Så kom äntligen den första adventshelgen och huset fick smyckas för första gången.
Julmusik, blommor och dofter.
Och med Mr så klart...
Tacksamheten till livet är total...

Jag har slutat med mina minipiller sedan någon månad. Tappade extremt mycket hår av Cerazette och mådde inte prima. Visst, superskönt att slippa mensen - och smidigt när man ville skydda sig mot graviditet.

Oj, det där lät konstigt... men ni fattar.

Jag är alltså helt utan preventivmedel nu och mår mycket bättre. Efter 4 veckor märktes stor skillnad på håret och hos senaste besöket hos frisören var lyckan total då hon nämnde att det var mycket småhår på utväxt. Jippie!

Jag målade upp mitt beslut att sluta med p-piller som ett stort stort problem, ett problem som man inte skulle kunna diskutera eller resonera kring. Jag var helt hundra att vi hade haft sex för sista gången.

Men så var inte fallet, från första tåren då jag tog beslutet - så stöttar han mig till 110 %.

Utöver att jag mår bättre, så ingår det också i min plan att vara clean när bebisfabriken ska sättas igång.

Jag har ju min mentala plan, att bli mamma på egen hand. 

Det är ett tryggt kort, som jag lutat mig tillbaka på i sommar och som ändå gett mig en stor dos sinnesro.

När Mr och jag träffades så var han ganska tydlig med att han tyckte att han inte ville ha barn. Punkt.

Den mest barnkära person som finns, men också en av de få män jag träffat som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att dela ett föräldraskap med. Någon som är sund, som har kloka tankar och som skulle stötta mig genom något som troligt skulle bli en riskgraviditet pga mina missfall.

Jag har varit tydlig från dag 1 och är det fortfarande. Jag vill väldigt gärna få möjligheten att bli mamma...

Jag skrev ett blogginlägg för ett tag sedan om hur och när det är läge att ta upp den här frågan. Jag kände på mig att hans NEJ bottnade i rädslor, och att man förlikat sig vid tanken att mitt liv kommer förbli barnlöst och då vågar jag inte drömma om det heller.

Den stängda dörren öppnades allt mer, för att sedan tvärslås igen vid ett tillfälle i slutet av september, för att sedan öppnas, öppnas och stå på glänt.

Det har helt klart varit en process hos honom. Han som träffat äldre kvinnor som haft barn, han som själv passerat 40 år. Nu har hans vänner äldre barn. Någon har skaffat en sladdis, och lever livet.

Under dessa månader är jag oerhört stolt att jag inte förhandlat bort mig själv och accepterat hans NEJ.

Jag har stått upp för mig och känt efter och verkligen menat att jag vill verkligen få möjlighet att bli mamma en dag. Inte idag och kanske inte imorgon, men jag vill att den möjligheten ska finnas.

Processen har pågått, och mognat. Vår relation har pågått och fördjupats. Egentligen har vi nog inte tagit upp det mer än tidigare gånger, och vi har definitivt inte lovat varandra något, mer än att jag sett att han faktiskt öppnat upp för möjligheten att våga tänka på möjligheten att få bli pappa en dag.

Och i gårkväll, när vi hade sex, vårt fantasiska sex. Där jag äntligen lärt mig njuta, där jag verkligen är till max trygg och känner att jag får utlopp för mina behov. 

Då kom det... Jag vet inte vad jag ens tänkte med när jag kläckte ur mig mitt i sexet.

"Jag längtar till den dagen vi kan få våra orgasmer samtidigt, och känna dig i mig..."

Inte så smart fröken... Inte det bästa taktikdraget om man är lite rädd för det där med att bli pappa. Då kanske man inte ska ta upp en sådan sak just när man har sex. 

Men då kom det...

"Det kommer" sa han och jag kände hur mitt hjärta lindades i hundra varm av den mjukaste bomull som finnas, och mannen jag hade över mig log med hela ansiktet och vi kände båda en enorm värme.

Och jag somnade med ett leende på läpparna... för jag kände att det här var så innerligt menat.

Badrumshyllan består nu av två tandborstar, i duschen bor även hans duschgele och igår tog han med sig en extra mobilladdare så att han alltid skulle kunna ha en här.

Även ett par reservglasögon finns till hand här.

Det känns rätt gott att jag vara jag just nu, och jag tycker att jag är sååå värd att få uppleva den kärlek jag nu får uppleva. 

Mr berättade att han skulle komma hem sent idag, han skulle uträtta ett ärende. Jag berättade att jag höll på att laga mat och berättade vad jag lagade.
Åååååh hördes det i telefonen.
Efter middagen åkte jag ner och tänkte överraska med en matlåda på dörrhandtaget.
Han hade redan kommit hem så överraskningen uteblev - men istället blev det ett stort stort pusskalas.

Det kan bara konstateras att det känns bättre och bättre för varje dag, och det pirrar i exakt hela mig.
Känslan är helt klart väldigt mycket starkare nu än i början då vi träffades.
Nu känns allt så självklart, enkelt och lugnt...

En fantastisk helg går mot sitt slut och vi har sagt hejdå till varandra.
Vi har varit på mysweekend i Stockholm. Ätit gott, druckit underbart, haft massor av tid för varandra, vandrat hand i hand genom staden. Leenden, skratt och fina stunder.

Men nu blev det bara tomt.
Vi är inte redo att flytta ihop, herregud vi har ju nyss träffats, men jag tycker att detta börjar bli jobbigt när helgerna är över.
Vi har det så bra på helgerna och allt är så fint, och så åker han.
Ja, så har väl de flesta det.
Orkar liksom inte ens dra några kloka ord om att längta och sakna och det fina i det.
Det känns bara tomt tomt tomt och jag har gråtit floder ikväll.

