minlangtan

Alla inlägg under mars 2016

Av minlangtan - 30 mars 2016 15:54

Jag har slagit bort tanken som så där brutalt kom upp när läkaren sa att vi inte har allt för lång tid på oss...
För jag blev gravid och då fanns det ju inte en enda tanke på IVF.
Men nu när besöket är bokat och journalerna på väg ner till IVF-kliniken så börjar jag ju fundera igen - på detta med IVF.
Och jag funderar och funderar, och ser med både spänning och förtjusning faktiskt fram emot vårt besök på IVF-kliniken inom några veckor.
Ett datum, något att förhålla sig till.
Något som förhoppningsvis har oss framåt.

Frågorna är egentligen inte många, rent praktiskt känner jag mig väl insatt, kanske för väl.
Men det är ändå många funderingar - främst på hur IVF kan göra äggen starkare genom att dom stimuleras.
Jag funderar också på om det inte är helt i onödan? Kanske är det bättre att stimulera ägglossningen och göra barn i sängen så att säga? Men vi har inte tiden...
Och min livmodertapp är ju inte den mest åtkomliga för spermierna.
Så jag funderar och resonerar, för mig själv - ofta.
Det är en ganska ensam värld, jag har inga vänner som går igenom IVF nu.
Ju mer jag funderar - ju mer säker känner jag mig på att ge IVF en chans...

ANNONS
Av minlangtan - 28 mars 2016 19:50

Ligger just nu och plaskar i ett bubbelbad. Blödningarna är borta sedan några dagar vilket innebär att det är fritt fram.
Men konstigt...
Har 10 mm slemhinna och har inte blött något sedan jag fick den mätt till 10 mm.
Och 10 mm känns rätt mycket till nästa mens.
Men graviditettesten blir svagare och svagare och idag tycker jag att jag känner äggstockarna.
Jag hoppas att den minskade hcg-mängden får fart på min mage, för jag är fortfarande ruggigt förstoppad.

Att blödningarna är över betyder också att jag faktiskt får ha sex igen, och den senaste veckan har jag faktiskt saknat det. Det var ju evigheter sedan, först Lutinuskladdet och sedan blödningar och däremellan totalt nada lust.
Men som jag längtar efter att få njuta lite igen, njuta som man och kvinna.
Återstår att se om jag får en stund av honom under slutspelshockeyn...

Imorgon är det telefontid med läkare på KK.
Idag bokade vi boendet till IVF-konsultationen, konstigt att ange rabattkoden för IVF-kliniken. Det blev verkligt helt plötsligt...

ANNONS
Av minlangtan - 24 mars 2016 12:08

Igår var det läkarbesök på KK. För mig var det ju ingen tvekan, jag hade blött ur allt.
Jag hade hört gott om läkaren, ett för mig nytt namn, jag som tycker att jag klarat av de flesta där, men hon var ny.
Och ja, det var hon. Hon kunde inte svara på någon fråga som jag hade, och det var inga specifika frågor.
Jag frågade hur ofostrig graviditet uppstår. "Oj, det är jag fel person att svara på"
Jag frågade också om jag kunde få ett återbesök och se om allt är borta eftersom jag fortfarande har 10 mm slemhinna att blöda ur. Läkaren jag var hos förra veckan sa att dom mer än gärna bokar en tid för en check att allt är borta, på hans egna förslag.
Så jag bad om en tid, kändes ju än mer viktigt när jag ändå har så mycket kvar.
"Ja, det vet jag inte hur jag ska kunna ordna"... och lång tystnad.
Då sa jag helt sonika, att då ordnar vi det på annat håll eftersom det verkade så besvärligt.
"Då är det väl bara att gå hem och fortsätta blöda då" sa jag...
"Är du missnöjd med handläggningen här idag?"
Här hade jag ju chansen, men jag kände redan nada förtroende för henne så jag ljög ihop något att jag givetvis respekterar deras kliniska rutiner på mottagningen.
Men jäklar i min låda vad arg jag var.
Jag tycker det är viktigt att man som patient får ställa sina frågor och funderingar.

