minlangtan

Alla inlägg under januari 2011

Av minlangtan - 31 januari 2011 11:43

Att jag sov dåligt i natt var väl ingen hög oddsare direkt. Somnade strax efter 2 och när klockan ringde efter 6 så låg jag kvar till dess att mannen åkt iväg till jobbet. Gjorde mig ordning i all ensamhet och var på jobbet efter åtta.


Känner mig fortfarande genomledsen, ful och äcklig.

Så är det bara...

Nu är det upp till mig att ändra på det och det tänker jag göra.

Jag vet vad jag behöver för att må bra - fylla på med annat.

Har redan mailat tjejgänget och frågat om det är dags för någon after work inom kort och på onsdag har jag skrivit in TRÄNING i min kalender.

Jag är faktiskt aldrig så uppskattad som när jag inte är hemma...

DÅ kommer sms:en, omfamningarna, kärleksförklaringarna, ömheten och allt det jag önskar fanns när jag är hemma.


Visst, det är mäckigt att ta sig till stan när vi nu bor som vi gör, men det måste gå ändå, jag måste verkligen fylla på med allt det där andra som jag behöver.


Sambon märker att något är fel. Jag börjar med att försöka släta över, men sedan säger jag att jag känner mig avvisad och att det skapar vidriga känslor i mig själv. Bara jag pratar om det, skriver det, så vattnas ögonen.

Ikväll tar jag inga som helst iniativ till någon som helst sexuell aktivitet.

Det är svårt, för jag älskar honom och jag blir så sugen när vi ligger där om kvällarna, att älska så där passionerat, att utforska varandra, få slappna av, öppna dörren till den där andra världen.

Kanske ska jag ordna mitt innan jag går och lägger mig, så minskar lusten?


Ja, ni hör ju?

Hur kunde jag hamna här?


ANNONS
Av minlangtan - 30 januari 2011 22:24

Ingen rolig rubrik och definitivt ingen rolig stämning heller.

Vi har haft en helt underbar helg och verkligen fått ladda upp med kvalitetstid tillsammans.

Vilken tur att denna blogg är anonym, för här kommer nog det mest utelämnande jag skrivit på nätet.

Vårt sexliv fungerar inte och jag är jätteledsen. Det är sådant man läser om, sånt som inte ska inträffa i ens egen relation, men nu är det ett faktum, det fungerar inte och jag mår inte alls bra i det.


Klockan är halv elva, jag borde sova. Istället klev jag upp med tårarna rinnande längs mina kinder, så genomledsen.


Jag har världens finaste sambo, den snällaste som vandrat i ett par skor. Många är de gånger jag velat ruska om honom och bett honom att inte vara sååå snäll, ni vet så där så att det nästan går till överdrift. Jag är också snäll och vänlig, men i jämförelse med honom så är jag verkligen inte snäll.

Han har förlorat mycket på sin godhet genom åren, det har han själv sagt.

Jag älskar hans godhet men jag gillar inte att se att folk utnyttjar den, för det görs det.


Ikväll var det dags, jag hade bäddat rent. Vi gick och lade oss tidigt.

Som nästan alla gånger är det jag som tar iniativet till sex. Jag gillar det inte alls, men så har det blivit. Eftersom det är godheten själv jag ligger bredvid så hänger han alltid på.

Ikväll hände det inte så mycket när jag tog tag i inviten. Ingen som följde efter eller gav respons på min handling.

Istället för att bli ledsen och sluta, så slutade jag men skämtade bort det mellan ett falskt skratt "ja, vi ska ju inte älska varje dag heller, det skulle ju vara att ge mig falska förhoppningar" Vi skrattade båda två.

Jag tog fram min bok, försökte läsa, men ville mest få tiden att gå. Ville inte att han skulle se att jag faktiskt blev ledsen, och ville undvika att vända mig om direkt.

Läste ett par minuter, han lägger händerna på min kropp, men inga sexuella inviter, bara visa att han finns där. Jag är som vanligt. Säger inte hur ledsen jag är, all fokus går åt till att försöka läsa för att inte brista ut i gråt.


Efter en kvart ger jag upp. Går och tar min medicin, Ovesterinet och tar på mig ett par trosor. Då börjar kyssarna komma. Som alltid så får jag känslan av att det är hans sätt att kompensera att han inte vill älska med mig. Jag är den mest fysiska av oss, och när jag blir ledsen, som nu ikväll, då slutar jag direkt att vara fysisk. Då kommer de där pussarna, händerna och nafsningarna, utan någon som helst passionerad antydan.

Dom kommer för att släta över... vara snäll.


Jag släcker min lampa, vänder mig om och tårarna kommer. Tack och lov att han kollar på film och inte hör mig och att vår säng är så bred att jag kan ligga och snyfta på mitt hörn.

Han känner ju av att jag är ledsen.

Men om någon dag är vi där igen.


