... på en flicka - samma bf som vi skulle fått fick mitt hjärta att sluta slå ett slag. Jag var inte beredd när det dök upp på Facebook nu ikväll. Hon kommer födas in i vår släkt och för alltid påminna mig om vad jag fick lägga i en plasthandske där på avdelning 12, den där dagen då allt hopp togs ifrån mig...

Idag på dag 28 kom mensen.

Jag hade hoppats det hade jag... men samtidigt känner jag mig nöjd att kroppen återhämtat sig och nu ligger på 28 dagar, det borde betyda att allt är som det ska.

Jag har för övrigt en riktigt hemsk dag. Jag ska fundera en smula om jag ska skriva ner det på bloggen eller om jag sparar det i mitt hjärta.

Idag är det utan mascara som gäller. Två medarbetarsamtal kvar innan jag får gå hem...

Jag funderar mycket på nästa steg. Givetvis är vi helt beroende på våra provsvar men jag kan ändå inte låta bli att ligga lite steget före och fundera OM - vad gör vi då?

OM det är kromosomavvikelse, så finns det ingenting att göra eftersom vårat landsting inte bekostar PGD. Detta innebär att vi kan köra på som vanligt, räkna med att bli gravida, men räkna med att få missfall. De foster som inte är skadade av kromosomavvikelserna är friska och vi kommer då att erbjudas extra fosterdiagnostik i form av moderkaksprov/fostervattenprov. Vi kan också tänka oss att göra IVF och räkna med att de sjuka ägg/spermierna inte befruktas och att IVF då är ett alternativ för oss.

Här finns det två skolor. En skola som hävdar det jag skrev ovan att IVF kommer kunna sålla de sjuka/avvikande genom att de inte befruktas. Dvs ett missfall kan undvikas. 

Den andra skolan hävdar att kroppen alltid är bättre före IVF. Kroppen väljer det bästa ägget och stöter bort de sjuka spermierna. 

Jag vet inte vad som är rätt eller fel?

Jag läser era bloggar, ni så fått era helt underbara små mirakel. Ni som planerar dop och träffar, inreder barnrum och går på babysim. Jag känner sådan enorm glädje med er för det var inte så länge sedan jag hoppades och trodde så på er - i er kamp att bli en familj.

Jag läser också andras bloggar, med era mirakel som ännu är i magen, som åker in på förlossningen på kontroller för minskade fosterrörelser eller annan oro.

Jag känner sådan glädje för er och det syns i era ögon att ni också känner glädje nu.

Men här känns allt bara mörkt. Fastän jag rent teoretiskt borde vara nära att få uppleva min dröm, så känns det så väldigt långt dit. Det känns mörkt, ensamt och långt.

Jag ställer mig ständigt frågan - kommer all min sorg att blekna den dagen jag blir mamma?

Som det är nu kommer jag ofta på mig med att känna mig oduglig. Jag vill inte planera medarbetarsamtal eller göra affärsplan för 2013. Jag vill planera föräldraledighet och göra fint i det rummet som bara väntar på att få bli någons.

Om jag ska fylla all min sorg med glädje, då kommer jag förvandlas till en helt annan person. 

För som jag sa till min sambo igår natt:  "Jag vill att du ska få se mig hel igen..."

Och fram till dess biter jag mig fast vid att planera kundaktiviteter och medarbetarsamtal och hur knäppt det än låter så är det just där jag trivs som bäst i detta eviga mörker, det är där jag presterar som bäst, det är där jag är bäst.

Och bäst är knappast någonting man känner sig efter sitt fjärde missfall eller när Bonus kompisar frågar varför jag inte har några egna barn när jag dukar fram ett fat med nybakta bullar...

Det har varit barn upp över öronen.

Store Sonen är tillbaka hos oss och umgänget har rullat på, och jag kan bara konstatera att jag verkligen vill bli mamma nu, mer än någonsin.

När jag nu skriver dessa rader så är det så svårt, för längtan äter upp mig.

Jag har inga barn, men ändå har jag baksidan av familjelivet, ni vet det där med stökigt hem, tidiga mornar, läxläsning och packning av gympaväskor.

Jag har förpliktelserna men jag har inte kärleken.

Varje handling jag gör i vårt hem påminner mig om att jag faktiskt inte har något eget barn att slösa all kärlek och alla pengar på.

Att köpa ytterkläder i storlek 158 är inte alls lika mysigt som jag kan tänka mig att det är att tvätta upp första kläderna i storlek 50 eller 56.

Men jag gör det, jag tvättar, håller undan, tröstar, läser läxa, hämtar och lämnar. Jag gör det för att vi är en familj. Vi avlastar varandra.

Många gånger har jag viskat i min sambos öra. "Jag önskar verkligen att jag hade ett eget barn...något som bara är vårt."

Jag har ÄL- testat denna månad. Ville se att kroppen kommit igång efter missfallet. Mycket riktigt på dag 14 var det positivt. (dag 12 och 13 svagt) Men på dag 15, 16 och 17 är det fortfarande positivt. Positivt på dessa test innebär starkare än kontrollstrecket. Vad är detta?!

Jag som brukar ha ägglossning på fm och sedan när jag testar på kvällen är det negativt. Vad är det som händer?!

... och jag börjar helt seriöst att tröttna på det. Jag blir ledsen, förbannad och irriterad. Men det kanske är det som är meningen?Om Q nu retar sig på att jag kallar något för bebisfabrik, okej tyck det då, men måste allt man tycker skrivas för att såra?

Nyss hemkommen från en kväll på jobbet där vi haft trevligt samkväm, landar i soffan och öppnar mailen. Ställde em fråga till läkaren om hur provsvaren kommer att meddelas oss. Eftersom kromosomproverna inte räknas bli klara på denna sida av året då de ska odlas länge. Med de övriga två remisserna varav det ena innehåller rutinkemiska prover och den andra remissen är sådant som körs var 10:onde dag. Så provsvaren vad gäller immunologiska störningar, hormoner och TSH är liksom redan klara. Ändå blev svaret idag att alla provsvaren ska inväntas innan vi får en återkoppling.Det känns lite konstigt faktiskt. Tänk om det är något som kan lösas? Ska jag behöva gå igenom ett till missfall fastän det kanske finns ett svar redan? Jag orkar faktiskt inte det. Väl i soffan funderar vi på att stänga babyfabriken för att inte riskera något? HUR FEL ÄR INTE DET???Jag vill ingenting annat än att vara gravid nu...