Natten övergår till morgon inom kort. Min favorittid på dygnet, tiden när jag mår som bäst.
Illamåendet har fortfarande ett rejält grepp om mig och jag kan inte riktigt acceptera att jag inte kan vara mig själv. Hela tillvaron präglas av hur jag mår. Hemma är soffan min plats och sängen från klockan 20.00 På jobbet jobbar jag halvtid och hinner hem innan det värsta illamåendet tar över efter lunch. Ständiga kräkpåsar i fickor och väskor.
Tomma helger med en önskan om att kunna göra något trevligt, kanske gå ut och äta, gå på bio, gå på stan en sväng eller bara orka planera höstblommor.
Men nej, jag vågar inte tro att jag kommer kunna fylla helgen med något av det, men jag önskar det.
I tisdags hade jag en helt perfekt dag, där illamåendet inte påverkade mig alls. På eftermiddagen åkte vi ut till vårt köpcentra, gjorde våra ärenden och jag kände mig som mig själv. Förvånad över var illamåendet var någonstans, och lite lite orolig över att det bara försvann. Önskade att få tillbaka lite, så att jag skulle få en bekräftelse på att det fortskred.
Man ska passa sig för att önska saker och ting, för gårdagen blev desto jobbigare.
Jaja, jag ska inte tråka ut er med mitt illamående, jag är rätt less på det själv i ärlighetens namn.

Igår fick vi ses igen, den lilla räkan och jag! Denna gång i 8+3 och man såg tydligt huvud och små ben.
20 mm lång och ett hjärta som gjorde att hela överkroppen vibrerade på det lilla lilla livet.
När jag såg på livet på skärmen så var det första gången jag kände en tillhörighet, den där kärlekskänslan, ni vet, "du är min"-stoltheten.
En dag större än den hade behövt vara, och en alldeles perfekt placering.
Ett mycket bra och planerat läkarbesök där min medicinering gicks igenom och en plan lades för den kommande graviditeten.
Jag kände mig trygg och lugn när jag gick därifrån, och fasligt illamående.

Det sista Intralipiddroppet är taget och i brevlådan har vi fått lappen om "uppföljning av tidig gravditet" från IVF-kliniken.
Nästa vecka väntar mödravård och jag ska också ta tag i att boka fosterdiagnostik.
Det går framåt... och jag börjar försiktigt att vänja mig vid tanken på att det faktiskt är jag som är gravid, och att allt ser mycket bra ut, något läkaren poängterade fler än en gång igår.

Försiktigt vågar vi prata hemma, ta orden i munnen. Stora steg, men viktigt för den mentala biten.
Sunda tecken säger de som vet, skrämmande och vidskepligt säger mitt inre.
Jag hade tänkt att köpa en liten liten sak för varje positivt steg vi tar framåt.
Men jag kan inte. Det går inte. Det får vänta och visst kommer det hinnas med, men det hade varit bra för mig att våga. Ni vet, sockar eller något annat litet som en påminnelse om vad som faktiskt sker.

Jag smög nyss ut i kylskåpet och hämtade en miniyoghurt så här mitt i natten, och där satt bilderna.
Man ser framsteg, på bara några dagar.
Tänk, jag kanske blir mamma där i maj, och det bästa av allt - jag får göra denna resa med Mr.
Han kommer bli den bästa av pappor!

 

JVJK

6 oktober 2016 21:56

Jag kan alltför väl relatera till vartenda känsla.

Varma kramar!!!

 

Lydia

11 oktober 2016 00:28

Kan det vara så, att om man inte kan bli gravid på naturlig väg och sedan mår extremt illa under graviditeten, är det helt enkelt inte meningen att man skall vara gravid? Man har gjort våld på naturen, helt enkelt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...