Jag var helt slut efter gårdagens FET. Det var nog mer psykisk trötthet med alla anspänningar, men efter en god natts sömn är jag nu åter på banan.

Mr kunde inte följa med så min mamma gjorde mig sällskap i bilen när vi styrde mot Falun i ett sensommarSverige.
Det var skönt med sällskap och först vid kl 10.45 slappnade jag av när telefonen var tyst. Nu skulle det vänta något på mig!

Väl på kliniken kom de undanträngda känslorna, nu vågade jag känna. Ögonen vattnades och snart ropades mitt namn upp.

Staffan berättade att man tinat ett embryo och det var också det som kommer stoppas in.
Det fanns alltså 2 st kvar!

Själva återföringen, som gjordes av Staffan, var inte så supersmidigt som jag mindes från färskförsöket.
Min bråkiga tapp gjorde det svårt för honom att kunna sätta katetern som ska föra in embryot.
Efter några försök, andra instrument och en hel del svett från min sida, så satt det där.
I en slemhinna på 9 mm. Bara det är en vinst för mig då detta är helt ostimulerat.

Efter bråket med livmodertappen så är jag mer och mer övertygad om att det också är tappen som gör det svårt för spermierna att komma in i livmodertappen.
IVF känns mer och mer som lösningen.

Nu bor det en fin blastocyst i mig och i det får jag vila.
Väl hemma när jag kramade om Mr långt senare på kvällen kom tårarna i bilen mot hans axel. Han grät också, så länge som vi väntat på att återföra något som är våra celler och som ger oss en ärlig chans.
Men man blir luttrad, medveten om att det är embryot som bestämmer, man blir medveten om hur mycket som står på spel.

Nu väntar ruvardagarna och eftersom jag ruvar på en blastocyst så är det inte en fullt lika lång ruvartid.
TD är 9 september.

Intralipiddroppet taget idag - check
Elektroniska godkännandet - check

Nu återstår bara en god natts sömn efter en förhoppningsvis trevlig och lugn kväll som gör att jag får tanka närhet och kärlek, och sedan imorgon bitti bär det av. Har laddat ner lite på Podcast men vet inte om jag är på lyssnarhumör just då.

Det enda viktiga är att embryot överlever tiningen och att det flyttar in. Det är det absolut enda viktiga just nu.

Jag hade bävat för det, men visste också att det händer väldigt sällan 1-2 patienter per år.
Men imorse möttes jag av "tyvärr - det är fullt" när jag ringde och meddelade glada gubben.
Jag kände hur marken gungade till, hur tillvaron svajade till och hur allt hopp togs i från mig. Ögonen vattnades och jag började gråta.
Det fick inte ske - och nu hade det hänt. Sköterskan skulle på möte och lovade att prata med doktorn för att se om jag kunde klämmas in.
Minutrarna var långa innan hon ringde upp efter en dryg timme.
Jo, jag hade klämts in.

Och droppet har jag ordnat att någon annan sätter åt mig här eftersom ingen sköterska i Falun jobbar på helgen.

Nu kan jag slappna av en smula. Ikväll ska ett elektroniskt medgivande göras av Mr.
FET - here we come!

Och imorgon är det jag som ringer Falun och meddelar gubbens ankomst, och planerar för FET.
Som jag längtat!
Jag var så otroligt nervös att det skulle bli en måndag, och med nöd och näppe klarade vi det.
Nu hoppas jag att vi får en tid på lördag och att allt går som planerat.
Vet av flera att inga sköterskor jobbar i Falun på helgen, så jag måste ordna med Intralipiden på egen hand.
Men det tar jag imorgon när jag får ok från Falun.

Många tankar och känslor inför detta FET och jag tycker det ska bli spännande att se hur mina embryon klarar upptiningen. Men det ligger 3 blastocyster i frysen, så de borde vara starka, så säger kliniken varje gång jag frågat om kvalitén.
Att det är starka embryon.

Vi befinner oss i nutid, här & nu.
Många är vi som beskriver en IVF-process som en berg-o-dalbana, så väl fysiskt som psykiskt. Kroppsliga förändringar, mentala utmaningar, men ändå har man inget val, man måste igenom det. Steg för steg, nästa samtal, planering, kontakt eller vad som har med själva processen att göra - något att hänga upp tillvaron på.
När man får en ny planering, en ny kontakt eller kommer till nästa steg så brukar man fyllas av hopp, det känns enkelt, lågan tänds igen på något vis.

