Jag läser era bloggar, ni så fått era helt underbara små mirakel. Ni som planerar dop och träffar, inreder barnrum och går på babysim. Jag känner sådan enorm glädje med er för det var inte så länge sedan jag hoppades och trodde så på er - i er kamp att bli en familj.

Jag läser också andras bloggar, med era mirakel som ännu är i magen, som åker in på förlossningen på kontroller för minskade fosterrörelser eller annan oro.

Jag känner sådan glädje för er och det syns i era ögon att ni också känner glädje nu.

Men här känns allt bara mörkt. Fastän jag rent teoretiskt borde vara nära att få uppleva min dröm, så känns det så väldigt långt dit. Det känns mörkt, ensamt och långt.

Jag ställer mig ständigt frågan - kommer all min sorg att blekna den dagen jag blir mamma?

Som det är nu kommer jag ofta på mig med att känna mig oduglig. Jag vill inte planera medarbetarsamtal eller göra affärsplan för 2013. Jag vill planera föräldraledighet och göra fint i det rummet som bara väntar på att få bli någons.

Om jag ska fylla all min sorg med glädje, då kommer jag förvandlas till en helt annan person. 

För som jag sa till min sambo igår natt:  "Jag vill att du ska få se mig hel igen..."

Och fram till dess biter jag mig fast vid att planera kundaktiviteter och medarbetarsamtal och hur knäppt det än låter så är det just där jag trivs som bäst i detta eviga mörker, det är där jag presterar som bäst, det är där jag är bäst.

Och bäst är knappast någonting man känner sig efter sitt fjärde missfall eller när Bonus kompisar frågar varför jag inte har några egna barn när jag dukar fram ett fat med nybakta bullar...

 

Anna S

21 oktober 2012 22:55

Jag tror jag vet ganska väl hur du känner det. Jag var så fruktansvärt ledsen och rädd. Blev t o m sårad när kompisar skrev på FB att de var lyckliga, för jag kände mig aldrig riktigt lycklig! Nu är all kamp, missfall o gråt "förlåten" (inte glömd). Jag är lycklig och det kommer du bli också.

Kram!

 

Evl

21 oktober 2012 23:39

För mig finns det absolut spår kvar av det måendet jag hade förut trots att de allra mesta känslorna numera består av lycka. Jag märker det när vi pratar om barnlösheten, det ligger så nära ytan och det är lätt att känna den där ångesten och oron som man alltif gick omkring med. Mest från början men också nu upplever jag att jag kan känna mig onödigt rädd och ängslig när det kommer till A-V.

Det här är nog sådant som aldrig försvinner för det sätter verkligen spår i ens själ att gå igenom något sånt här men jag är absolut säker på att det gjort mig till en bättre människa och mamma också. Du kommer att bli hel igen.
Kramar!!

http://Ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...