minlangtan

Alla inlägg under januari 2014

Av minlangtan - 29 januari 2014 19:49

Jag är rejält sjuk. Med en temp. över 39 grader så är man inte kaxig.
Sjukdom kommer aldrig lämpligt men ger möjlighet att fundera. I förmiddags innan febern kom så var jag i full gång med att fundera vilken bastu som ska fylla källaren.
Men sedan tog det stopp och nu efter en hemlevererad sushi och två Alvedon så börjar tankarna komma igen.

Jag träffade en ytlig bekant i måndags. Hon frågade från sitt innersta hjärta hur jag mådde nu efter allt. Ni vet, när man ställer frågan från djupet av sitt hjärta. Och svaret hon fick kom faktiskt också från djupet av mitt hjärta.

Jo tack, jag mår faktiskt bra, jag gör det
Och dessa ord kom från mig. Jag mår bra. Jag mår bra.
Hon sa att det syntes, att det lyste om mitt ansikte och att man såg livslusten. Och jag känner verkligen hur rätt hon har. Livslust - eller en stor aptit på livet! Jag är så sugen på livet...

I helgen var jag på krogen, dansade mig svettig och skrattade mig igenom en hel natt. Vaknade upp tillsammans med Mr Flirt, tillbringade dagen tillsammans om än något seg dag så där dagen efter. Men att sova sked är inte fy skam det heller på en lördag... Att dessutom få tillbringa en söndag tillsammans lite halvslöa i sängen gjorde inte ont det heller.
Det spelet som spelas är en del av jakten, och ja, sårad kan man bli. Men jag känner mig så värdefull i hans sällskap. Och kanske är spelet en del av den pirrade livslust jag lever med.

Jag skulle behöva fundera på ett tungt och känsloladdat ämne. Preventivmedel. Punkt.
För gammal för kombinationspiller? Jag mådde okej på mina, men kanske är minipiller bättre när man passerat 30 år?
Ja, i feberdimman funderar jag. Skulle behöva ta cellprov också.
Men det är så förknippat med barnlängtan, och gör att jag inte tar tag i det.
Kondom är liksom ingen höjdare i längden. Och sen kanske det inte blir någon lång längd med denne man, men med den livslust jag nu känner och med den aptit jag tar mig an livet så vet jag att det kommer fler tillfällen att kunna njuta av sex igen.
För njuter, ja - det gör jag...

ANNONS
Av minlangtan - 21 januari 2014 15:11

När vi träffas, när jag ligger i någon annans famn, när jag lutar mig mot någon annans bröst, när jag kysser någon annan, när vi älskat...

... då känner jag mig otrogen. Det är en sådan konstig och obekväm känsla men den finns där och jag kan inte göra så mycket åt den. Undra om han kände så där när han låg med henne? "Det bara hände", "det bara blev så", "det som har hänt har hänt"
Tänk om det vore så lätt att förklara sitt livs största svek på det sättet.

Ikväll ska vi träffas, laga middag tillsammans, jag leker med en eld, vi vet var vi har varandra enligt vårt förnuft och olika livssituationer, men vi kan inte vara utan varandra...
Jag njuter lite inom mig själv av att ha genomskådat hans känslor och saknade känslor. Jag tror att rädslan och avståndstagande stavas barn, och så sann måste jag vara mot mig själv, måste måste måste - att inte förneka min längtan. Det är ingenting jag måste ha på en gång, nu, omedelbart, men jag vet med mig att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag inte stod upp för att jag faktiskt vill ha en familj en dag.

Det är en häftig resa, på så många plan. Att gå från botten, ångest, nattsvarta hål till att börja se på sig själv med andra ögon och kunna stå upp för sig själv och sina livsval...

ANNONS
Av minlangtan - 17 januari 2014 20:58

Idag satt jag som så många gånger förr, på konferensbordet i vårt tysta rum på jobbet. Med utsikt över gågatan och skyltfönstret mitt emot har timmar och åter timmar tillbringats med att prata, gråta, bråka, minnas, skälla ut, försöka förlåta, berätta och beskriva.
Idag, satt jag där, med mina svarta inneskor på den grå stolsdynan.
Tårarna forsade. Jag tycker så synd om honom när jag hör hans desperation nu när jag sagt nej. Han vädjar och ber, blandat med hot, elaka ord och främst med förmågan att lägga detta på mig, på mitt samvete.
Tårarna rinner, sprutar snarare. Riktiga krokodiltårar droppar ner mellan mina ben, på stolsdynan.
Utanför mig pågår lunchmyllret.
Jag torkar mina tårar som fortfarande gör ont ont ont, blickar upp, går ut till spegeln, ser mig själv i den och vänder känsla direkt.
Jag kan riktigt känna den innersta smärtan men jag har också den senaste tiden börjat känna den innersta livsglädjen också.
Det är kontrasternas värld.

Det är fredagkväll. Nytränad, nyduschad.
Det pirrar, längtas och saknas och jag lever livet fullt ut, med toppar och dalar.
Tänk att jag kom dit tillslut...