Så även för mig.
Det är svårt att formera i ord, och väldigt få personer vet om mina innersta känslor kring detta med IVF.
Och man gör det bara, man sätter ena foten framför den andra och gör det bara, man funderar inte - man gör det bara. Så känns det för mig, men om jag skulle beskriva min nutid i dåtid vilket jag ofta tänker på. Hur ska jag se tillbaka på denna tid?
Så är det... tungt.
Obeskrivligt tungt. Det är likt en bubbla man befinner sig, och som man måste vara lite extra snäll mot sig för att klara av att infinna sig i längre. Dag som natt är man i bubblan, tar en välbehövlig paus ibland, tillåter sig att dra efter andan utanför och så snabbt in igen.
In till ändrade värderingar, förändrad vänskap, fördjupade känslor, större ödmjukhet, skörare skal och större behov av stabilitet...
Det är jobbigt, men det finns inget annat väl som ens är aktuellt än att fortsätta tillvaron i IVF- bubblan, även om det tär massor på mig.
För det är jobbigt att vara här, men alternativet är ännu jobbigare...

Vi inväntar den glada gubben, hoppas på rätt dag till en början, hoppas på att Falun har plats för oss.

Och inne i IVF-bubblan har vi det som par, bättre än någonsin. Helt klart har den ofostriga graviditeten och den påbörjade IVF-processen fört oss närmare varandra. Och den vetskapen är god att kämna i bubblan...
Den här bubblan som är värre att vara i än jag någonsin trodde det skulle vara.

Vi kom hem från underbara Dalarna i förrgår, i torsdags. Tidigt på fredagmorgon vaknar jag och mår räv. Hela gårdagen tillbringade jag på toaletten med en hink framför mig. Fy faaaan, så hemskt. Och dessutom inte hemma, utan i stugan med lite enklare faciliteter.
Ett riktigt hemskt dygn, men nu verkar det ha vänt och jag har inte kräkt på 22 timmar, och fått i mig vitt bröd.

Och jag går och väntar på min mens, ivrig att få börja planera inför FET.
Än har jag inte märkt av min korta lutealfas och än märker jag inga spottings. Önskar så att IVF-hormonerna gjorde sig av mig detta otyg. För det är ett otyg och har gjort mig rädd för att gå med på ett ostimulerat FET, att mensen skulle komma som direkt efter. Och då har man ju stoppat in något till ingen nytta.
Men jag gläds åt att jag nu är på ÄL +10 och inte en enda spottings.
Det ger lite mer hopp åt FET-försöket som jag hoppas inte ligger allt för långt bort.

Så medan jag ligger här i soffan så googlar jag som en tok, ostimulerat FET, ostimulerat FET kort cykel, stimulerat eller ostimulerat FET.

... det var ett datum att förhålla sig till, att hänga upp tillvaron på.
Det är då kliniken öppnar igen efter sitt semesteruppehåll.
Ni som kämpar vet precis vad jag menar när jag säger att det är något att förhålla sig till i processen. En ny plan, en ny kontakt. Ibland är det just bara det som behövs för att man ska orka lite till, för att hoppet ska tändas igen.
Så även för mig...

Jag kunde tänka mig hur nedringda det är efter 6 veckors uppehåll, så jag tänkte inte ringa på direkten, utan invänta eftermiddagen eller morgondagen.
Men så strax före lunch ringde en barnmorska från Falun och stämde av läget och ville planera fortsättning med återföringen av våra frysta embryon.
När hon sa det så blev jag så varm i hjärtat och jag tycker att det var en mycket vänlig gest.
Ett telefonsamtal, men det betyder så mycket.

Nu är det dags för glad gubbe-jakt.
Det blir ett ostimulerat FET (frosen embryo transfer) med extra tillägg på hormoner efter återföringen.

Laboratoriet är fortfarande stängt denna vecka annars hade det varit dags imorgon. Så vi väntar snällt en månad till, men det var jag inställd på.

Så nu ska de rosa testen köpas och ägglossningstestas när nästa mens tar slut.
Och den lilla detaljen att det inte får komma en glad gubbe på en måndag...