Vi är inne i februari. Januari är check på det år som skulle bli mitt. Och det känns? ... lika underbart! Jag har inte koll på veckodagar, varje dag har sin charm och jag njuter av en tisdag lika mycket som lördag.

I onsdags var jag hos min fd svägerska. Vi har inte träffats på evigheter men hon har veklingen visat sitt stöd trots att det faktiskt är hennes bror som gjort det hemska mot mig. Det var oerhört jobbigt att sätta sig i bilen och rulla mot den väg jag åkt varje dag i flera års tid, på en väg där så många tankar om livet tänkts.
Nu känns livet så annorlunda, så annorlunda.
Det känns så långt borta, men ändå så nära. Det känns som att det var igår, men att jag ändå hunnit smaka på mycket i mitt nya liv.
För jag lever livet fullt ut, jag gör det!
Besöket i onsdags gjorde mig dock smärtsamt påmind om att jag är långt i från klar. Tårarna forsade i bilen på väg hem. Jag ringde det där numret, till Honom, ville fråga om Han var hemma, om jag skulle få krypa ner hos Honom, utan frågor eller krav på ord - bara få bli omhållen och omkramad. Nu i efterhand är jag glad att han inte svarade utan att han ringde tillbaka då jag redan låg i min säng. För jag har lovat mig själv att tiden med Honom inte ska vara ett sätt för mig att döva känslor av sorg.
Jag har en historia, likt alla andra människor.

Ja, hur går det med oss? Vi konstaterade i tisdags att vi haft några rejäla markeringar, men att vi ändå fortsätter att träffas och har det trevligt. Det finns ett par sidor som jag inte tycker är okej, som får mig att se varningsklockor och rött. Sen om det beror på en rädsla hos honom eller en historia, ja- då borde det snart ebba ut.
Men trevligt har vi och jag njuter av att få lära känna nya sidor av mig själv för det kan inte sägas eller skrivas nog många gånger - jag upptäcker nya sidor av mig själv och plockar ihop bit för bit av mig själv som varit försvunnet.

Jag har ett stort behov av att vara ensam, något som tydligen ska vara vanligt när man laddar om sig själv. Jag måste få ta igen allt jag lagt ut på något som inte längre har någon betydelse för mig och det liv som ligger framför mig.
Jag sörjer Bonus, jag saknar honom så ofantligt men vet inte om jag kan/vill/ska ha honom i mitt nya liv.
Det är ingen hund som man ska lämna av här bara för att, som min fd sambo verkar tro.
Det gör ont i mig att höra hur vår separation drabbade honom.

Nu väntar en hektisk vecka innan det vankas SEMESTER!
Min bästa väninna och jag styr kosan mot Thailand, för sol och bad.
Hon sätter punkt för ett tungt år med
cellgifter och strålning. Jag sätter punkt för mitt livs värsta år och skålar även i lycka för att jag känner den nyfikenhet jag aldrig trodde att jag skulle få känna igen.

Parallellt med det pågår renoveringen att min källare, som blev en lång historia. Jag längtar så efter att få bli klar och få min källare så att hemmet blir komplett.

Ja, här ligger jag en lördagmorgon och nyss har pratat med Han som befinner sig 30 mil från mig, i fjällen med några vänner. Nyhetsmorgon står på i sovrummet och jag njuter av lugnet. Mensvärken plågar mig med en dov huvudvärk. Helgen kommer inrymma kalas och jobb innan en intensiv arbetsvecka tar vid.
I köket ligger kartan med mina p-piller. Så konstigt det känns, men så rätt.
Livet är konstigt, men underbart ändå...