Livet borde vara underbart, och det är det ju, ändå känner jag mig less less less. Klockan tickar högre än någonsin, kommentarer kraschar in där de aldrig var tänkta att träffa.
Stress och press på jobbet.
Det är svårt att hitta tillfällen att tanka just nu.
Tårarna bränner bakom ögonlocken.

Den där aptiten på livet jag förr känt har förvandlats till att bli någon form av förväntan på livet. Jag är redo för nästa steg, att ge livet en större mening. Så redo så redo...

En smärtsam insikt har landat, att jag är en generös person, som gärna ger. Men där finns också förväntningar på att få.
Privat.
Yrkesmässigt.
Vänskapligt.

Jag hoppas att detta bara är en liten sämre dag helt enkelt och att jag vaknar upp till en dag imorgon och känner mig starkare och bättre än idag.

Värt att notera är att kroppen reagerade bra på Provera. 28 dagar check!
Alltid något...

Det är bebisar exakt överallt, eller familjer överallt kanske är mer rättvist. Jag ser små familjeparadis exakt överallt.
Lycka, statusdelningar, bilder, hejarop.

Och jag lovar mig själv återigen högt för mig själv att ingen ska få ta i från mig det som är viktigt för mig.
Jag känner hur jag mer och mer bryts ner för varje gång jag smärtsamt inser att det bara är en av oss som är redo just nu.
Jag vill stoppa känslan som får ögonen att tåras, som får mig att känna mig misslyckad.
Jag försöker tänka på detta som Mr sagt, förnuft, tid och kärlek.
Men jag bryts sönder. Ett erkännande bara det. En smärtsamt erkännande.
Som om man inte dög... Som om man inte var bra nog.

Jag vet inte var denna känsla kommer att ta mig, en känsla som kommer till mig i detta nu på ett barnvimlande Mallis där jag tycker om mig själv. Där jag önskar att han ville gå samma väg som mig.
Det finns kraft i min längtan, en kraft jag inte känt på länge. Kraften är skrämmande eftersom jag vet vad jag inte kommer göra avkall på.

Hemma har den skrivna dagboken kommit fram. Knappast så gömd så att den inte kan hittas. Men det finns inga hemligheter i den, bara mina känslor.
Känslor av att mina tankar inte hörs, räknas eller ses.
Jo, visst gör de kanske det, men inte när det handlar om vad som är viktigt för mig i mitt liv.

Det kommer en flash - blir jag tagen för givet? Som alltid backar jag bakåt, blir svalare, ger inte lika mycket, då kommer det, omtanken och omsorgen som jag verkligen behöver för att klara tiden jag väntar på honom...


Jag är ledsen ikväll på Mallis, jag rår inte för det, mitt i Bamseklubben, och bland hemlängtan till Mr...

Så befinner vi oss återigen på olika platser i världen, denna gång inte fullt så dramatiskt. Han i Prag på hockey-VM och jag på Mallorca och träningsresa.
Och jag saknar honom. Först njöt jag av några ensamma dagar hemma, att bara få vara i tystnad.
Men här, här saknar jag honom. Saknar att få resa med honom.
Vi ska båda resa rätt mycket i tjänsten i höst, så jag tror inte att vi kommer att resa någon längre stans till sommaren heller.
Resa är ju livets guldkant och hur mycket jag än vill resa med honom så gläds jag att vi delar det som betyder något - vardagen. Och att vi trivs i det...

Igår började jag med Provera. Iofs säkerligen onödigt denna cykel eftersom jag hade sen ägglossning, dag 15. Hade ju stenkoll eftersom jag var hos läkaren. Men tänkte ändå att jag tar dom.
Men jäklar vad mina bröst spänner, en stark ägglossning i kombination med lite extra progesteron.
Ajajaj.
Fick slänga av mig form-bh'n när vi kom hem för att byta till en mjukare modell.

Det känns konstigt att vara inne i den här världen igen.
Dagar, medicin, mens och ägglossning.
Så många känslor förknippat med den. Kroppen skriker redo redo och förnuftet står Mr för, vänta vänta.

Morgonens läkarbesök avklarat. Vår personkemi har klickat sedan första besöket i september.

Idag hade jag en tid bokad för att kolla upp min mens som lever ett eget liv sedan jag slutade med mina minipiller.
Som vanligt kom tårarna, så laddat.
Hon konstaterade under vårt samtal att jag inte skulle vara orolig. Mens som kommer tätare och tätare behöver inte betyda att äggreserven börjar tryta, ofta tvärt om, då har man gott om ägg.
Men hon skulle kolla med VUL också vilket vi gjorde. Hon tog god tid på sig och undersökte mig noga. Förklarade. Allt såg ut som det skulle - stor fin äggreserv som ligger där och en dominant fin äggblåsa som stämde bra överens med den tiden i cykeln jag befinner mig.
Slemhinnan var fin och allt såg så bra ut som det kunde. Livmodern var fin.
Jag har helt enkelt hamnat i en obalans och det ska avhjälpas med några kurer av Provera på cykeldag 15-24 i några månader, så trodde hon att kroppen skulle förstå galoppen.
Provera var milt och kanske inte skulle räcka - men vi börjar så och tar en förnyad kontakt i höst.
Hon trodde dock att det var stressrelaterat, att jag stressat upp mig så över detta som gjort denna rubbning.

Jag berättade om mina planer att frysa ner mina ägg och det avfärdade hon. Det fanns ingen anledning till oro och jag skulle lägga mina pengar på annat uttryckte hon det.
Jag känner mig verkligen trygg.

