Nu är nyckeln lämnad och till veckan skrivs det slutgiltiga på banken för Mr. Idag är dagen då folkbokföringen börjar gälla från och vi är officiellt och formellt sambos.
En stor dag faktiskt.
Älskade älskade Mr, så älskad och så underbar
Tänk att det blev så här, vi två.
Från något som inte kändes pang bom smach underbart på en gång, utan fick växa fram och bli underbart nu, lite senare.

Igår var också kontakten med advokaten gällande min fd sambo, som inte kom med några direkta nyheter precis.
Han har ingen lösning, han får inget lån. Jag har hört det förrut.
Återstår stämning i tingsrätten. Tidsfristen går ut i dag, att lösa det utan tingsrätt.
Inom mig gnager det. Nej, jag vet att han inte får något lån, men det borde gå att lösa genom att dom i den nya familjen avstår flaskan, och betalar.
Men nej, huvudet i sanden och in i dimman.
I takt med att jag och Mr pratar resedrömmar och långsiktiga mål, lika tacksam är jag att jag är ute ur det där. Kampen för att rädda honom, där jag kämpade fysiskt med ekonomin, men också psykiskt med tankarna kring den destruktiva familjen.
Tacksamhet, tacksamhet...

"Älskling..."
"Ja, vad är det Hjärtat?"
Tystnad, djupa suckande mjuka andetag...
"Ingenting egentligen, jag ville bara säga det..."

Så låter det hos oss just nu. Blandat med kramar, kyssar, samtal om högt och lågt.
Blåsippor, vårsol, lökar som påminner om det vi satte i höstas. Aldrig hade jag trott att han skulle vara min sambo när lökarna skulle spricka upp ur jorden på min tomt. Min tomt, i mitt hus som jag landade i.
Här ska vi bo... Vi två. Här ska ett nytt liv ta vid, nya drömmar och en ny framtid.
Jag njuter varje minut...

Jag får många kommentarer eller icke-kommentarer, som faktiskt också är en reaktion, på mitt liv just nu.
Vi åker på helger och weekends, åker utomlands, planerar resor, ännu fler resor, går ut och äter rätt ofta och tar verkligen vara på det fina och goda i livet.
Men när allt kommer till sin spets så skulle jag byta bort exakt allt jag nu har - mot att få bli mamma.

Är det avund jag får uppleva från personer jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva det ifrån?
Ja kanske - avund.
Men jag skulle vilja byta bort exakt allt det jag nu kan unna mig mot att få bli komplett och mamma.
Jag är glad att vi har möjlighet att unna oss vissa saker och sätta guldkant på tillvaron just nu. Försöker tänka att kanske grundlägger vi något väldigt fint just nu - ja lever gör vi i allafall, lever ut livet och dess möjligheter.
Men det gör ändå inte mindre ont när avundet finns där i min närhet...
När alla inte gläds med mig och när det inte riktigt tänks igenom hur en kommentar landar... när man inte förstår min allra innersta längtan.
När jag känner mig mindre värd i ett sällskap för att jag faktiskt inte är mamma...

Sedan jag slutade med mina p-piller så lever min kropp ett eget liv.
Tack och hej till 28-dagarsklockan.
Håret kom tillbaka på huvudet iallafall - tack tack tack!
Får nog tacka Kerastase också om sanningen ska fram.

Men jag blir tokig på att ha mens med 21 eller 23 dagarscykler.
Och dessutom känns det som att det klingar äggreserv äggreserv äggreserv sinar sinar sinar.
Jag hoppas att jag har fel.
Någon som har erfarenhet av det?
Hela mitt liv har jag varit en riktig klocka, 28 dagar prick.
Slutade med Cerazette för 7 eller 8 månader sedan, så det borde ju gått till sig, men sedan dess är menscykeln inte sig lik.
Inför äggfrysning hade jag ju gärna velat ha ordning i äggfabriken.

