Kommentarerna rullar in, och jag står fast besluten om att jag inte kan blogga just nu.
Men det är många som vill veta slutet på denna resa och frågar om lösenordsskydd eller någon annan lösning. Och jag kan förstå...många vill se slutet på denna resa.
Så jag ska sätta mig och ta bort möjligheten att kommentera och lovar att bjuda er på slutet av resan, på ett eller annat sätt. Om det så är en tom blogg, så ska ni få veta slutet.
På något vis...

Jag tycker att denna blogg varit anonym, avidentifierat namn osv.
Men tydligen inte tillräckligt. Å det må vara om någon skulle få veta vem jag är. Men när en kommentar som idag ramlar in, då finns det tyvärr inget val.
Då måste man sätta sin egen säkerhet och trygghet långt före...

Under nästa vecka kommer jag att stänga ner bloggen, jag ska skynda mig att spara ner vissa saker - då bloggen ändå varit viktig för mig.
Men från och med nu kommer ingenting längre att delas här. Jag har inget annat val.

Jag har varit er alla som delat min resa otroligt tacksam för allt stöd. Vänner har tillkommit och kunskaper och stödet har varit ovärderligt.

Tack för mig!

Jo tack. Jag är oerhört trött och orkar knappt något. Igår kväll var jag orolig, hade inga som helst krafter kvar efter kl 19, så jag gick och la mig i sängen och där låg jag i över 12 timmar.
Idag känns det något bättre men inte bra.
Min barnmorska sa att det kan kännas så kring denna vecka, och så är det verkligen. Helt slut.
Vaknade med huvudvärk också.
Men jag vill inte gnälla, för jag är tacksam. Rädd att vakna och att någon ska säga åt mig att detta bara är en dröm.

Idag åkte vi iväg och köpte en mobil till skötbordet och en pandakudde.
Jag är glad att det mesta är inköpt och klart, för jag orkar ingenting.
När vi kom hem så sov jag en bra stund på soffan.
Ute spelar vårfåglarna, våren kommer...
Och jag tror att jag får ta en dag i taget ett tag framöver...

... och med våren kommer vår flicka.
Jag är inne i vecka 30 nu och har nyss kommit hem från ett besök på Spec.MVC Min favoritläkare var det idag, han jag mött på gynakuten så många gånger under alla förbannade missfall.
Han är så innerligt glad att det gick vägen för mig, och det känns underbart att få höra hans glädje.

Idag var det bara ett besök för fortsatt sjukskrivning på deltid. Det sista intyget, och bara det känns som en milstolpe.
Han frågade om jag börjat fundera på vilken förlossning jag ser fram emot.
Så abstrakt, men kanske dags att börja fundera på det.

I magen hoppar hon runt, leker rövare och tänjer ut den runda magen.
Jag själv börjar bli ruskigt trött, igår och idag ligger jag helt under isen och orkar ingenting annat än att ligga.

Men det är mars, det är vår!
Och snart är hon hos oss...