Nu kör vi så här några månader och så hoppades hon på att få träffa oss igen snart och då få planera en bebisverkstad tillsammans med mig och Mr.

Jag var själv på läkarbesöket idag. Jag hade sagt till Mr att jag fått en läkartid, vad det gällde men sedan har vi inte pratat om det.
Jag har varit orolig i min ensamhet och det kändes bra.
Sorgligt och bra på samma gång.
Han ville ju inte påbörja det nu, han var inte redo, då fick jag göra det själv.
Och det gjorde jag...

Det var nog ett år sedan vi sågs sist. Vi har varandra på Facebook, och jag vet inte om det är så ultimat att vi inte klippt banden helt. 

Några gånger har hans knäppa mamma ringt mig för att bestämma träff, då Bonus väldigt gärna vill träffa mig, men sedan inte dykt upp med honom på tid och plats vi bestämt. För att inte svara i telefonen och för att utbrista ett ååååååååååååh vad jag tycker synd om dig i telefonen. 

Min egna teori är att hon har svårt att acceptera att jag gått vidare, något hon inte gjort. Mitt liv har fyllts på med många nya saker och nya drömmar med nya planer tar sig plats. Hon gick aldrig vidare.

I många år var jag hennes rival, hon hejade aldrig på mig under 5 år.

När separationen var ett faktum kom hon med blommor och ville bli vän.

Jag visste inte hur jag ville ha Bonus i mitt nya liv. Jag har skickat julkort, det har uppskattats. Födelsedagar och julaftnar har jag medvetet undvikit, för att inte känna en press att det ska behöva göra det varje år, då det lätt skulle byggas upp förväntningar från hans sida.

Han känns så långt borta, och det känns både befriande och sorgligt. I mitt hjärta finns han nära. Jag tänker på honom dagligen, saknar inte längre, men tänker på honom. Jag pratar ofta om honom, med Mr. Han var en självklar del av mig. Och när jag tänker på honom, så tänker jag på glädje, pussar, värme, glada stunder men även tårar, längtan av det egna barnet som inte kom.

De glada tankarna tyngs av den otroligt dunga kampen som det ändå innebar att försöka styra en dysfunktionell familj där kommunikation inte ens existerade.

Jag funderar på hur det kommer kännas om ytterligare ett år? Om han bleknat som person i mitt liv nu, kommer han blekna ännu mer? 

Gör jag rätt? Gör jag fel?

Ja, jag kan inte göra så mycket mer än jag gör. Jag har ställt upp på att träffs då han längtar efter mig, men när hon inte kommer så kan jag inte göra något. Än är han för liten för att kunna komma och hälsa på själv, bestämma själv. Men jag kanske skulle skriva mer till honom på Facebook? Skicka fler sms? Ringa någongång?

Men inom mig känner jag nej, det kan jag inte...

Älskade älskade Bonus, du var en sådan stor del av mitt liv. Nu fylls livet på med annat, men inget tar någonsin ifrån oss det vi haft... Jag hoppas att du kommer att minnas mig när du växer upp och blir den person du vill bli.

Jag har pussat hejdå till min Mr som åkt iväg på en golfdag med sina vänner. Huset blir tomt, en härlig känsla. Det är så sällan nu mer. Fastän klockan nästan bara passerat 7, går jag ner i tvättstugan, sätter på en maskin tvätt, plockar undan några glas, slår på Nyhetsmorgon och går och lägger mig till tonerna av tvättmaskinen som ljuder i källaren.

Sängen är tom, men jag känner ingen som helst tomhet.

Vi har haft ljuvliga dagar. Vi firade sambodagen stort och jag fick ligga i soffan, något jag sällan gör, ta igen play-avsnitt och lyssna på fräs och känna dofterna från köket. Mr överaskade mig med en 3-rätters, som jag aldrig kommer att glömma. En känsla som byggts upp under så många månader. En blick, en känsla och vi avslutade kvällen på det bästa av alla vis, genom att älska helt bortom tid och rum, där bara lusten och passionen tog plats i våra kroppar.

Gårdagen, 1 maj vaknade vi upp och styrde mot Järvzoo där vi tillbringade en förmiddag tillsammans med djuren som jag följt sedan de föddes den 15 januari.

En underbar dag som avslutades vid havet, då fiskrestaurangen slagit upp portarna för sommaren. 

Och det är bara lördag. I eftermiddag ska jag iväg på en efterlängtad tjejhelg med min bästa vän. Vi hinner sällan träffas och våra liv är så olika, men inom oss har vi delat så mycket. Jag ser verkligen fram emot det.

För Mr innebär det att han sover första helgen ensam i sitt nya hem, det känns stort för oss båda.

Livet rullar på, vi fyller på med trevligheter tillsammans, på varsitt håll, men hemmet är bådas.

Jag kan nog inte med ord beskriva den enorma tacksamhet jag känner mot livet, mot honom, mot ödet och mot mig själv att jag vågade utmana kärleken och satsa, vara mig själv, vågade ifrågasätta, säga nej, stopp och satsa.

Det känns som en lyckosaga, en saga som är som en bok, en dålig bok. Men så är mitt liv just nu. Visst känner jag fortfarande måndagsångest ibland, suckar över tvätthögen, drömmer om resor och planerar trädgårdsprojekten. Men det är ju det som kallas livet, ett otroligt harmoniskt liv som jag lever just nu...