När jag sedan kom ner på jobbet ringde jag mottagningen och bad om en telefontid hos min favoritläkare.
Och då ska jag berätta.
För även om vi går privat hos en klinik så måste alla kunna få bra vård inom det offentliga och jag tycker att en gynekolog faktiskt ska kunna svara på en sådan fråga och sedan missades alla typer av förhållningsdirektiv. Hur länge får jag inte bada? När kan vi ha sex?
Hur blir nästa mens?
Ingenting.

Och sedan när min Mr kommer hem så öppnar grannfrun fönstret och frågar när vi sätter igång och bygger ut. Mr svarar och får då en klämcheck kommentar att det bara är bebisar som saknas.
Det förvånar mig faktiskt att Mr tar det så hårt. Denna vecka har han sagt att det gjort ont i honom att höra dessa miljarder kommentarer som bara regnar över oss kring bebisar.
Jag har lärt mig att svara i från, jag hoppas att han lär sig också...

Nu packar vi bilen och åker till stugan för en påsk där. Det ska bli fint väder och vi ska njuta av att tiden går framåt och trevligt umgänge med nära och kära.
Idag bokades hysteroskopin och journaler beställdes till IVF-kliniken.
Det går framåt, och tur är väl det...

Glad Påsk ni alla fina!

Av minlangtan - 22 mars 2016 10:45

Hu så jobbig den senaste veckan varit, eller egentligen de senaste 12 dagarna. Vidrigt.

Det är däremot så befriande skönt att se hur min Mr hanterat svårigheten, både sorgen i sig och hur han stöttat mig.

Han har känt sorg, han ville verkligen det här, han har informerat sina nära och kära och det tycker jag har varit skönt eftersom vi umgås rätt frekvent och då slipper vi alla ha något pokerface.

Och under helgen har han varit helt fantastisk, stöttat och velat förstå.

För mig har det varit jobbigt, vår första egentliga motgång, och det är svårt att känna sig trygg en första gång, svårt att veta hur någon annan hanterar att jag blir så otroligt ledsen.

Det har nog varit min största farhåga dessa dagar, hur Mr kommer hantera min sorg, oro, ledsenhet och uppgivenhet.

Men jag hade aldrig behövt känna oro för det - han är bäst min Mr!


Igår kände jag att livet återvände lite, jag började kunna känna igen mitt gamla jag. Allt var inte längre svart och hopplöst, nu finns det några ljusglimtar att se fram emot och inte minst så finns det hopp igen.

Sköna underbara hopp. Det ska gå - så är det bara.


Den stora frågan som surrar i mitt huvud om detta var en slump - vårat första, inget konstigt i det - men det är långt i från mitt första.

Är det bara en slump så blir det ju bra eftersom jag inte har några medicinska hinder enligt utredningarna som gjorts. Och då är det ju egentligen ingenting konstigt med ett missfall.

Men tänk om det är något, då måste något göras annorlunda.


Kontakten med IVF-kliniken i Falun känns skön, den är inom överskådlig framtid och känns trygg. Vi har även en läkare i vår närhet som tycker att det finns en poäng med att stimulera min ägglossning med Letrozole.


igår låg vi i soffa och kollade på slutspelshockey, njöt av varandra. Och så tittade vi på varandra, och jag kände mig nästan lite nykär där han låg i sina pyjamasbrallor under filten.

Älskade Mr - skulle just skriva  " om du visste hur mycket jag älskar dig" - ,men det vet han, varje dag, i ord och handling.

Det är vi två mot världen... Vi två!

