Överlag är livet så enkelt nu, inga större motgångar - jag lever livet fullt ut, känner lycka och glädje.

Med mensen kom också den här lilla lilla taggen, åldersstressen, känslan av utanförskap, att inte ingå i ett sammanhang, att sakna ett större villkorslöst värde i livet.
Jag tror knappast att jag hade känt denna lilla tagg så stort om jag inte en gång tidigare varit i längtansträsket. Det känns verkligen att jag längtat och saknat länge nu.
För Mr är detta första mensen som kom efter ett försök, som kanske egentligen inte ens var ett försök ( då vi med största sannolikhet missade ägglossningen). Så jag kan knappast pysa ur min rädsla till honom får då tror han att jag är crazy på riktigt.
Och många vänner har barn och har svårt att förstå, tröstar med orden att allt blir bra...

Och längtan inom mig slår all-time-high om och om igen...
Rädslan likaså.
Kämpar med att hitta en inre strategi för att nå ett slags lugn i tankarna.
Läkaren säger att jag ska slappna av, men tänk om Mr inte har några bra spermier, då kan vi ju försöka bäst tusan vi vill...
Katastroftankar som jag försöker hantera genom att hitta strategier.
När ska vi boka tid?
Tid - vi har verkligen inte tid.
Vi är inte purunga.
Googlar IVF, spermier och inom mig rustar jag mig för en kamp...

Vill inte komma hem efter denna vecka och slänga mig på Mr och säga att vi ska börja med spermaprov.
Men inom mig så skulle jag må så mycket bättre om jag visste att hans simmare är okej.
Vi båda skulle nog må bättre av det, och om något är onormalt så skulle vi tjäna månader av livskvalitet.
Då skulle jag få börja en kamp igen...

Min mens har inte varit som den ska efter Cerazetten.
Fick allt kortare menscykel som läkaren i sig inte tyckte var något konstigt med.
Det viktigaste enligt henne var att ha ägglossning, och det har jag.
Så problemet blev inget medicinskt problem, men för mig har det ändå oroat eftersom jag tidigare varit som en klocka.

Och igår kom mensen, 28 dagar.
Hoppas att det håller i sig och att cykler på 21,22,23 dagar är ett minne blott!

Vi befinner oss i olika länder, och aldrig förr har uttrycket samma måne samma hav kännts så rätt...
Vi är i olika länder men ändå tillsammans, det känns starkt att det är vi nu!

Jag skulle haft min mens igår om man gör ett snitt på min cykellängd efter min trubbel med Cerazette.
Vi missade ägglossningen denna första gång, så hoppet finns ju inte direkt där.
Men skengravid är jag här i Spanien, det vet jag.
För första gången någonsin fick jag en blödning på ÄL + 6, klarrött. Snopen och förvånad. Sedan försvann det. Nu sedan ett par dag så "spottar" jag, vilket jag inte gjort tidigare vanligtvis.

Och Mr undrade idag om jag fått min mens, han har stenkoll. Hade hoppats att han skulle kunna ha distans till detta skengravideri...

Vi befinner oss i "tillverkningsfasen". Vi har beslutat oss för att bilda familj!
Stort, vackert, värdigt, underbart!
Inom mig ler jag. Förväntningarna är höga, tjänsteresorna många och flera gånger under ägglossningsveckan.
Före och efter, uppdelning i 2-veckors mode på vardagen.
Förväntningar och förhoppningar.
Ja här står vi!

Och jag undviker att fylla bloggen med alla mina funderingar på cykellängder, symptom, steg 2...
Försöker leva livet som finns här.
Mellan våra respektive resor och pussar i hallen försöker vi ha kvalitetstid.
I skrivande stund sitter jag på Arlanda och ska boarda mot Malaga och utbildning i en vecka.
Hemma är Mr...
Det är skillnad på saknad och längtan...

När Han och jag var ett Vi så kämpade vi i 3 år. Gravid blev jag, många gånger, men inget som stannade kvar.

Sen möttes jag och Mr, länge väntande jag in honom. Livrädd att behöva välja mellan kärlek och barn.
Det visade sig sedan att vi skulle påbörja resan mot att få uppleva både kärlek och barn.
Och nu är vi där.
Och jag ska sova borta på tjänsteresa mitt under ägglossningen.
Och pressen som inte skulle läggas, kom som ett brev på posten och gjorde mig både arg och ledsen.
Vårt barn skulle bli skapat av kärlek - inte för att en klockade visade ägglossning.

