Semestern pågår. Så underbart skönt att jag knappt finner ord för det.
Vad kan sägas? Semester i absolut världsklass.

Tack vare dagens teknik så gör vi små videohälsningar till varandra så att våra hjärtan fortfarande hålls varma.
Livet är bra underbart ändå...

Tid för avkoppling, rekreation, eftertanke och tacksamhet över vad jag fått uppleva...

Vi är i paradiset!

Mitt svar är JA!
Jag har blivit så tacksam över det jag har. Jag saknar honom, den trygga och stabila Mr. Även om mina dagar ensam hemma på hemmafronten har innehållit tjejmiddagar, jobb, ansiktsbehandlingar och massor av andra trevligheter...
... så blir det så tydligt att jag saknar honom.

Vi talas vid flera gånger varje dag via Messenger och orden talar sitt tydliga språk. Han gör mig lycklig, glad och trygg. Imorse kom även tårarna då vi närmar oss det ämnet som är så laddat för mig. Min längtan efter att få bli mamma. Att få en bekräftelse på det och få höra hur han skämtsamt tränar på en BabyBjörn genom att bära ryggsäcken fram på magen, så brister det för mig.
Han vet vad som är viktigt för mig.
Och det gör mig så berörd, det gör att tårarna kommer.

Jag tar inte ut något i förskott men ibland kommer tanken som är så mysig och varm... Ska jag få bilda familj med denna man? Utan egna barn, utan ett dysfunktionellt bagage. En framtid där bara vi sätter ramarna...
Mysiga härliga tanke!

I hallen ligger resväskan. Imorgon åker jag i väg för semester med min älskade mamma.
När vi kommer hem så finns han där och framtiden ska tas vid...
Men fram till dess, sol, bad och en och annan paraplydrink...

Det finns ju några ord som är mer laddade än andra.

JAG ÄLSKAR DIG - är ju exempel på ord som jag iallafall använder med eftertanke och definitivt inte spottar till höger och vänster.

Nu är min Mr påväg till sin upplevelseresa med sin bästa vän. Vi har vant oss vid varandra så visst känns det tomt och konstigt i både rum och kropp.

Det fattas något - jag har vant mig vid honom.

Det vi har är så fint, så äkta, moget, värdigt och väldigt innerligt.

Jag har skickat med honom dryga 20 brev att öppna varje dag, ett för varje dag.

Hemma hos mig ligger det en karta som får öppnas på Alla Hjärtans Dag, och jag ser med spänning fram emot vad han ordnat.

Det är verkligen tanken som räknas.

Jag har faktiskt varit lite rädd att säga de där orden. Fastän jag sedan någon månad känt att jag faktiskt ÄLSKAR honom. Jag ville inte skapa onödig stress på honom att han ska känna likadant, för han hade vid ett tillfälle sagt att denna resa skulle ta lite längre tid för honom. Hela hans beteende har varit så tvärtom. Man hör ofta om personer som säger en sak men sedan inte alls kan omsätta det i handling. Det är så lätt att säga något.

Med Mr är det tvärtom. Han har verkligen visat vad jag betyder för honom, i handling. Jag har aldrig behövt tvivla på hans känslor. Därför har jag väl kanske inte känt att det var så viktigt att han sa de där laddade orden.

Men jag har vänt och undrat när de kommer, när ska han utrycka att han verkligen älskar mig?

Idag, idag kom de. Som en ljuv stämma lade orden sig direkt i mitt hjärta -jag älskar dig...

Jag trodde aldrig att jag skulle våga älska igen, och när jag insåg att jag faktiskt älskar en annan människa, så var jag lite rädd att jag aldrig skulle få höra de där fina orden igen, att jag inte skulle kunna vara älskad av någon.

Men nu - nu känns det så gott, så stort, och så underbart.

Han är påväg att boarda sitt plan, och jag sitter här på en kontorsstol och är älskad...

Idag gjordes det allra sista stora i mitt hus. Mitt hus, jag smakar fortfarande på ordet och njuter när jag hör det.
Mitt hus.
Idag blåstes det in lösull på vinden och förhoppningsvis blir det lite varmare och lite billigare i kuvertet framöver.

Nu är huset tipp topp. Dränerat, nytt tak, nya fönster, nya stammar, ny el, inglasat uterum, nytt kök, nya badrum och alla nya ytskick exakt som jag vill ha det. Som ett nybygge i osexig men praktisk 60-tals förpackning.

Det blev så bra. Jag älskar mitt hus.
Mitt mitt just bara mitt.
Och i detta nu har vi börjat prata ekonomi när Mr flyttar in hit.
Önskar att jag inte skulle ha ett bagage, men det är nog bara att erkänna att jag aldrig vill hamna i en sådan situation igen, där man gett och gett.
Nu är förutsättningarna annorlunda.
Mr har ett högt chefsjobb, med bra lön, har ett ekonomiskt sinne - så vi skulle verkligen kunna vara trygga i den ekonomi som skulle bli vår.

Men mitt hus förblir mitt...
Det var här jag skulle landa, och det var här jag landade, här jag hittade mig själv och livet igen...

En familjekalender hänger just nu på köksväggen.
En familjekalender...

Det var så välkomna ord som liksom viskades i mitt öra igår.
Efter ett januari som till stor del bestått av sjukdom så har inte direkt den kroppsliga bekräftelsen varit på topp. Vi har kompenserat genom att, när värsta sjukdomen klingat ut men orken inte riktigt fanns för ett maratonlopp i halmen, ligga tätt tätt på kvällarna innan vi somnar.

Vi har det fint och det slår mig så många gånger att jag känner en oerhörd tacksamhet.
För oss. För honom. För mig. För det nya livet och för framtidstron.
Det finns en framtid.

Det närmar sig ett smärtsamt uppbrott. Mr åker iväg dryga 3 veckor till fjärran land för en resa med sin vän. En resa bokad långt före det fanns ett vi.
Eftersom vi nu bor tillsammans så kommer det bli trångt.
Men särskilt synd om mig är det inte. Jag tar med mig mamma och åker till Mauritius och kommer hem samma dag som Mr.
Det kommer bli underbart. Kvalitetstid med mamma, något som jag verkligen ser fram emot.
Veckan innan, alltså den som jag är själv innan vi far iväg ska fyllas med trevligheter. Tjejmiddagar och onsdagsmys.

I skrivande stund sitter jag i en stuga som Mr köpt med sin bror i höstas.
Det kommer bli en utmaning för mig att luta mig tillbaka och inte vara projektledare i det här huset.

Snön vräker ner och helgen har bestått av frumiddag med grannarna, släktkalas och miljoner tankar på längtan. För den är här, liksom med besked.
Imorgon har jag tid hos KK för att ta biopsier på tappen.
Det där stället är så laddat för mig.

Och så är han lämnad till Kronofogden. Och viiiiiiilket liv det blev. Är det han jag delade mitt liv med i 5 år?
Han mår allt annat än bra och det problemet är inte mitt.
Inte längre.

Några pengar kommer jag inte att få, men helt klart en markering att det inte är okej att inte betala tillbaka när man lovat. Det är snart 2 år sedan han träffade henne och hans nya liv tog form.
Jag ligger lite efter, och det är ingen tävlan, men jag drog vinstlotten...