nu känns livet så annorlunda, så annorlunda.
Det känns så långt borta, men ändå så nära. Det känns som att det var igår, men att jag ändå hunnit smaka på mycket i mitt nya liv.
För jag lever livet fullt ut, jag gör det!
Besöket i onsdags gjorde mig dock smärtsamt påmind om att jag är långt i från klar. Tårarna forsade i bilen på väg hem. Jag ringde det där numret, till Honom, ville fråga om Han var hemma, om jag skulle få krypa ner hos Honom, utan frågor eller krav på ord - bara få bli omhållen och omkramad. Nu i efterhand är jag glad att han inte svarade utan att han ringde tillbaka då jag redan låg i min säng. För jag har lovat mig själv att tiden med Honom inte ska vara ett sätt för mig att döva känslor av sorg.
Jag har en historia, likt alla andra människor.

Ja, hur går det med oss? Vi konstaterade i tisdags att vi haft några rejäla markeringar, men att vi ändå fortsätter att träffas och har det trevligt. Det finns ett par sidor som jag inte tycker är okej, som får mig att se varningsklockor och rött. Sen om det beror på en rädsla hos honom eller en historia, ja- då borde det snart ebba ut.
Men trevligt har vi och jag njuter av att få lära känna nya sidor av mig själv för det kan inte sägas eller skrivas nog många gånger - jag upptäcker nya sidor av mig själv och plockar ihop bit för bit av mig själv som varit försvunnet.

Jag har ett stort behov av att vara ensam, något som tydligen ska vara vanligt när man laddar om sig själv. Jag måste få ta igen allt jag lagt ut på något som inte längre har någon betydelse för mig och det liv som ligger framför mig.
Jag sörjer Bonus, jag saknar honom så ofantligt men vet inte om jag kan/vill/ska ha honom i mitt nya liv.
Det är ingen hund som man ska lämna av här bara för att, som min fd sambo verkar tro.
Det gör ont i mig att höra hur vår separation drabbade honom.

Nu väntar en hektisk vecka innan det vankas SEMESTER!
Min bästa väninna och jag styr kosan mot Thailand, för sol och bad.
Hon sätter punkt för ett tungt år med
cellgifter och strålning. Jag sätter punkt för mitt livs värsta år och skålar även i lycka för att jag känner den nyfikenhet jag aldrig trodde att jag skulle få känna igen.

Parallellt med det pågår renoveringen att min källare, som blev en lång historia. Jag längtar så efter att få bli klar och få min källare så att hemmet blir komplett.

Ja, här ligger jag en lördagmorgon och nyss har pratat med Han som befinner sig 30 mil från mig, i fjällen med några vänner. Nyhetsmorgon står på i sovrummet och jag njuter av lugnet. Mensvärken plågar mig med en dov huvudvärk. Helgen kommer inrymma kalas och jobb innan en intensiv arbetsvecka tar vid.
I köket ligger kartan med mina p-piller. Så konstigt det känns, men så rätt.
Livet är konstigt, men underbart ändå...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se