Den värsta smärtan och blödningarna är nu över.

Nu upplever jag istället att tankarna kommer.

Vid fikabordet satt en av mina kollegor och visade stolt upp sitt ultraljudsfoto för gruppen. Jag känner ännu ingen avund, jag är så glad för deras skull.

Men jag vill också, likt ett litet barn finns de där känslorna där.

Jag vill också...

Med tankarna kommer också ensamheten. Jag hoppas att det är manligt v/s kvinnligt, men jag tror det handlar om en förstagångsförälder resp flerbarnsförälder. Fan!

Jag vill prata, drömma, fråga, viska, önska, tro och hoppas.

Inte bara mötas av kommentaren "du funderar mycket på det där du" när jag frågar om hans äldsta son skulle kunna hantera att bli storebror fastän han är tonåring.

Ja, jag funderar mycket och jag funderar om möjligt än mer nu när det blev bevisat på att det fäster och stickan visar ett plus. Han simmare och mina ägg, det funkar liksom.

Jag tror att just det faktumet har gjort det möjligt för mig att våga fundera, känna och unna mig det dagdrömmeriet.

I lördags var jag tyst, jag sade inte ett pip om hur mycket jag längtar och önskar. Jag sade inte ett pip om någonting som kan relatera till hur mycket jag önskade, ingenting.

Jag vet inte om det är det vinnande konceptet faktiskt.

Idag är jag tillbaka på jobbet efter nära två veckors frånvaro. En veckas kurs och en veckas sjukdom.

Alla tror det var förkylningen som lamslog mig. Innerst inne ville jag också skrika, nej, det är inte bara det. Titta, jag kan bli gravid. Men inte nu, men jag hoppas det blir snart... riktigt snart.

Nu i eftermiddag har grav.testet återgått till att bli helt blankt. Blandade känslor givetvis.

Nu vet jag att strecket inte var något streck som sågs i syne, utan kroppen producerade verkligen hcg för ett tag.

Det funkar!

Jag hoppas att största blödningen nu är över och att smärtan börjar att avta.

I eftermiddags, efter en fantastisk lunch hos Stina började jag fundera på varför jag egentligen känner ensamhet i detta.

Jag gör det, det går inte att komma ifrån att den känslan finns där.

Vi är två om detta, två som vill detta men det känns bara som att jag är närvarande. Rent fysiologiskt så finns det en naturlig förklaring, det är i min kropp det sker.

För mig är det första gången, för min sambo blir det tredje gången.

... och det är bara första gången en gång liksom.

Det blir aldrig någon andra första gång...

Jag pratar en del om mina drömmar med honom, men helt klart mindre än förrut. Bloggen har sitt syfte där.

Jag känner mig ensam med mina drömmar...

Jag vill att någon annan ska våga drömma tillsammans med mig, att våga tro att vår tvåsamhet snart är över,

Våga drömma om ansiktsdrag, om hårfärg, ögonfärg.

Dessa tankar har helt klart kommit närmare mig nu de sista dagarna.

Det funkar mellan oss rent fysiologiskt, det kommer att bli något - frågan är bara när.

Jag har vågat drömma nu, på ett mycket tydligare sätt...

Eftersom jag gör av med mensskydd i parti så blev vi tvugna att ta en tur till stan för att fylla på förråden.

Sagt och gjort.

Inne på Coop sprider sig illamåendet men är hanterbart. Väl på parkeringen går det inte längre.

Snyggt med en spya och känslan i hjärtat är om möjligt ännu vidrigare...

Tredje kräkningen på något som inte finns.

Middag: minimorötter från McDonalds

Världens finaste sambo kom in med varma mackor och Zero på sängen när jag mådde som sämst i förmiddags.

Nu har jag vaknat upp och känslorna börjar lägga sig.

Slängde grav.testen och satte in in högkostnadskortet i plånboken. Noterade dagen för blödning i agendan och välkomnar vardagen.

Hur länge blöder man? Så fort jag reser mig så blöder jag igenom grön (modell big) tampong på mindre än 45 minuter och det är inga små mängder.

Jag som hade planerat att jobba imorgon, får se om det måste omprioriteras.

Jag känner mig fortfarande mer arg än ledsen.

Varför kan man inte möta mig där jag är?

Jag behöver få känna hopp, glada hejarop över att det faktiskt fastnade något där. Min kropp funkar typ...

"Jag kan det där med barnlöshet" är orden som ristas kvar i min hjärna.

Ja, men vi är väl inte där ännu? Det hände ju faktiskt någonting.

Låt mig få glädjas, känna tro och hopp. Skriv mig inte på näsan.

Tack för er fina omtanke, det betyder massor för mig.

Ikväll blir det en lugn kväll. Febern vill inte ge med sig riktigt ännu och huvudet värker av både spänning och förkylning.

