Idag är jag lycklig över att vi har 20 minuter från hemmet till stan med bil, det gav mig möjlighet att skrika och gråta i ensamhet.

Jag är helt slut. Sanningen.

Mensen på gång, känner hur PMS:et bara invarderar min kropp och gör mig till ett än mer känslosamt monster.

Mensvärken lurar i kroppen och graviditetstesten lyser med sitt fina kontrollstreck, utan någon antydan till ens skugga.

Det räcker där liksom, jag behöver inte mer.

Bara en sådan sak kan få vem som helst att få en jobbig start på dagen.

Krydda det då med att världens underbaraste lille gogubbe kissade ner sin säng imorse, utan att fadern lagt på sängskyddet, plus att han bajsade på sig twice igår.

Det är synd om honom, säger ingenting annat. Det blöder inom mig när jag hör hur han behandlas. Att nästan vara 7 år utan att kunna sköta sina tarmreflexer själv.

Mamman i fråga förnekar allt. Fastän vi har dokumenterat en grov och allvarlig förstoppning och avföringsläckage som beror på förstörda tarmreflexer, så vägrar hon att inse att pojken behöver hjälp.

Vi har kostat på privata läkarbesök för att han ska få hjälp, eftersom det tydligen bara är hos oss problemen uppkommer.  

Fyra till fem veckors avföring samlas - men det är bara hos oss problemet finns där?!

Förstår ni nu varför myndigheter är inkopplade?

Imorse var det dags igen. Jag hade redan gråtit en omgång inne på toaletten då stickan hånade mig med sitt fula kontrollstreck.

Det var dags, en timme senare igen.

Då på förskolan när go´gubben säger att hans mamma sagt till honom att det bara är riktiga mammor som för följa med in till skolan.

Där står jag med skridskor, hjälm, ombyte, fika och ryggsäck och får höra det.

Det bränner bakom ögonen och jag känner hur dessa ord träffar mig rätt i hjärtat.

Jag älskar honom som om han vore min egen, avstår sista brödsmulan för att han ska ha det bra. Vi älskar varandra, rör inte det vi har, våra stunder, våra sagoläsningar, pussar & kramar, teckningar, frågor och berättelser.

Jag hatar henne.

Jag fattar inte hur en vuxen människa, nästan 20 år äldre än mig kan bete sig på detta vis. Varför inte bara glädjas över att vi har det så bra? Det vore väl värre för en mamma om vi inte alls gick ihop. Men nu har vi det så bra, snälla rör inte det. 

Jag maskerade tårarna som kom när jag föra detta om att det bara var "riktiga mammor" som fick komma in till skolan, klappade honom på huvudet, gav den obligatoriska kindpussen och önskade honom massor av skoj & bus på utedagen.

Aldrig att jag vill sätta min fot på den där skolan igen, det är tydligen bara för riktiga mammor...