minlangtan

Alla inlägg under mars 2012

Av minlangtan - 29 mars 2012 17:57

Fick en telefontid med KK idag. 

Progesteronet, som också har en betydelse för en graviditet var också i underkant vilket gör att man tillsammans med mina lymfkörtlar inte har de bästa förutsättningar för en graviditet. 

Vid alla mina graviditeters början så sväller mina lymfkörtlar i ljumsken och kroppen kämpar mot det främmande föremål som finns i min kropp. Det känns helt absurt, något jag längtar så enormt efter, ratar min kropp.

Man ger inget större hopp helt enkelt.

Läkaren sa att TF får lägga upp en behandlingsplan så snart vi känner oss redo att öppna fabriken igen.

På frågan om IVF kommer vara vår enda räddning så var svaret att våra problem enklast kan lösas med hjälp av IVF, för då kan man medicinera mig på bättre sätt.

Det känns så jävla skit helt enkelt.


När jag kom hem från jobbet bröt jag ihop. I soffan satt pappa med varsinn son på varsinn sida. Det var som en kniv i hjärtat. Jag känner mig så redo att ge oss en familj. Jag vill ingenting hellre än att få bli mamma, jag vill inte längre bara ha skyldigheter i mitt hem.

Jag sliter och det gör så in i helvete ont.

Den tröst som finns just nu är Bonus, fastän jag inte försöker visa mina tårar så känner han på sig, han kramar vi gosar och jag stryker honom på den lilla goa magen. Jag vet att han känner att jag älskar honom, något helt otroligt vilken kärlek det finns.


Som lök på laxen så ligger min svärmor för döden. Vi har vakat i två dagar och utgången är oviss. 

När jag tänkt på vår framtid, så har hon varit en naturlig del av den. Hon skulle bli blöt i ögonen när vi ska gifta oss och hon skulle få ett litet sladdisbarnbarn, men verkligheten ville annat och nu går hon en kamp mot döden.

Jag önskar att jag vore ett bättre stöd för min Kärlek, men jag känner mig otillräcklig även där.

Han säger dock att jag är fullt tillräckligt genom att bara finnas, men jag vill så mycket mer...


I skrivande stund är Store Son och far på utvecklingssamtal. Jag och Bonus är hemma och ska baka äppelkaka. Vi kramas och vi skrattar, han får mig att leva här och nu... när livet känns så jävla skit...

ANNONS
Av minlangtan - 26 mars 2012 17:39

KK briljerar. Fick lämna blodprov, behövde bara hämta remissen och nu ringde läkaren.Ingen garanti finns det, jag har varit med om det förr, men något har fastnat eller fäst, för det är 6 dagar sedan vi hade sex. Under 5 är ingen graviditet.

ANNONS
Av minlangtan - 26 mars 2012 14:18

Jag vet inte vad jag ser egentligen? Jag vet inte vad jag vill tro, jag vet inte vad jag hoppas och önskar.

Är det blått, grått? Beräknar mens om 5 dagar. 


Jag har tagit två likadana cb och båda ger det där svaga. Är det två spökstreck?


Det andra testet:

 

Av minlangtan - 21 mars 2012 11:38

Vi vet att när vi är redo att öppna fabriken igen så kommer dessa frågor att återigen bli aktuella. Visst kan vi hoppas på mirakel, men med tanke på att man kommer att gå vidare med att kolla gener och mutationer och på frågan om PGD så "kan det komma att bli aktuellt".


Det skrämmer mig, och tiden rinner liksom ifrån mig.

I förrgår, tre dagar +/- ägglossning så möttes spermier och förmodade ägg, rent spontant, utan att planen är att skapa bebis.

Vi tittade på varandra och lät det gå... i dubbel bemärkelse...  

Och chansen finns där... vi kan ha prickat det, även om oddsen är mindre att vi lyckas än att det inte bli något.

Chans/risk... ja, vad säger man.

Av hela mitt hjärta vill jag bli mamma, men av hela mitt hjärta vet jag också att vi måste vänta ett slag och av hela mitt hjärta så vet jag att jag måste kunna vara mottaglig för det man får fram på sådana utredningar i form av anlag som finns i celldelningen.


Det är många tankar som snurrar runt idag, runt runt...

Av minlangtan - 18 mars 2012 11:57

Jag känner mig överflödig - det femte hjulet.

Det har varit en tung vecka efter det som inträffade i måndags. Jag trivs inte med mig själv som rollen i "pappas nya sambo".