Som alltid hos tant L så ska allt gå i rekordfart. Gillar inte riktigt den melodin faktiskt.

Blödningen blev mindre i natt, men så fort jag reste mig imorse så blev det rikligare.

Ett VUL gjordes och det kunde konstateras att livmodern är nästintill tom, några rester från slemhinnan finns där.

Hennes teori: Att något odugligt fäst men snabbt gett sig av igen. Enligt henne är det absolut inget missfall, för det får det bara kallas om man passerat mensen.

Ett grav.test togs som var negativt.

Är glad att jag tog med mina som kunde styrka att det varit utslag på stickorna, för det kändes verkligen bara som att man fick skrivet på näsan att det var en vanlig mens, vilket det absolut inte är.

Jag känner mig kropp och vet hur jag har mens, detta är inte mens.

Hur som helst så känner jag mig ledsen, arg och besviken på bemötandet.

Hon glömde skriva ut progesteron som hon sa inledningsvis och så proxade hon på att det bara var att försöka, nu när jag har lite extra hormoner i kroppen.

Jippe yey! Eller?!

Försökte även ta upp detta med min korta lutealfas, men nej, så är det inte. ALLA MÄNNISKOR HAR 14 dagar från ägglossning till nästa mens. PUNKT.

Ägglossningstester "är si så där" enligt henne och visar fel.

Hennes grav.test hade en känslighet på 50 iUg/ml och hemtesterna har ju oftast 25, vilket gör att en graviditet snabbare kan upptäckas på hemtester.

Är sååå glad att jag tog med mig och kunde visa, för som jag skrev, hon trodde mig inte eftersom hennes test visade negativt.

Bara hem och försöka igen typ.

Hon frågade ut sambon om han hade barn, ja men då så, bara köra på, annars blir det Pergotime om vi inte lyckas.

Känner mig så tom.

Glädjen jag kände innan, att något faktiskt HAR fäst, är som bortblåst och det beror inte på den tomma livmodern, utan på bemötandet.

Mina grav.tester var det fel på eftersom hennes visade neg.

Ägglossningstesterna är det si och så med. Jag har alltid 14 dagar annars måste det ha varit något annat jag kände.

Må hända att jag är överkänslig och kommer att omvärdera informationen senare, men just nu är jag bara genomledsen.

Blev ju inte bättre av att sambon sa att det bara var till att försöka igen. Inte ens han verkar ha fattat att det faktiskt var någonting där.

"Du är rädd för att du inte kommer kunna bli med barn va?"

NEJ, för första gången var jag inte det faktiskt. Första natten på många år jag sovit med känslan av duglighet, att någonting faktiskt kan fästa hos mig även fastän jag förstod att det inte skulle gå vägen.

Jag var glad åt de där strecken, men inte nu längre, för nu vill alla skriva mig på näsan att jag upptagit hennes tid med en vanlig klassisk mens.

Klämcheckt avslutades besöket med orden "var inte orolig, jag kan det där med barnlöshet, ni är i trygga händer"

Förlåt, men jag känner faktiskt inte det.

Vill dra ett tecke över huvudet och vakna upp om några timmar, mindre irriterad och med mindre krav på mig att le mot sambon som är av melodin "rice and shine"

Varför kan ingen förstå mina känslor?

Vilken service!

Jag har ju hemnumret till min läkare.

Fick en tid imorgonbitti och råd om att ligga helt stilla om det går.

Tjena...  

Tankarna går i 180 nu.

Idag gav jag bloggadressen till en "riktigt" fysisk vän. Kändes som något mycket bra. Tack fina Stina för att du finns med mig på denna resa! Även om detta inte tar sig, att det slutar i missfall så har min kropp i allafall producerat hcg och borde tyda på att jag kan vara gravid tillsammans med min Kärlek. 

En stor delseger för mig, då det varit en stor oro.

Blöder på bra och enligt tant L så är det just därför jag ska ligga still, att så fort jag rör mig så blöder jag mer upplever jag.

Jag har blött extremt lite idag och inte alls känt av mensen i samma utstreckning som jag borde. Kunde knappt äta maten och portionen jag lagade hamnade i soporna efter bara någon tugga.

Jag brukar alltid tappa mycket vätska min första och andra mensdag, men inte idag.

Nu på eftermiddagen tog jag mig samman och åkte till apoteket och köpte samma test som jag använde igårnatt.

Vad tror ni?

Jo, det visar positivt...

Det är inte starkt, men strecket finns där OCH det är starkare än gårdagnattens.

Imorgonbitti är det jag som försöker komma fram till tant L om inte mensen kommer igång med besked i natt.

Men det känns helt klart annorlunda...

Ensam hemma ikväll, känns inte alls bra. Har inte berättat något om detta för min sambo, men inser att det dags för ett samtal nu.