Det var nog ett år sedan vi sågs sist. Vi har varandra på Facebook, och jag vet inte om det är så ultimat att vi inte klippt banden helt. 

Några gånger har hans knäppa mamma ringt mig för att bestämma träff, då Bonus väldigt gärna vill träffa mig, men sedan inte dykt upp med honom på tid och plats vi bestämt. För att inte svara i telefonen och för att utbrista ett ååååååååååååh vad jag tycker synd om dig i telefonen. 

Min egna teori är att hon har svårt att acceptera att jag gått vidare, något hon inte gjort. Mitt liv har fyllts på med många nya saker och nya drömmar med nya planer tar sig plats. Hon gick aldrig vidare.

I många år var jag hennes rival, hon hejade aldrig på mig under 5 år.

När separationen var ett faktum kom hon med blommor och ville bli vän.

Jag visste inte hur jag ville ha Bonus i mitt nya liv. Jag har skickat julkort, det har uppskattats. Födelsedagar och julaftnar har jag medvetet undvikit, för att inte känna en press att det ska behöva göra det varje år, då det lätt skulle byggas upp förväntningar från hans sida.

Han känns så långt borta, och det känns både befriande och sorgligt. I mitt hjärta finns han nära. Jag tänker på honom dagligen, saknar inte längre, men tänker på honom. Jag pratar ofta om honom, med Mr. Han var en självklar del av mig. Och när jag tänker på honom, så tänker jag på glädje, pussar, värme, glada stunder men även tårar, längtan av det egna barnet som inte kom.

De glada tankarna tyngs av den otroligt dunga kampen som det ändå innebar att försöka styra en dysfunktionell familj där kommunikation inte ens existerade.

Jag funderar på hur det kommer kännas om ytterligare ett år? Om han bleknat som person i mitt liv nu, kommer han blekna ännu mer? 

Gör jag rätt? Gör jag fel?

Ja, jag kan inte göra så mycket mer än jag gör. Jag har ställt upp på att träffs då han längtar efter mig, men när hon inte kommer så kan jag inte göra något. Än är han för liten för att kunna komma och hälsa på själv, bestämma själv. Men jag kanske skulle skriva mer till honom på Facebook? Skicka fler sms? Ringa någongång?

Men inom mig känner jag nej, det kan jag inte...

Älskade älskade Bonus, du var en sådan stor del av mitt liv. Nu fylls livet på med annat, men inget tar någonsin ifrån oss det vi haft... Jag hoppas att du kommer att minnas mig när du växer upp och blir den person du vill bli.