Känslan består av att jag känner att vi inte drar åt samma håll, men att det ju inte är mina barn vilket gör att det inte är jag som har det huvudsakliga ansvaret över barnens uppfostran. Detta trots att det är under mitt tak som de bor och under mitt tak som konsekvenserna av handlandet, eller icke-handlandet kanske är bättre ord, utspelar sig.


Det är ju så uppenbart, det är inte mina barn. Punkt. 

Känslan av 3 mot 1 är stark. Då ska det tilläggas att min sambo aldrig spelar ut det, hans högsta önskan är att det vore vi 4 mot resten av världen, han önskar ingenting hellre än det. 


Jag känner mig sällan bekväm i mitt egna hem numera. En hemsk känsla att känna och en hemsk tanke att tänka. Jag drömmer ofta om hur jag skulle ha tagit för mig mer om det där lilla pyret fanns, hur jag då skulle ställa de krav som jag idag inte känner att jag har mandat att ställa. Att det då skulle bli väldigt klart att det inte är okej att smälla med dörrarna på nätterna eller att det då inte alls är så himla klart att alla pappas pengar skall gå till något som jag inte tycker att Store Sonen förtjänar.

Jag äger tanken, och det finns egentligen ingenting som talar för att jag inte får säga det idag, men jag känner mig inte bekväm i det. 


Igår var känslan av det femte hjulet så tydligt. Pojkarna skulle åka i väg till en nöjeshall som vi har här i staden, gocart och paintball stod på agendan. Ingen aktivitet för mig, och jag glädjer mig åt att det finns något som de kan göra tillsammans. 

Det ska tilläggas att min sambo verkligen ville att jag skulle följa med, men det är verkligen inte min grej och jag tyckte att det var bra att de fick lite tid tillsammans, far och söner.

Men sedan är man bara människa och ajaj vad det kändes i hjärtat att jag inte ingick i deras aktivitet. Tänk om pyret hade funnits, allt roligt vi hade kunnat göra tillsammans när resten av familjen roade sig.

Jag fattade telefonluren och ringde till mamma och tårarna bara sprutade. Jag känner mig så ensam.

Det tog inte många minuter innan min sambo kommer in till mig i sängen där jag ligger och tar hand om min ensamhet.

Jag har inte sagt något, jag har inte visat känslorna över att vara det femte hjulet för honom.

Han skedar om mig och lägger sig tätt tätt och viskar i mitt öra att han ser att jag känner mig utanför och ensam. Han ser längtan i mig och där vi ligger tillsammans påminner vi varandra om att fortsätta kämpa, för en dag ska jag få min familj, så är det bara - det måste bli vår tur...

Av minlangtan - 14 mars 2012 20:00

Gårdagen var fruktansvärd. Aldrig har vår relation ställts på sådan spets som igår, inte för att vi två inte älskar varandra, utan av anledningen att jag inte vet om jag klarar att hålla ut utan att själv gå sönder.

Gårdagen var en dimma.

Under eftermiddagen pratade vi mycket, min sambo och jag. Sällan har samtalen varit så fina. 

Vi vill det här, vi vill leva med varandra.

När orden från honom kom att han vill att vi öppnar bebisverkstaden så att jag får börja hoppas igen, då brast det fullständigt för mig. 

Jag vill, men jag kan inte just nu och det gjorde mig så ont i hjärtat att han ser min sorg - han ser hur ont jag sliter av att saknaden över det som är vårt.

Att han viskar i mitt öra att han ser hur redo jag är på att bli mamma, få någonting eget.

Vi ska ha vårt liv, vi ska, det måste bara bli så...


Just nu är det just exakt det jag lever för, vi ska ha vårt liv och jag ska få bli mamma...

Av minlangtan - 13 mars 2012 09:56

... jag blev slagen av min sambos barn. Det största tabu som finns, möjligtvis är tabun ännu större att jag just nu inte klarar att hantera mina känslor i detta.

Ilska och hat dominerar...


Den 12 mars, dagen min sambo inte kommer att glömma. Dagen då han äntligen insåg att hans Store Son mår så dåligt att han måste ta professionell hjälp. Något jag sett i nära tre års tid.

Slaget in i garderobsdörrarna gör inte mest ont. Det som gör mest ont i denna nattsvarta tillvaro är att det jag kämpat för i så många år, genom påtryckningar till skola, socialtjänst, skolhälsovård mm - fick mig att framstå som en ond elak människa, någon som ville någon illa. 

Jag gjorde det av en enda anledning, att det vi såg igår, aldrig skulle behöva hända. Att en ung man mår så dåligt att han blir kapabel till vad som helst.

Då blundade alla, mor och far såg inte. Ingen ville se. Jag såg och jag ser.

Nu ser även mor och far.