Vad gör vi för fel? Vi är inte i ägglossningstider, jag nämner ingenting om det. Detta problem hade vi innan barnförsöken också.

Jag blir så förbannat ledsen när det inträffar.

Lovar mig själv att aldrig mer ge någon invit, krypa ner under täcket, ta på och känna. Aldrig mer.

Min lust är starkare än så och dagen efter är jag där igen.


Vi har pratat om det på terapin, att det är bra att jag inte ger efter för lusten i allafall, att jag inte slutar att vara den jag är, den kvinna med en stor portion lust. Jag skulle kunna älska morgon middag kväll... nä, men nästan då.

Min sambo skulle klara sig på någon gång i månaden.

Var ska vi mötas?

Varför kan min kropp inte lära sig att sluta känna lust?

För om jag slutar känna lust, då slutar jag också att bli ledsen när responsen inte kommer.

Jag känner mig som den fetaste och fulaste och äckligaste kvinna som finns.


Vi har problem. Det är glasklart. När började det?

Jag har aldrig tagit ansvar för min egen njutning, jag har aldrig onanerat själv förrän för ett par veckor sedan.

Jag skäms som en hund. Min sambo ger mig inte tillräcklig njutning, så jag ordnar det själv.

Ibland går till och med tankarna; tänk om jag kunde smita hem ett par minuter tidigare, klara av mitt i min ensamhet, så att jag aldrig känner lust på kvällarna. För vår relation vore det idealet.

Då skulle min älskling slippa känna det krav han tydligen gör när jag kryper in under täcket eller när jag viskar i hans öra hur sugen jag är.


Jag läser min egen text, vi har problem.

Vi har verkligen problem med det här och jag står helt handfallen.

För mig är sex en viktig del i en relation. Absolut inte den viktigaste men helt klart viktig. Jag behöver sex för att få må bra.

Orkar man inte, så behöver det inte handla om rena ansträngningspass rent fysiskt. Jag skulle gott klara mig med en smekning och lite sensualism. Där har vi det, sensualism och passion...


Visst, man präglas från sina tidigare förhållanden. Min sambo har levt med en enda kvinna före mig (barnens mamma) och mellan henne och mig har det varit några sexuella partners, men inget samboskap.

Jag har levt i förhållanden där passionen glött och där sensualismen var en väldigt stor del. Där var normen någonting helt annat. Jag fick lära mig att gå från "snäll, pryd flicka" till att bli en kvinna som tillät sig att känna lust och åtrå.

Det var ingen enkel resa, men jag har lyckats lära mig.

Förmodligen är jag inte där ännu till hundra procent eftersom jag känner skuld och skam över att inte vara tillfredsställd sexuellt i min relation.

Jag får väldigt negativa känslor kring mig själv de gånger jag blir avvisad.


Jag vet egentligen vad som är svaret på hur vi går vidare. Det är att låta honom få möjlighet att erövra fältet. Att släppa efter för honom. Inte komma med inviter, inte säga att jag är sugen, inte längta och inte hoppas.

Men jag kan inte vänta veckor på att han ska känna lust...


Vi hade en sån fin helg tillsammans. Söndagens sista timmar ristar in en iskall kristall i mitt hjärta och gör mig stum av ledsenhet.

Vi har problem med det här och det känns allt annat än bra...



ANNONS
Av minlangtan - 30 januari 2011 14:17

Det är en lat söndag idag, vi är ensamma och har verkligen försökt rå om varandra i helgen. Till och med haft sex två gånger...  

Mensen är över och nu inväntar vi ägglossningen som ju lär komma lagom till dess att lillsonen kommer på besök. Som alltid vältajmat.

Som jag sa på mensens första dag så funderar jag faktiskt på att strunta i ägglossningstest denna månad. Jag vill om möjligt kunna tagga ner på förväntningarna och hoppet, och försöka leva här och nu. Framför allt skulle vårt redan tuktade sexliv må så mycket bättre av att inte behöva styras av ägglossningen.


Det är svårt att leva här & nu, för tanken på ett barn i vår familj kommer till mig flera gånger per timme.

Jag önskar och längtar så hårt...

Av minlangtan - 28 januari 2011 09:09

Det är fredag, jag är ledig och sköter ställningarna hemifrån. Ljuvligt.

Vi är barnfria i helgen och ska verkligen försöka ta igen lite tappad tid och känsla.


Ikväll ska vi klä upp oss efter ett mysigt bad, åka in till stan och gå på restaurang. Vi avslutar nog kvällen med en drink någon annanstans.


De senaste dygnen har varit tunga, inte för det att drömmen om plusset krossades, nej - snarare har det tillstött komplikationer i den vanliga soppan med barnen och den förra familjen. Läget är väldigt mycket värre än vi trott och det är ett faktum att det sliter på vår relation, vår underbara relation.


Under gårdagens terapi fick jag återuppta några verktyg som gör att vi tar time-out från dessa problem under helgen. Vi behöver få pausa från myndigheter och beslut, hot, rädsla blandat med frustration och uppgivenhet.

