minlangtan

Alla inlägg under oktober 2016

Av minlangtan - 27 oktober 2016 16:53

Idag var det dags för KUB-testet. I vårt landsting erbjuds det inte om man är under 35 år, så det var bara till att öppna plånboken och betala 2500 kr för testet.
Jag vet att det är en sannolikhet och att instrumentet är trubbigt.
Många som får hög risk och går vidare med fostervattenprov, där det sedan visar sig vara ett friskt barn utan kromosomavvikelser.

Så jag har varit nervös, så otroligt nervös. Velat avboka flera gånger ju mer jag läst om folk som fått höga risker och där de kommande veckorna blivit ett helvete av oro.

Men idag gjordes det. I väntrummet på specialistmödravården kom tårarna. Fastän jag tyckte mig vara på det klara med hur man ska hantera det resultat man får.
Ultraljudet gjordes och direkt fick jag se den lille. 54 mm lång, med en mycket liten nackspalt och väl synligt näsben.
Det tog ett tag för barnmorskan att mäta alla mått och hon behövde få den lille att flytta på sig från väggen, så jag fick dricka iskallt vatten och vips så blev det fart i magen.
I det ögonblicket tror jag att det gick upp för mig att vi hänger ihop, den lille och jag.
Jag fick också veta att jag nu gått mina 12 fulla veckor enligt CRL-måttet, fastän jag har någon dag kvar enligt mina beräkningar.

Siffror samlades in och måtten togs.
Jag fick sätta mig upp och barnmorskan sa att vi nu har ett resultat - låg risk.
Jag frågade om jag fick veta siffrorna, och det fick jag om jag ville.
Och vilken lättnad!
Inga ord kan beskriva den känslan i kroppen.

Vi kommer att komplettera med ett NIPT i nästa vecka, men veckan kommer helt klart bli mer hanterbar med vetskapen att KUB gav oss en låg risk.

Jag är helt slut mentalt, all anspänning och oro.
Nu vill jag kunna glädjas lite, och jag tror att detta steg kommer kunna hjälpa mig med det!

ANNONS
Av minlangtan - 19 oktober 2016 15:26

... det är en riktigt fin kärleksförklaring. Vi delar verkligen allt på denna resa.
Idag var det dags för ytterligare att läkarbesök.
Nu såg vi två armar som vinkade till oss, två små ben med 10 tår.
En liten minimänniska, 37 mm och som daterades till rätt dag.
Allt ser ut precis som det ska och lättnaden når inga gränser...

ANNONS
Av minlangtan - 13 oktober 2016 10:40

Ja, jag håller med om att det var riktigt elakt och helt sjuk om man kollar till innehållet.

Egentligen borde en sådan kommentar inte ens få utrymme, men det får en helt klart att fundera på detta med att dela med sig av sina känslor & tankar...

Men ni är ju så många som varit ett fantastiskt stöd och som följer min resa, så det överväger just nu.


I skrivande stund är jag i vecka 9+4, helt otroligt. Jag kan knappt förstå det själv, än mindre ta in det.

Ett första samtal hos barnmorskan har vi hunnit med och det har känts jättebra mellan oss vilket varit viktigt för mig. Det känns verkligen som en bra person som ska vara med oss på vår resa.

Nu dröjer det ett tid till den riktiga inskrivningen men innan dess ska KUB och NIPT genomgföras, och tidsbokningarna pågår för fullt.

Fyra gånger har jag fått sett det som ska bli vårt barn. En helt obeskrivlig känsla. Och att allt sett bra ut alla gångerna känns så underbart!

Vi har vågat ta ordet barnvagn i vår mun, och vi har börjat prata, försiktigt.

Men glädjen, den är liksom lite borta.

Jag trodde att jag skulle vara den personen som jag sett framför mig, som köper något symboliskt efter varje lyckad undersökning, allt för att göra det verkligt. Ingenting har jag köpt och svårt har jag att riktigt kunna glädjas och tro. Där har jag något att jobba på.


I natt tyckte jag att magen svällde, och ja, det har den gjort. Lite väl tidigt kan jag tycka. Antar att det är tarmarna som sväller, men det känns en smula obekvämt.

Och illamåendet still going strong...


...

Av minlangtan - 11 oktober 2016 07:14

Så nu vet ni alla...

Av minlangtan - 6 oktober 2016 04:27

Natten övergår till morgon inom kort. Min favorittid på dygnet, tiden när jag mår som bäst.
Illamåendet har fortfarande ett rejält grepp om mig och jag kan inte riktigt acceptera att jag inte kan vara mig själv. Hela tillvaron präglas av hur jag mår. Hemma är soffan min plats och sängen från klockan 20.00 På jobbet jobbar jag halvtid och hinner hem innan det värsta illamåendet tar över efter lunch. Ständiga kräkpåsar i fickor och väskor.
Tomma helger med en önskan om att kunna göra något trevligt, kanske gå ut och äta, gå på bio, gå på stan en sväng eller bara orka planera höstblommor.
Men nej, jag vågar inte tro att jag kommer kunna fylla helgen med något av det, men jag önskar det.
I tisdags hade jag en helt perfekt dag, där illamåendet inte påverkade mig alls. På eftermiddagen åkte vi ut till vårt köpcentra, gjorde våra ärenden och jag kände mig som mig själv. Förvånad över var illamåendet var någonstans, och lite lite orolig över att det bara försvann. Önskade att få tillbaka lite, så att jag skulle få en bekräftelse på att det fortskred.
Man ska passa sig för att önska saker och ting, för gårdagen blev desto jobbigare.
Jaja, jag ska inte tråka ut er med mitt illamående, jag är rätt less på det själv i ärlighetens namn.

Igår fick vi ses igen, den lilla räkan och jag! Denna gång i 8+3 och man såg tydligt huvud och små ben.
20 mm lång och ett hjärta som gjorde att hela överkroppen vibrerade på det lilla lilla livet.
När jag såg på livet på skärmen så var det första gången jag kände en tillhörighet, den där kärlekskänslan, ni vet, "du är min"-stoltheten.
En dag större än den hade behövt vara, och en alldeles perfekt placering.
Ett mycket bra och planerat läkarbesök där min medicinering gicks igenom och en plan lades för den kommande graviditeten.
Jag kände mig trygg och lugn när jag gick därifrån, och fasligt illamående.

Det sista Intralipiddroppet är taget och i brevlådan har vi fått lappen om "uppföljning av tidig gravditet" från IVF-kliniken.
Nästa vecka väntar mödravård och jag ska också ta tag i att boka fosterdiagnostik.
Det går framåt... och jag börjar försiktigt att vänja mig vid tanken på att det faktiskt är jag som är gravid, och att allt ser mycket bra ut, något läkaren poängterade fler än en gång igår.

Försiktigt vågar vi prata hemma, ta orden i munnen. Stora steg, men viktigt för den mentala biten.
Sunda tecken säger de som vet, skrämmande och vidskepligt säger mitt inre.
Jag hade tänkt att köpa en liten liten sak för varje positivt steg vi tar framåt.
Men jag kan inte. Det går inte. Det får vänta och visst kommer det hinnas med, men det hade varit bra för mig att våga. Ni vet, sockar eller något annat litet som en påminnelse om vad som faktiskt sker.

Jag smög nyss ut i kylskåpet och hämtade en miniyoghurt så här mitt i natten, och där satt bilderna.
Man ser framsteg, på bara några dagar.
Tänk, jag kanske blir mamma där i maj, och det bästa av allt - jag får göra denna resa med Mr.
Han kommer bli den bästa av pappor!

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se