Idag kom den dagen, då tankarna var så mörka och så djupa att jag inte visste hur jag skulle hantera dessa.
Jag söker alltid en förklaring till mitt mående, det blir lättare att acceptera det. Svaret är att min husbygge gått mig galet på nerverna och nu på sluttampen så kan jag inte ta en paus heller. Jag är så skör så att minsta lilla vindpust får mig att tappa fästet för en stund, för på det stora hela står jag mer stabilt än någonsin.

Lyckan just nu vore stor om jag fick vakna utan att behöva känna press och stress, hinna göra sig i ordning innan hantverkarna kommer, ständigt vara nåbar för val eftersom planering inte verkar funka.
I skrivande stund så har det pågått dygnet runt-arbete i tron om att hinna klart till värdering, även det gick åt helvete vilket betyder fler månader med ovärderat hus i blancolån. En stress och en besvikelse som knappt vet några höjder.

Och om det vore lugnt någonstans?!
Hemma, nej!
På jobbet, nej!
Privat, nej!

Det stormar överallt och jag saknar någon som tar taktpinnen och håller i den lite så att jag kan vila. För idag var det bara att ge efter för den vidriga ångesten som kom som ett resultat av att faktiskt inte ha någonstans att tanka kraft och energi.

Ett litet tungt inlägg, skriver i mitt sovrum där jag ligger och lyssnar till snickarnas arbete på mitt uterum.
Nu är jag less, 8 månader av hantverkare dygnet runt, med undantag för några få veckor och kvällar då plattsättaren jobbade vanliga 7-16.

Och vad jag längtar... Få bjuda folk på middag - i mitt hem. Det var väldigt länge sedan.

Idag tar jag ett andetag i taget, för idag är stegen sköra.