Jag vill frysa ner mina ägg.

Jag hoppas att det skulle ge mig en ökad livskvalitet och känna ett lugn, att kunna vänta in Mr. Som det är nu känner jag bara en enorm stress kring att klockan tickar och om detta på något sätt kan göra mig lugnare och få mig att känna mig gladare så är det verkligen något som ska övervägas.

Om nu Mr ändå kommer fram till att han inte vill bli pappa, så vet han också var dörren är - och då är förvisso behandlingen med mina nedfrusna ägg bortkastad eftersom Sverige inte godkänner donerade spermier.

Då går jag vidare mot nästa steg - att bli mamma på egen hand.

Men det tar vi då, jag hoppas att det aldrig behöver bli verklighet.

Kanske finns det då en liten fördel av att ha gjort en IVF (ägguttag innan) för att man då vet dosen osv.

Jag väljer att tro att det här känns helt rätt.

Planen är inte att hinna innan sommaren, men under hösten, mellan alla tjänsteresor utomlands skulle jag vilja klämma in ett ägguttag.

Så det så!

Det känns pirrigt och stort, men helt rätt. Det här är det jag vill och det är något jag tar ansvar för - min stress kring mina ägg.

...och det är känslan över att bli tagen för givet.
Jag har alla mina spröt ute och känner direkt om det finns tendenser till det. Knappast rättvist mot Mr som absolut inte är självisk, som skulle släppa allt och göra allt för mig.
Men ibland drivs även han av sitt ego, sin självständiga sida, och väljer den enklaste vägen först där den egna vinningen är större.
Det är där jag blir ledsen, och inser att jag borde ta några omgångar till med EMDR, för att inte slussas tillbaka till en känsla där man ger och ger, och förlorar sig själv.

För övrigt tror jag att det närmar sig ett samtal på Fertilitetscentrum i Stockholm för att få mer info om att frysa ner sina ägg. En artikel i Amelia kändes väldigt bekräftande.
Kanske är det därför tisdagsmorgonen blev som den blev...

Nåväl, dags att torka tårarna och ta sig an en ny arbetsdag.