Vi behöver få krydda med kärlek och passion...



Av minlangtan - 26 januari 2011 13:43

Ett lugn har lagt sig över kroppen.

Det är bara vi två nu i några dagar och jag tycker det är gudaskönt att bara få vara. Orka, hinna, kunna och vilja läsa på kvällarna, bara vara, vi två.


Jag är inne på min tredje mensdag. Så farligt är det inte.

Hoppas att detta sköna och välbehagliga lugn som infunnit sig har kommit för att stanna, så att vi kan älska fram ett barn av passion och kärlek, som det var förrut...


Imorse när Kärleken satt sömndrucket på sängkanten och jag kom ut från badrummet, brottade jag ner honom och satte mig över honom.

Lusten bara drog tag mig och gudar vad jag längtar efter att få känna lust och åtrå igen.

Älskade fina du, älskar dig...

Av minlangtan - 25 januari 2011 13:38

Fy så jobbig gårdagseftermiddagen var.

När Kärleken kom hem försökte vi att rå om varandra så mycket det bara går.

Jag tycker verkligen inte om när jag blir så ledsen över något som ändå är relativt normalt. Barn är ingen beställningsvara, det är något man får kämpa för, de flesta i allafall.


Ju längre kvällen gick desto bättre mådde jag.

Jag har fått låna en bok från min bästa vän, som vet om att vi nu startat tillverkning. "Ett barn blir till" - av Lennart Nilsson.

Jag kan verkligen rekomendera den om någon nu inte kikat i den.

Jag läste hela kvällen och intressantast var naturligtvis hur hormonerna fungerar och vad otroligt mycket som måste stämma för att det ska bli ett barn.

Kroppen är verkligen komplex, helt otroligt.

Mig gav stunden verkligen ett lugn, en förståelse och ledsenheten kunde ge med sig.

Helt otroliga bilder och väldigt bra förklarat.

Det var riktigt intressant att se spermiernas kamp, hur livmodertappen ser ut som öppen och stängd, hur äggets resa ser ut.

WOW säger jag bara.


Idag känns det faktiskt bra. Vi pratade en del igår. Kärleken tror att det skulle vara bättre om jag intog en mer avslappnad position, och jag kan ju inte annat än att hålla med honom...  

Visst, sa jag - men för att det ska kunna bli en bebis så måste man liksom älska kring tiden runt ägglossning och då är det bra med stickor.

Vårt sexliv känns inte som förr.

Jag vill verkligen ha ett barn skapat av kärlek.

Vi lovade varandra att försöka komma tillbaka till förr, älska av kärlek, inte för att vi måste.

Det är just nu, på första mensdagen, lockande att strunta i ägglossningstest framöver.

Återstår att se om jag är lika kaxig i slutet av nästa vecka...

Av minlangtan - 24 januari 2011 18:38

Jag fattar inte.

Varför inte vi?


Jag har bra utbildning, bra jobb, ordnad ekonomi med pensionsspar, ica-kort och allt som ger vuxenpoäng, en fin stor bil, en släkt som bara väntar.

VARFÖR INTE VI?


Jag behöver det där hoppet som skulle få mig att bli starkare, att våga tro på livet igen efter den enorma prövning som livet visade sig innehålla för tre år sedan.

Jag fann kärleken, tog mig sakta men säkert uppåt, vågade leva igen, skaffade mig ett eget liv, kravlade mig upp över det svarta, kunde skratta igen, vågade känna.

Så dök han upp, min finaste Kärlek. Livet lade sig, bit för bit.

Jag kände mig redo för att bilda familj, skapa vårat. Varför inte vi?


I terapin har vi vänt ut och in på om det är rätt att skapa liv när prövningen ännu inte är över.

Jag vågade inte vilja, men efter att min kära terapeut fått mig att våga tro på att livet faktiskt pågår. Det går aldrig att vänta in rätt tillfälle och skapa det perfekta för att på beräknad tid få tillöka familjen.

Det går inte.

Jag behöver få känna hopp, jag behöver få känna glädje och lycka.

Det är svårt ikväll, väldigt svårt faktiskt.


Jag behövde det här och jag är ledsen ikväll.


Vad ska man göra?

Återuppta sin tro och vända sig inåt för att få lite ro?

Är detta straffet för att jag vågade skena i väg i mina drömmar?

Är det inte tänkt att jag ska få känna hopp så länge processen ska pågå?

Är detta ett straff för att jag kväljdes av dagens morgonbanan?

Jag känner mig så totalt oduglig som inte ens kan få ett ägg att fästa.

Oduglig var ordet ja...

Av minlangtan - 24 januari 2011 16:23

... så var väntan slut.


Mensen kom, på dag BIM +2.

Har för övrigt haft en tung eftermiddag av annan anledning också, så det ska bli välbehövligt att få pusta ut och gråta ut hos min Kärlek ikväll.



Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10 11 12
13
14 15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se