Jag har slagit bort tanken som så där brutalt kom upp när läkaren sa att vi inte har allt för lång tid på oss...
För jag blev gravid och då fanns det ju inte en enda tanke på IVF.
Men nu när besöket är bokat och journalerna på väg ner till IVF-kliniken så börjar jag ju fundera igen - på detta med IVF.
Och jag funderar och funderar, och ser med både spänning och förtjusning faktiskt fram emot vårt besök på IVF-kliniken inom några veckor.
Ett datum, något att förhålla sig till.
Något som förhoppningsvis har oss framåt.

Frågorna är egentligen inte många, rent praktiskt känner jag mig väl insatt, kanske för väl.
Men det är ändå många funderingar - främst på hur IVF kan göra äggen starkare genom att dom stimuleras.
Jag funderar också på om det inte är helt i onödan? Kanske är det bättre att stimulera ägglossningen och göra barn i sängen så att säga? Men vi har inte tiden...
Och min livmodertapp är ju inte den mest åtkomliga för spermierna.
Så jag funderar och resonerar, för mig själv - ofta.
Det är en ganska ensam värld, jag har inga vänner som går igenom IVF nu.
Ju mer jag funderar - ju mer säker känner jag mig på att ge IVF en chans...