Jag har hjälpt, stöttat, dragit upp, puttat på, dragit lite till, stöttat ännu mer - allt för att min sambo ska orka ta sig igenom dit han är idag. Ett umgänge med sina två barn.

Så sent som i natt klockan fyra viskade han i mitt öra.

- Tack för att du får mig att orka och tack för att du gör så att det idag finns två barn i huset, två barn som är mina och som jag kämpat för. Utan dig hade det aldrig gått.


Jag har två val. Idag är jag hemma och sorterar mina tankar som är helt upp & ner.

Det första valet är att lämna. Lämna den jag älskar mest. Tanken på det får mig att må illa, gripas av panik. Jag kan inte lämna den jag älskar mest. Vår framtid - ska den bara lämnas?

Nu när jag skriver det så rinner tårarna. Vår tid skulle ju komma?


Det andra är att stå kvar. Just nu känns även det främmande, leva i detta helvete. Lusten är borta, förtroendet är borta. Det enda som finns är viljan, från oss båda att det ska bli bra. Räcker viljan?


Idag är det fart, idag kontaktas socialtjänst och BUP. Mor och far, nu finns inte jag med som stöttar på. Sveket från dom är enormt. Jag ville jobba proaktivit, jag såg tendenser till detta för länge sedan. Detta hade inte behövt hända.


Tankarna snurrar, jag måste sortera och jag måste få tid. Vad jag än väljer så känns det som en förlust. Jag har ingenting att gå tillbaka till. Jag gav upp mitt liv för den finaste person jag träffat, vi skapade nya drömmar, nya möjligheter, något som skulle bli vårat...


Varför kan jag inte ge min sambo möjlighet att reda ut detta, nu när han är på gång? Nu när alla telefonnummer tagits fram, kontakter har tagits?

Varför litar jag inte på att han grejar det?

Så många är de gånger som jag tagit kontakter, ordnat fixat och donat. Så snart det kommit lite motstånd, då ger han upp, samtalen med sakkunniga har då blivit "totalt värdelösa".


Det är bara så svårt att känna en gnutta tillit, och utan tillit finns inte mycket att falla tillbaka på.

Idag är jag hemma från jobbet och jag mår skit helt enkelt.

Min sambo behöver mig mer än någonsin när hans son nu klart och tydligt berättat att han inte mår bra. Jag orkar inte dra mer, jag känner ett svek.

Vem drar honom nu när jag inte orkar?

Jag gjorde ett försök att lämna över lite av stödet till hans syster, en mycket klok kvinna som kan ringa och fråga, ligga på och bry sig, för nu orkar inte jag, jag är slut och jag hoppas att det inte är VI som är slut...

Av minlangtan - 8 mars 2012 13:43

Det är alltid mycket lättare att hantera hur man agerar om man vet anledningen till det.

Min avsaknad av lust har skrämt skiten ur mig, ursäkta orden, men jag blev livrädd när jag märkte att jag hellre sover själv, inte vill ha närhet av han jag älskar mest.

Jag visste inte vad det berodde på och om man inte vet det, då vet man hellre inte vad man ska göra åt det.


Idag var det samtalskontaktsdags i grannstaden. Äntligen! Min fina kontakt har varit tjänstledig i tre månader, när jag behövde henne som bäst.

Idag var det dags igen.

Tårarna sprutade på mig och jag kände mig i botten och eländig.


När timmen var över kunde hon ge mig anledningen till att jag känner olust till honom jag älskar mest, till honom jag vill dela resten av mitt liv med, till honom som jag känner mig som mest trygg med.

"Men det är ju inte så himla konstigt, du ser xx´s (min sambo) som en pappa som han inte fått vara, och du ser alla hans tillkortakommanden. Han gör dig besviken i sin fadersroll"

Så sant så sant...


Sen kom receptet. "Nu när ni är barnfria i helgen, skippa allt vad fadersroll är och fokusera på det ni gjorde när ni träffades. Bort med alla pappabilder och bli xx och xx - utan barn"


Hon har så rätt och jag drog en lättnads suck, äntligen förstår jag varför jag har tappat lusten. Om jag inte förstår mitt agerande så får jag panik. Jag är ju besviken på honom, för det är jag, men jag är besviken på honom i sin fadersroll. Han är ju fortfarande mannen jag vill leva med.

Dags för mig att spola tillbaka 3 år och bjuda till i helgen... Jag vill ingenting annat än att få känna lust igen.

Vad helgen ska bestå av får vi se ingenting planerat. Har ni något bra tips så tas det tacksamt emot...


Tack för alla fina kommentarer, ni är bäst!


Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se