minlangtan

Alla inlägg under juli 2014

Av minlangtan - 26 juli 2014 15:37

Några helt otroliga sammanträffanden gjorde att jag nu ligger i soffan och vilar mig inför en tredje dejt som blir av i kväll...
Det känns spännande, trevligt, pirrigt, nervöst och lite skrämmande. Allt säkert som det ska när man lär känna någon.

I veckan blev det en drink, i torsdags en middag och ikväll - när sommarSverige är som varmast, blir det en picknick i det fria på någon klippa längs kustremsan.

Jag har umgåtts med tre herrar under min singeltid. Samtliga har vi hamnat i säng med rätt omgående och när det sedan blivit slut på det roliga och de kalla fötterna ett faktum, så har det faktiskt inte allt känts bra att vi legat med varandra så tidigt.

Nu var det någon som viskade i mitt öra att vi har all tid i världen på oss, att vi ska skynda långsamt, att det kan vara fint att få längta och njuta.
Och hur rätt är inte det då, även om man där och då fullständigt vill slita av varandra allt och inte göra annat än att ge sig hän.
Det här är verkligen träning för mig, att få luta mig tillbaka och go with the flow...

Det känns så förnuftigt och fint, och det är just så vi sa - att vi väntar en stund, just för att det är fint...

Sommaren peakar som bäst just nu och jag njuter mitt liv fullt ut. Mys på klipporna, nätter långa med kortspel och en Irish, middagar, drinkar på stan, umgänge, ett lugnare tempo.
När hade jag en sådan här sommar sist?
Kan inte minnas att jag känt en sådan otrolig harmoni någonsin.



ANNONS
Av minlangtan - 18 juli 2014 16:17

I duschen, redo för en kväll med girlsen i stan. Huset ligger så nära stan att en buss är bara att hoppa på. En taxi hem utan att bli ruinerad.
Finaste klänningen från Jaschai sitter på mig och jag känner mig fin, så fin.
Många målbilder man kan sätta "check" på.

Ikväll när jag kommer hem så kommer jag hem till MITT hus. Jag får inte glömma bort dessa stunder när längtan och saknaden efter familjelivet är som störst - att jag faktiskt lever helt okej just nu.

Min nye vän, vi som fann varandra i höstas och vi som umgås intensivt, han är bortrest men vi lyfter varandra på distans.

Det är ganska gott att leva, man får inte glömma det...

ANNONS
Av minlangtan - 17 juli 2014 09:08

Så börjar den där tanken mala - att skaffa familj på egen hand. Jag är inte där ännu, jag är inte det. Men kanske känns det lättare att skriva om det och få ord på alla tankar och känslor som kutar runt i skallen på det temat.

Jag är klar med hur jag vill att det ska gå till. Jag har rötter i ett av de land dit många åker för embryodonation. Jag vill använda mina egna ägg och jag vill göra en ivf på en gång, skippa inseminationer. Att använda det landet känns mest naturligt än att åka till Danmark, även om det landet också ligger mig varmt om hjärtat.
I landet finns boende och det går att kombinera med några dagars ledighet. Jag skulle få med mig sällskap, för även om jag behärskar språket så kan jag inte terminologin för slemhinna, äggstockar, ägg och allt i den världen.

Men jag är inte hemma i beslutet ännu. Jag är inte där, inte redo.
Jag vet att jag skulle greja det galant, jag har bostad, ekonomi och framför allt - det jag tycker är viktigast i frågan - ett nätverk runt mig som skulle finnas där nu och även i framtiden.

Längtan efter att få lyfta blicken och fokusera på en ny epok i livet, lockar nog mest. Jag känner mig rätt klar med att dejta, lära känna någon annan. Kan man känna så? Är jag verkligen sann mot mig själv när jag säger det? Mest troligen inte...

Och beslutet ska man leva med resten av livet sedan.
Nä, jag känner mig inte helt klar med det här känner jag nog medan jag sitter på jobbet och skriver detta inlägg.
Det är ingenting jag tänkt göra detta år eller nästa... men möjligheten har öppnats för mig och med det känner jag också en lättnad.

Jag skulle mest troligt se det som ett misslyckande - att jag inte fann någon att bilda familj med. Och så vill jag inte känna för resten av mitt liv. Kanske fokuserar jag fel? Men jag är rädd? Rädd för samhällets reaktioner...

Nej, nu ska det få ligga och gro i magen ett tag. Under tiden ska jag fortsätta leva mitt liv. Ett rätt spännande liv som jag trivs med. Att få höra Bonus röst härom dagen fick det att rasa för mig, när jag fick höra hur glad han blev över att höra mig.
Älskade unge, jag önskar att du kunde glömma mig och allt vi haft tillsammans. Vetskapen av att du fortfarande pratar i termer om "oss" och "vårt" gör det stundtals helt olidligt för mig och jag känner mig som den största skit på jorden som inte räddar dig från det dysfunktionella som pågår runt dig. Älskade unge, tack för allt

Av minlangtan - 11 juli 2014 21:42

Så kom sommaren, med besked. Huset blev klart och jag landade i mitt liv. Tre flirtar sköt ut sig själva och lämnade en olustig känsla kvar. Självkänslan fick åka den där berg-o-dalbanan igen, jag som trodde att det stod på lite mer jämn mark nu.