En månad till får vi vänta och alla tårar kommer på mig. Bara veckor, ja - bara veckor, men jag har väntat så länge och det känns som att längtan äter upp mig inifrån...
Den där riktigt bottenlösa längtan.

Han påbörjade resan för någon dag sedan, och jag för 5 år sedan.
Då är det ganska givet att förutsättningarna är olika.
Men han lyssnar och försöker förstå, stryker på pannan och tar bort alla hemska tårar i denna förbanade jävla väntan.
Jag har väntat så länge...
Idag är det tungt, vill helst av allt bara hem, gråta ut på hans bröst.
Istället blir det tjänsteresa i huvudstaden medan kroppen skriker ägglossning.
Tungt, arg och ledsen...

När jag plötsligt stod där i ett tomt hem, utan Honom, utan Bonus och utan någon som helst framtidstro så var mina saker väldigt viktiga för mig.
Det materiella. Det som var jag.
Hela vårt hus bestod egentligen av mitt. Alla Bonus saker lät jag vara och tog inte med mig. Men annars följde allt med undantag för TV'n med till mitt nya hem.
Det var en trygghet då.
Någonstans inom mig så ville jag gärna byta ut, göra mig av med, skapa nytt.
Men jag hade fina saker, kvalitativa saker med en hel del värde, inte bara ett slit och släng.

I mitt nya hem, i mitt nya liv som var så där främmande vilset i början så var mina saker en stor trygghet. Det luktade jag, jag trivdes med det.

Nu har det gått två år snart, sedan min flytt och jag är inne i en period där saker och ting byts ut, faktiskt helt omedvetet. Först nu har jag kommit på att det nog handlar om att ge plats för det nya...

I höstas åkte soffgruppen ut. Just nu ligger Mr i vår nya soffa, där bara vi hållit handen, där bara vi haft söndagsmys eller där bara vi två pratat framtid.

Om några veckor kommer levererandes från Englesson. Möbler till hela övervåningen.
Mina fina nuvarande hamnar hos min fina vän, men mitt nya vitrinskåp kommer inte präglas av ångest för hur mycket alkohol som tagits från det nedre skåpet eller om alla glas är hela efter en ungdomsfest.
Nu blir det bara vår njutning som ryms där.

Och ju mer jag tänker på det, desto mer sant är det - jag vill nu byta ut bit för bit i vårt hem. Stora möbler och små glas och ting...

Människor i min omgivning reagerar - jag som har sååå fina saker. Köpa nytt? Ja, för mig är det viktigt att få göra det.
Det är VI nu!

Så firades ännu en födelsedag. Denna gång hemma med Mr vid min sida. Vår första födelsedag på hemmaplan då jag i fjol var utomlands på tjänsteresa.
Väcktes med tårta och sång, paket och kort. Tårögd kan man konstatera.

När han kom hem från jobbet så kom han med en bukett blodröda klassiska rosor.
En middag på stans bästa krog väntade tillsammans med min familj.
En toppendag på alla vis!
Ett år äldre. Ja, ett år äldre.
Klockan tickar men äntligen känner jag att det faktiskt händer något.
Vi är på väg mot att få bilda familj.
Vi pratar om det mycket hemma, och äntligen kan jag prata om det utan att det skrämmer honom. Snarare har nog pratet förberett honom på det.
Fina fina Mr, han kommer bli den perfekta pappan.

Det märks mer och mer att det saknas något här hemma.
Två bra jobb i ledande ställning, två bra inkomster, två personer som lekt av sig och gjort i från sig resor världen runt och allt det där, två fina bilar, två sparkonton, ett hus, ett bra nätverk runt oss, två mogna personer som gett förhållandet en bra grund att stå på - men det saknas något.
Det gör mig ledsen, men inte på samma vis som när tiden stod still, jag kunde inte göra något utan att invänta honom.
Nu händer det saker och alternativet att få bli mamma på egen hand googlas inte längre... Nu googlas det saker jag lovade min läkare och Mr att inte googla.
Man blir inte bättre vad det gäller det, fastän man är ett år äldre...