Av minlangtan - 20 mars 2016 08:34

I fredags avbokade jag allt som fredagen skulle innehålla. Vaknade med fruktansvärda smärtor men blödningarna kom inte igång. Och det var riktigt starka smärtor, som om det verkligen var på gång.
Vid 12-tiden ringde jag rådgivningen på KK. Ville inte komma in men samtidigt blev jag riktigt stressad över att veta att det skulle bli helg nu.
Hon kollade så att jag hade smärtlindring hemma för hon tyckte som att det lät på mig att det var på gång. Det var skönt att höra henne säga det, för jag orkade inte ha så här ont hela helgen.
Klockan 12.50 lägger jag på luren, tänker jag att jag ska vila en stund innan Mr kommer hem vid 14.00
Då skulle vi åka och handla var planen.
Lägger mig i sängen och känner hur någonting rinner.
Rusar in till toaletten och det rinner klarrött blod i massor.
Jag har aldrig varit med om något sådant. Det rinner och smärtorna är enorma.
Ringer Mr som slänger sig hem och möter en helt nerblodad sambo på toaletten.
Jag kan inte kliva upp, för det bara fortsätter att rinna tunnt rött droppande blod.
Jag hade väl förväntat mig en mens, men ingenting sånt.
Jag är chockad och har ordentligt ont.
Sitter där i nästan en timme innan jag ringer akutnumret på KK, på fredagar är det 14.00 som är sista chansen annars går allt genom akuten.
Jag frågar hur länge det ska rinna. Några timmar, sedan bör det lugna ner sig.
Hon tycker jag ska ta Tradolan, Diklofenac och Alvedon.
Och det rinner, rinner, rinner.
Och jag blir hög högre och högre på Tradolan. En skön dimma och jag pratar osammanhängande.
Natten blir lugn och när jag vaknar på lördagen så trodde jag att det var lugnt, att allt är ute ur mig. Jag var helt övertygad om att hinnsäcken kommit med första omgången som jag inte hann se.
Men efter en kramp vid frukosten så rusar jag in på toa - och då kommer den. Helt intakt. Som ett vattenfyllt litet plommon med något i.
Skönt! Lättnad! Ute!
Ledsen har jag redan varit så det räcker.
Eftermiddagen innebar mer blod och jag förstår inte vad det är som ska ut mer nu, för jag blöder rätt bra.
Vi har en check på KK senare i veckan och jag känner lättnad.

Mr har berättat för sin omgivning, för honom var det skönt att få göra det. Han har mötts av otrolig värme och medkänsla och det är skönt att inte behöva hålla någon mask uppe inför påsk då vi kommer träffas.
Jag är helt öppen med detta och jag tycker att det bör pratas mer om missfall än det görs idag, så jag pratar hellre än drar någon vit lögn om varför jag inte varit mig själv i veckan.
För som jag mått i veckan - men nu borde vi kunna sätta check på detta och gå framåt...

Av minlangtan - 18 mars 2016 09:23

Jag blev ordinerad Tradolan att ta om det skulle sätta igång av sig själv.
Igår vid lunch fick jag riktigt ont i magen, så typiskt när jag för en gångs skull inte hade en bil så jag kunde ta mig hem. Kämpade på med vanlig värktablett men var beredd på att ständigt slänga mig hemåt.
Men jag klarade mig till 16.00 då Mr hämtade upp mig på jobbet.

Väl hemma la jag mig i soffan, bäddade ner mig och tog en Tradolan.
Efter en stund kom den behagliga känslan av att bara flyta, och så blev min kväll. Slutspel på tv'n och jag bara flöt med - knappt medveten om jag var vaken eller sov.
Vid 22 fick Mr över mig till sängen och natten blev lugn. Klev upp imorse och då kom det, rätt mycket blod. Tror dock inte att det var "allt".
Så nu tar jag en till Tradolan och försvinner en stund, ställer in allt som var planerat idag och hoppas att det klarar att ordna ut sig själv. För detta gör minst lika ont som Cytotecbehandling.

Och jag känner: lättnad.

Av minlangtan - 15 mars 2016 17:35

Ofostrig graviditet eller pågående missfall, same shit för mig...
Men det är det som pågår.
En hinnsäck som någon ibland ser något i och ibland inte, men som helt klart är daterad till flera veckor mindre än jag är gången.

Jag har varit hemma i fem dygn, stirrat i taket, vaknat om natten och gråtit och inte velat vakna till verkligheten. Idag är första dagen på jobbet för att bryta isoleringen.