Usch så lätt man slängs tillbaka till det där då man räknar och känner efter.
Nu har vi ingenting att hoppas för då vi inte jobbar på att skaffa barn.
Vi undviker det faktiskt om jag ska vara ärlig.
Så det finns ju ingen chans, ändå är man observant på varje signal och det påminner mig om tiden då bebislängtan tog upp hela min tillvaro.
Kroppen minns... och själen med.

Många är de gånger jag har blivit beskriven som en givmild person med empati och ödmjukhet.
Många är också de gånger som jag har haft nytta av dessa egenskaper. För det är fina egenskaper - det är det verkligen.
Kan jag göra något för någon så gör jag det. Jag överraskar, köper något oväntat eller bara finns där när andra kanske inte vågar eller ids möta verkligheten. Egenskaper som jag är stolt över, men också egenskaper som rent yrkesmässigt kanske legat mig i fatet då jag har en ledande position och måste slå bort allt vad känslor är i vissa obekväma situationer då fokus ligger på leverans och prestation.

Hela 2014 var ett enda stort hitta mig själv år, jag fann dessa sidor hos mig, gladdes åt dem och hittade ett djup och ett lugn.

Ikväll blir jag, kanske inte första och definitivt inte sista gången, smärtsamt medveten om att man är sårbar när man ger väldigt mycket.
Men livet förändras, saker som var självklart i fjol är inte självklart idag.
Man ska inte förvänta sig att bli tillfrågad eller delaktig idag som man blev förrut.

Jag hade uppskattat en kväll på krogen lika mycket idag som sambo som jag gjorde då - som singel.

Äh, jag är ledsen ikväll. Och jag behöver få twista känslorna.
Innerst inne är jag stolt över att vara den som ger, som är givmild och har ödmjukhet och empati - men idag önskar jag mig vara en gås där allt bara rinner över och förbi och inte fastnar i mina spelblanka ögon...

Jag vill frysa ner mina ägg.

Jag hoppas att det skulle ge mig en ökad livskvalitet och känna ett lugn, att kunna vänta in Mr. Som det är nu känner jag bara en enorm stress kring att klockan tickar och om detta på något sätt kan göra mig lugnare och få mig att känna mig gladare så är det verkligen något som ska övervägas.

Om nu Mr ändå kommer fram till att han inte vill bli pappa, så vet han också var dörren är - och då är förvisso behandlingen med mina nedfrusna ägg bortkastad eftersom Sverige inte godkänner donerade spermier.

Då går jag vidare mot nästa steg - att bli mamma på egen hand.

Men det tar vi då, jag hoppas att det aldrig behöver bli verklighet.

Kanske finns det då en liten fördel av att ha gjort en IVF (ägguttag innan) för att man då vet dosen osv.

Jag väljer att tro att det här känns helt rätt.

Planen är inte att hinna innan sommaren, men under hösten, mellan alla tjänsteresor utomlands skulle jag vilja klämma in ett ägguttag.

Så det så!

Det känns pirrigt och stort, men helt rätt. Det här är det jag vill och det är något jag tar ansvar för - min stress kring mina ägg.

...och det är känslan över att bli tagen för givet.
Jag har alla mina spröt ute och känner direkt om det finns tendenser till det. Knappast rättvist mot Mr som absolut inte är självisk, som skulle släppa allt och göra allt för mig.
Men ibland drivs även han av sitt ego, sin självständiga sida, och väljer den enklaste vägen först där den egna vinningen är större.
Det är där jag blir ledsen, och inser att jag borde ta några omgångar till med EMDR, för att inte slussas tillbaka till en känsla där man ger och ger, och förlorar sig själv.

För övrigt tror jag att det närmar sig ett samtal på Fertilitetscentrum i Stockholm för att få mer info om att frysa ner sina ägg. En artikel i Amelia kändes väldigt bekräftande.
Kanske är det därför tisdagsmorgonen blev som den blev...

Nåväl, dags att torka tårarna och ta sig an en ny arbetsdag.

Vi har det helt underbart!