Av minlangtan - 16 januari 2014 20:25

"Jag har försökt ringa och kontakta dig så många gånger men du svarar ju inte... Jag har verkligen försökt så att vi kan prata och reda ut och bli vänner

Det kan låta som något vackert och fint, och ja - det kanske det är också. Men jag vet att det närmar sig den kritiska punkten där min hjälp behövs för att inte hela livet ska braka samman. Min yrkesutövning behövs. Jag sa nej för en dryg månad sedan, så att han skulle ha god tid att hitta ny. Efter att jag sakligt och lugnt meddelat att jag inte kan, att det gör för ont, så har jag haft ett blockering på min telefon.
Fastän jag ingenting annat velat än att han ska ställa allt till rätta, så har varje kontakt sårat och rivit upp. Därför kom blockeringen.
Veckorna har gått, mitt liv har landat och jag i det. Jag har fått känna på glädje och livslust igen.

Efter dagens tunga tunga samtal där han drar mig fram och tillbaka, försöker få mig att ändra mitt val, få mig att hjälpa honom, så åker blockeringen på igen, men denna gång för att jag vill fortsätta känna på det som kallas liv. Det är stor skillnad - förr var det för att inte drunkna i de svartaste känslorna, idag är det för att fortsätta känna en nyfikenhet och lust till livet. För mig är det skillnad...stor skillnad.

Jag stod på mig, höll mig kvar, höll emot hans berättelser om att bubblan han levt i nu börjat spricka och att han inser att det faktiskt sårade mig att vara otrogen och sedan bara sticka.
Jag höll emot och stod fast vid mitt val - att välja mitt liv framför att hjälpa honom...

Av minlangtan - 12 januari 2014 09:55

Han är min recovery man... Han är min biljett till andra sidan, den sidan där jag kommer att se världen med andra ögon. Jag känner att jag redan fått en försmak av det livet, fått se ljuset, livet, skratten, tempot, lugnet och gnistan.


Vi har träffats några gånger sedan han meddelade mig det som gjorde mitt hjärta tyngre, och varje gång lurar vi varandra genom att förtränga det vi egentligen känner. 

Jag har skrämt honom, han är totalt vilsen i vad han känner. Här står jag och jag har något som han inte var beredd på, något som skulle vara roligt och lättsamt har förvandlat honom till en vilsen man som inte kan släppa...

Det var han som kastade in handduken men letar nu alla chanser till att kunna träffas och höras.

Han förvirrar mig, inte bara sig själv...


I fredags var det en planerad lugn kväll då han ringer och frågar om jag vill komma över. Jag tvekade länge, då han ändå meddelat sin ståndpunkt och gjorde att mitt hjärta blev lite ledset.

Men jag gick med på det, kommer in till ett helt upptänt hus med ljus, värmeljus och värme.

Vi slår på filmen, han kryper in bakom mig, håller handen, pussar på pannan, håller om. Insidan av mitt lår möter hans ben. Vi hade lovat varandra att det inte blir något sex denna gång eftersom han känner som han gör, mer hur kan man vara mer intim än så här?

Klockan rusar iväg och det är dags för mig att tacka för mig. Den största bamsekramen och ett tack och hej. När jag ska gå ut genom dörren, rycker han tag i mig och drar mig tätt intill sig, viskar i mitt öra att jag har något väldigt speciellt som han aldrig tidigare mött. Han släpper inte, armarna omfamnar min midja, vi tittar upp på varandra, jag släpper väskan jag har i min hand, lutar mig mot honom. Hans mun har nu gått från örats viskningar till halsens kittlingar.

Vi känner ju båda något - allt annat är att ljuga. 

Han säger att han inte kan, men han visar något helt annat när vi träffas och det är han som vill träffas varje gång...

Det är så förvirrande att han säger en sak, men gör något helt annat...


Hur som helst så har det varit en fantastisk resa att få se sig själv genom någon annans ögon. Han är min recovery man... 


Av minlangtan - 6 januari 2014 21:56

Trots att jag inte ansökt om några semesterdagar under dessa mellandagar så har jag ändå kunnat njuta av ledigheten. Jag valde att jobba för att slippa känna pressen om lyckliga lediga dagar.

Men imorgon kör allt igång och jag säger bara trots lite hjärtesorg - bring it on... Jag är så redo för det här året, så laddad, så förberedd och känner ett sådant lugnt och en sådan harmoni... Underbart! 


Ja, det blev lite hjärtesorg. Jag började känna, längta, önska och vilja efter ett par underbara dejter. Det passade tydligen inte herrn som helt plötsligt blev iskall och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag var rädd att det skulle kasta mig tillbaka till det nattsvarta hålet av svek och känslan av att bli bortvald, men nej, efter någon timme tog jag mig upp och känner samma lust till livet...

Ett lugn och en harmoni sprider sig i mitt liv, bit för bit fyller det ut de bitar som varit på vift. 