Så förbannat jävla tungt. Ångesten är vidrig.
Vilsen och ensam bland alla klinker och beslut som ska tas för nästa steg.

I slutet av nästa vecka blir det Cytotec om inte kroppen klarar det själv. Lagom till påsk.

Om ytterligare veckor åker vi till Falun på konsultation och kollar om dom tycker att IVF är ett alternativ för att få fram bättre embryon.

Så ligger limbolandet, som faktiskt inte är ett limboland.
Det är ett tungt land, helt klart mitt tyngsta missfall.

Av minlangtan - 11 mars 2016 15:17

Så kom vi till gynakuten. Ingen gladare än mig när favoritläraren tog emot. Jag hade hoppats tyst för mig själv att det skulle vara han, och det var det.
Han tog emot, lyssnade och tog in, räknade och sedan gick vi iväg till undersökningsrummet för ett VUL.

Och så kom det "den där hinnsäcken är inte 23 mm och en sådan hinnsäck vill jag inte döma ut"
Det var inte tomt, det fanns något där i, ett foster. Såg ut som en liten böjd böna tyckte Mr. Hinnsäcken 15 mm.
Jag fick hoppa ner och så gick vi in till läkarens rum där han fortsatte att prata.
Han berättade att dom har rätt strikta rutiner när det gäller tvivelaktiga graviditeter och dess början, allt för att ingenting ska gå fel, att ingen önskad graviditet ska avslutas av misstag.
Man får hellre vänta och komma tillbaka och leva i den hemska ovissheten än att man för tidigt ska säga något för drastiskt.
För även om man ska se det och det vid den tidpunkten så finns det alltid några procent som har en annan start och som tar lite längre tid på sig.
Och jag köper det resonemanget och vet att det är vettigt.
Jag sa till Mr igår efter att vi varit hos läkaren att det var mycket märkligt att han inte ville att jag skulle komma åter, utan att jag direkt erbjöds Cytotek med orden "jag tror vi har några här som du kan få med dig".
Jag ville dock att min Cytotecbehandling skulle skötas från KK - tack och lov så sa jag nej.
På KK får man alltså komma tillbaka om det finns det minsta tvivel. Man ska gärna be en mer erfaren kollega titta också.
Han berättade också att inga hinnsäckar utan foster under 25 mm döms ut, för under 25 mm kan det gömmas.

Det är litet, och utgången är inte garanterad, tvärt om, det finns mycket som talar mot denna graviditet.
Vi vågar inte hoppas, men vi är redigt förbannade. Återbesök om 2 veckor.
Mr är totalt skogstokig och känner inget som helst förtroende för kliniken i grannstaden. Han fick väldigt fint förtroende för KK och det har jag alltid haft. Medmänsklighet, tid att förklara och gå igenom rutiner och förlopp.
När vi klev ut i sjukhuskorridoren var jag mentalt helt slut och tom.
Och även jag var arg.
Det som känns ännu mer olustigt i det hela är att kliniken i grannstaden är den läkaren som är hemortsläkare för den IVF-klinik vi önskar ta nästa steg till.
Det är också den läkaren som vill stimulera med Letrozole och göra hysteroskopi.
Och jag känner faktiskt också att förtroendet är lite förbrukat, och känner mig väldigt obekväm i situationen.

Steg 1 för mig nu är att kontakta IVF-kliniken och få komma dit, öga mot öga. Jag skiter i milen och tiden. Jag behöver få ställa mina frågor om Intralipiddropp, Prednisolon och annat som den kliniken är känd för att vilja vara villiga att prova.
Jag hoppas att vi får kontakt under nästa vecka och får en tid senare i vår.

Jag är tom och trött, mentalt utpumpad, mår illa och är så otroligt less på att behöva driva allt kring fertilitetsbehandlingar själv - men jag är knappast den enda.
Vi är många längtanssystrar som kryssar mellan läkare, behandlingar och kliniker.
Hopp och förtvivlan.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se