I skrivande stund sitter jag på en bastuflotte ut mot havet. Strålande vackert med nyfunna vänner. Förvisso 3 grabbar men trevliga ändå.
Förr när vi träffades lyftes jag av sällskapet, nu kommer nästan alltid tårarna efter att vi träffas. Känslan av att inte duga till. Varför vill han vara med mig? Är det bara för att?
Beror det på tröttheten eller ska jag ta en paus från umgänget? För nu umgås vi flera gånger i veckan och jag får alltid en känsla av att inte vara tillräckligt bra.

Ja, den andre... Vi som träffades kravlöst - hittade sin kärlek tre dagar efter att vi spenderat en hel helg tillsammans. Sedan finns det olika sätt att berätta det på. Jag visste att det inte skulle vara för alltid. Men det var bra, förbannat bra och jag trivdes i hans sällskap. Jag gillade hans stabilitet men även jag visste att vi stod på olika sidor i livet. En väntar på barnbarn och en av oss vill få uppleva att bli mamma.

Och Han, han som vi stod på samma spelbricka, så fin och så snäll.
... var visst inte snäll. För hur kul är det egentligen att få höra om ångesten dagen efter man satt på en gift kvinna. Och det sades för att skapa svartsjuka eftersom jag umgicks med några andra på en gemensam middag. Elakheter jag sett tidigare och en person som mår långt i från bra, men där det måste skyltas med att vara "fantastiskt" jämt istället där att säga att man faktiskt inte mår så bra, något vem som helst skulle förstå efter någon sedan man separerade. Tunga, elaka ord som sårade mig djupt. Jag blev så ledsen på hur han reagerade. Hur någon kunnat spela med, gå ut på dejter, sova över hos varandra, veta att jag saknat och sedan leverera den nyheten. Och orden "sluta tyck så jävla synd om dig själv" satte liksom spiken i kistan...

Det blev många tunga besked på få dagar som fick mig att tappa fotfästet och framför allt fick mig att hålla i det lilla lilla av självkänslan som är kvar.

Tårarna rinner nu när jag skriver det. Jag vet att han finns där, men jag är verkligen rädd att möta kärleken igen.
En påminnelse till mig själv här på bryggan när solen gått ner över berget - att aldrig prioritera bort sig själv. Men gudarna ska också veta att det är en väldig skillnad på att bli kvar än att vara den som går.

För jag saknar familjelivet och hur konstigt det än låter som lever jag ändå livet mer levande nu, fastän tårarna rullar...

Är det några läsare kvar? Är det tungt att läsa om all bitterhet? Jag ska komma tillbaka till livet igen, jag tog bara en omväg mitt i sommarSverige.

Av minlangtan - 1 juli 2014 16:54

Idag kom den dagen, då tankarna var så mörka och så djupa att jag inte visste hur jag skulle hantera dessa.
Jag söker alltid en förklaring till mitt mående, det blir lättare att acceptera det. Svaret är att min husbygge gått mig galet på nerverna och nu på sluttampen så kan jag inte ta en paus heller. Jag är så skör så att minsta lilla vindpust får mig att tappa fästet för en stund, för på det stora hela står jag mer stabilt än någonsin.

Lyckan just nu vore stor om jag fick vakna utan att behöva känna press och stress, hinna göra sig i ordning innan hantverkarna kommer, ständigt vara nåbar för val eftersom planering inte verkar funka.
I skrivande stund så har det pågått dygnet runt-arbete i tron om att hinna klart till värdering, även det gick åt helvete vilket betyder fler månader med ovärderat hus i blancolån. En stress och en besvikelse som knappt vet några höjder.

Och om det vore lugnt någonstans?!
Hemma, nej!
På jobbet, nej!
Privat, nej!

Det stormar överallt och jag saknar någon som tar taktpinnen och håller i den lite så att jag kan vila. För idag var det bara att ge efter för den vidriga ångesten som kom som ett resultat av att faktiskt inte ha någonstans att tanka kraft och energi.

Ett litet tungt inlägg, skriver i mitt sovrum där jag ligger och lyssnar till snickarnas arbete på mitt uterum.
Nu är jag less, 8 månader av hantverkare dygnet runt, med undantag för några få veckor och kvällar då plattsättaren jobbade vanliga 7-16.

Och vad jag längtar... Få bjuda folk på middag - i mitt hem. Det var väldigt länge sedan.

Idag tar jag ett andetag i taget, för idag är stegen sköra.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se