Igår och idag har han ringt, jag vet inte vad han vill, men jag bara vara med mig själv. Passade jag inte när jag ville så är vi två ingenting att bygga vidare på. Tänk att jag kan känna så? 


Imorgon kickar vardagen igång och jag tycker det ska bli skönt med träningspass, rutiner och främst det faktum att min andra etapp av mitt bygge drar igång. Drömmer om tvättstuga, bastu, bad och dusch...

Jag och min bästa väninna tittar på en resa också som jag hoppas blir av.


Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här när jag stod mer luren i september och han erkände att han träffat en annan kvinna och att aldrig mer skulle komma hem eller hjälpa mig. Eller det erkände han inte, men det blev resultatet - den grisigaste av alla separationer blev ett faktum. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skratta, älska, förföras av en man, kunna ta på en man igen, känna ro och lugn.

Men tiden har jobbat för mig och fastän jag saknar Han som fått mig att leva upp dessa dagar, så tackar jag honom för att jag nu känner att jag kommer kunna göra det i framtiden. Jag kommer kunna älska och älskas, jag vet och känner det... Den vetskapen tar jag med mig in i 2014 - året som ska bli mitt!

Av minlangtan - 4 januari 2014 23:52

Man kan bli sårad! Ja, man kan faktiskt dö om man lever också.

Han fick mig att känna mig som en prinsessa, han fick mig att se mig själv genom någon annans ögon. Han ägde taktpinnen. Jag hakade på, smickrad och uppvaktad men han ägde agendan. Det var mysigt att komma hit, älska i en Hästenssäng, dricka kaffe gjorda på malda bönor, dricka gott vin och hela tiden styra. 

Efter fem-sex intima träffar, som jag inte ångrar, så fick jag känslor, började sakna, vägrade spela spelet. 

Då kom avståndstagandet. 

Och ja, det sårar och fick mig att känna mig utnyttjad, och kastas tillbaka till det stora sveket.


Mest av allt säger detta mig att jag inte var redo, jag kan inte få känslor för någon sådär, jag skulle kunna falla för en apa bara han höll om mig, illa illa och det säger mig verkligen att det är dags att fortsätta bygga upp sig själv.


Jag ångrar ingenting, bara blev medveten om att denna genväg fick mig att slungas tillbaka till Gå, men jag tänker kasta sexor och ettor så att jag kommer ut, men inte fuska. Om jag får en trea ska jag se det som ett tecken på att fortsätta landa, för vägen mot Mål är jag sååå värd. 

Av minlangtan - 1 januari 2014 22:55

Så kom det nya året och jag känner bara - bring it on. Jag är sååå redo för detta år, så redo så redo. Ett år som ska bli mitt, där jag ska fylla på med saker som jag mår bra av.

Jag minns särskilt en kommentar eller mail av Wilda Mathilda, i samband med husköpet och hon skrev något i stil med att här ska jag kunna laga middagar och ha dejter.
Oj vad det kändes långt borta då i september.

Nu är jag här i januari - och jag börjar landa i mitt hem, min borg.
Jag börjar känna en harmoni och ett lugn, jag börjar kunna laga och lägga ihop pusselbitarna som varit på vift, de bitarna som gjorde att jag inte visste vem jag var.

Nu vet jag, jag börjar känna mitt värde igen, känna mig vacker, attraktiv och eftertraktad. För att bli lämnad och bedragen knäckte min självkänsla och fick mig att känna mig oduglig.
Denna flirt som pågår kanske är förklaringen?

Tiden som fått jobba kanske är förklaringen?

Huset kanske är förklaringen?
Jag vet inte, men jag gläds enormt över att vara mig själv för en stund. Bakslag kommer, men nu tänker jag njuta av uppmärksamheten och förmågan att kunna känna något annat än tunga tunga tankar.

I morse väcktes jag av bilden på fb. De har förlovat sig, på vår förlovningsdag. Han har varit skriven där en knapp månad, i natt åkte ringarna på. Jag förstår nu varför han ville behålla sin ring, den hade med råge täckt till deras två ringar. Kortet lades ut av hans kompis, tillika fb-vän med mig, så att jag med säkerhet skulle se. Jag gick in på profilen och tog bort den vännen som fb-vän. Jag behöver inte honom i mitt liv.
Jag rensar bit för bit i mitt liv...

Imorgon är det samtalsdags igen och tårarna lär forsa när vi ska prata om Bonus. Jag vet inte var jag vill ha honom i mitt liv. Jag vet att han saknar mig, blev jätteglad för vykortet jag skickade och att han frågar mycket om mig.
Han och jag har pratat några gånger i telefonen och varje gång blir jag så ledsen. Jag saknar honom, väldigt väldigt mycket...

Långt ifrån klar med mitt gamla, väl medveten om att man inte kan gena, men så nöjd över uppmärksamheten som får mig att må bra och som får mig att känna mig värdefull igen...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se