Ja, helt rätt din jävla ynkrygg. Allt du gör blir fel. Vill du träffas och prata så är det fel, hör du inte av dig så är det fel. Men jag ska berätta för dig din jävel att det beror på att du gjort ett generalfel. Du var otrogen, du bedrog mig, du ljög för dig, du kom inte hem, du trodde att det bästa sättet var att bara sticka utan att säga sanningen. Sanningen fick jag veta genom en telefonräkning och genom gemensamma bekanta. Men inte genom dig, så ja - allt du gör nu är fel. Du kan inte ta ifrån mig min sorg och göra det ogjort. Jag bodde kvar i ett hus som du sålt bakom min rygg i tron om att vi skulle flytta till stan. Du har kränkt, sårat, ljugit och bedragit mig.

Har ni hört? Det är nu det ska börja, vi ska bli vänner, vi ska börja prata med varandra, vi ska hjälpa varandra.
Orden från augusti ekar i mitt huvud. Vi ska hjälpas åt

Vi hjälptes inte åt. Du stack. Du lämnade mig. Jag ville ha din hjälp då, hjälp med värmepannan, dela upp våra tillhörigheter, hjälp med att packa, hjälp att bära.
Jag fick ingen hjälp.

I december när jag landade i mitt nya hus, så blev jag så klar med honom. Jag ville inte ha med honom att göra.

Men det är så svårt, det har gått månader, och jag hatar lika mycket, känner mig lika bortförd bakom ljuset, lika lurad.
Men hur det än är, så är det en man som varit min i så många år. Vi har delat så mycket, så många drömmar. Var det så lätt att knulla bort?
Jag kommer fortfarande på mig med att kunna varenda kroppsdel av honom, jag kommer ihåg hans doft, hans gångstil, hans röst, hans sätt att ta på mig, hans andetag.
Han finns ju ändå kvar i mitt hjärta på ett något sätt som jag inte kan styra över. Jag försöker sudda, fylla med nytt, hitta nya cirklar i livet.
Men jag saknar oss... jag gör faktiskt det.