Kniven lades på hans strupe. Om inte deklarationen lämnades in så skulle han skönstaxeras med hiskeliga summor. Fantasisummor som han sa.
Det fick det att börja hända...
Vilja hämta kvitton...
Vilja få till en sammanställning...

Jag skulle kunna hämnas, jag har haft all möjlighet att göra det på så många plan. Men skulderna som finns till mig och min familj så skulle en konkurs vara enkel. Att göra hans liv till helvete.
Men återigen ordnar jag och fixar - och hamnar i tårar i rummet på jobbet.
Försöker förstå varifrån tårarna kommer. Jag vet exakt, att jag aldrig får uppskattning för det jag gjort.
Det har besparat honom flera hundra tusen och detta är inte första gången, men sista. Detta är sista gången men det gör inte mindre ont för det. Kanske ytterligare en besvikelse att jag aldrig får en chans att få igen något.
En obalans mellan ge och få...
Hoppet är det sista...
Ja, många tankar, många tårar.

Fan vad jag hatar att jag inte kommit längre än så här.
Min psykolog vill fortsätta med EMDR, men jag orkar inte må så dåligt som jag gjorde innan det vänder, för det blev bättre...
Nu har jag ett fantastiskt stöd i Mr och jag vet att jag skulle få förståelse och stöd, men samtidigt lite tabu. Att gråta över en annan man...
Inte över mannen i sig, utan över sveket. Saknar honom inte, men saknar det vi hade även om livet är rikare på så många plan nu.

Fan, jag hade inte tid att falla så här.
Men nu är det klart.

Ikväll kommer Mr och när jag kramar in mig i honom och bara är, så tar jag några extra andetag och konstaterar - tack att jag är på andra sidan och får uppleva det som sker just nu. Kärlek och värdighet...
Önskar att jag kunde säga att jag är ledsen eftersom det blev känslomässigt, men det går inte. Omgivningen tycker att jag ska ge igen, mest troligt för att de sett mitt lidande på nära håll.
Men nu är det klart - jag kommer inte kunna hämnas på något plan mer, någonsin.
Klart...

Ditt liv borde leka nu. Du borde vara lyckligare än lyckligast. Du fick det du ville, någon lättsam, glad i flaskan och som tog dagen som den kom - som dig. Du slapp ta ansvar för det praktiska som en separation faktiskt innebär.

Det var orden jag sa åt honom igår.
Svaret jag fick gjorde ont, på ett konstigt vis.
Inte lätt när man inte mår bra

Länge länge, önskade jag just att detta skulle ske. Att jag skulle slippa se honom lycklig, solbränd, fräsch och glimrande - så där rosaskimrande förälskad mot hela världen. Att se honom så var hemskt när jag stod där mitt i chockens faktum och ljuset i tunneln kändes långt långt borta.
Jag önskade då att verkligheten skulle komma i kapp honom, att han skulle få se en vacker dag.
Är det den vackra dagen nu?

Det gör ont att se att den man en gång älskat mår dåligt. Den man själv skulle kunna ta ner månen för.
Det gör också ont att erkänna för den andre att man älskat och trott att man betytt mer för någon än att man bara ignoreras.
Jag skulle kunna hämnas, men mottot nu är att bara försöka vända andra kinden till, se vilken utveckling jag gjort. Vilket härligt liv jag lever nu.

I natt var det tungt, tårarna behövde komma fram. Att inte kunna rädda, att inte vara värd något i hans ögon, vi som delade allt.
Det var tårkalas i sängen i natt. Så länge sedan sist.

Många är de stunder som jag stannar upp och känner ren och skär lycka över livet. Över mina vänner och mina nära och kära, över allt vi gör och har gjort och faktiskt också ska göra...
Bring it on - jag har väntat så länge på att få må så här...

... och inte bara avdramatiserat något så viktigt som barnfrågan, så känns det gott.
Ingen bebisverkstad som startar nu.
Inga garantier...
Inga datum...
Inga löften...
Men en massa förväntningar och en varm och mjuk känsla inom mig.
Någon av er skrev så klokt i en kommentar på mitt inlägg om barnfrågan att Mr säkert hade ställt in sitt liv på barnlöst och så dök jag upp och nu ser möjligheterna annorlunda ut. Stängda dörrar öppnas, och exakt så är det.
Små små steg...
Det är häftigt att bevittna andras resor.
Inom mig är jag varm och känner mig så trygg som jag aldrig kan minnas att jag någonsin känt mig...
Det är sant! Sanningshalten i det påståendet är extremt högt...

Jag är nyss hemkommen från en myskväll hos mina nyfunna vänner. Sedan ett drygt halvår har våra vägar korsats och jag har blivit en del i deras gäng.
Vi lagar middag tillsammans och spelar brädspel i kombination med Irish Coffe. Mys mitt i veckan, enkelt och väldigt uppskattat - alltid.
Ibland avslutar vi med en drink på krogen, ibland inte.

Ikväll var några trötta och inte riktigt uppladdade för en gamekväll.
Jag och min fina vän ( han jag nämnt tidigare) blev ensam kvar i ett par timmar och pratade djupt och innerligt.
Och så kom det.
Hur han beskrev mig.
Jag behåller det för mig själv, men ögonen var allt annat än torra och jag känner att det ligger massor av arbete, vilja och utveckling bakom den person han beskrev.
Jag blev stolt över mig själv, och blev ännu mer säker på vad som är viktigt för mig i livet.

Det var så skönt att sitta där i soffan, få prata, skratta, högt och lågt.
En kväll som boostar mig själv på ett djupare plan.

Älskade vänner - tack för att ni finns i mitt liv!