minlangtan

Alla inlägg under oktober 2013

Av minlangtan - 29 oktober 2013 17:47

Det har gått 9 veckor sedan han lämnade mig, 7 veckor sedan han blev trängd mot väggen och konfronterad med att han visst har träffat en annan - och ja, ångesten är inte där dygnets alla 24 timmar men sinnet känns fortfarande så tungt så tungt. Jag saknar mitt liv, jag saknar ringen på mitt finger, vardagsmiddagarna, att dela sängen och vardagen med någon.

Jag tvivlar på om jag kommer att orka ta mig igenom denna separation. I spegeln ser jag hur trött och sliten jag är. Varje kontakt river upp känslan att vara lämnad för en annan kvinna. Jag önskar att han kunde komma hem, så att jag får slänga ut honom och han får smaka på det han gjort med mig. Alla i min omgivning ser vilken tragisk person han är, men det hjälper inte - jag saknar det liv vi hade och jag dränks av känslan av att vara lämnad för en annan kvinna. För just den vetskapen gör något väldigt dåligt med min självkänsla och jag har nog aldrig känt mig så värdelös som nu. Så tragisk känner jag mig, utan ring på mitt finger, utan någon att dela fredagsmys med, utan någon att göra upp helgplaner med och utan någon att bilda familj med...

ANNONS
Av minlangtan - 24 oktober 2013 20:24

Varje dag när jag går och lägger mig, placerar jag mig i den enormt stora sängens mitt, på mittenkudden och där gråter jag hejdlöst. Alla känslor kommer då på den kudden och jag håller inte inne med något. Jag skriker och gråter om vartannat, jag tömmer allt jag hållit emot under en dag. I en kvart, max en halvtimme tillåter jag mig att vara i det känslotillståndet, och känna alla känslor. Känslor av sorg, rädsla, ilska, förbannelse, hat, vrede, besvikelse - jag tar emot känslorna. I helgen slarvade jag med det, och hjärtklappningen kom som ett brev på posten och hela den stora sängen skakade när jag låg på mage, så snabbt jobbade hjärtat på. Kropp & själ sitter onekligen ihop.


Livet fylls med allt fler ljuspunkter och jag kommer på mig själv med att le och känna tillförsikt ibland. 

Idag fick jag frågan hur det känns? Ja, det är hemskt men jag mår bättre...

Och så är det...


Det gör så ont att se sin livskamrat förfalla och tappa kontrollen över livet, och du ingenting kan göra. Han måste gå den valda vägen själv. Jag vandrar min väg själv, med gott stöd från familj och vänner.

... och med träning och musik - för det är min livlina just nu.


Om en vecka är huset mitt, om tre veckor hoppas jag att jag packat ihop 200 kvm familjelycka på landet. Drömmen blev aldrig sann och jag måste våga tro på att det blir något riktigt bra av det här. Just nu har jag svårt att se det, men jag måste våga tro på det... jag måste.


ANNONS
Av minlangtan - 15 oktober 2013 22:37

Torkade mina tårar, kramade om mig, la mig i dina knän, höll dina händer på min panna, kände om jag var varm, tog hand om, så länge sedan sist, smekte min panna, mitt hår, la handen på min mage, höll min hand hårt...

Det kan bara konstateras - det här är en jobbig separation. Så många tårar, så många ensamma stunder att packa ner ett hus på.
Det gör ont att höra att han flyttat in dit, och jag tänker vad är det för kvinna som låter en man flytta in utan att de ens träffats - Bonus och hon?! De träffades för första gången härom helgen men då bodde han redan där.

Jag trodde att jag var mer klar ned honom, men när jag låg där på soffan i hans knä och allt kändes som vanligt så inser jag att jag inte alls är klar. Jag vill att han ska komma hem, be om ursäkt, säga att allt blir bra, säga att våra år betyder något mer än att bara knulla bort.
Men han gör inte det, han bor hos henne, en annan kvinna. Och kvällens stund i soffan får mig att undra om han är klar med mig?

Jag bryter ihop när den tyngsta stunden kommer, då han sätter sig i bilen och rullar ut från vår gård, hem till henne. Ringer min bästa vän i tårar och kommer på mig själv med att det är nu jag kommer att slippa klumpen i magen varje helg av rädsla för att det blir för mycket alkohol. Jag kommer också slippa en totalt omedgörlig tonåring som lanar hela nätterna och dricker upp mina Amarone som om det vore hallonsaft. Jag kommer slippa ständiga diskussioner om ett kravlöst föräldraskap.

... men ikväll saknar jag han som var mitt allt, han som bara för tre timmar sedan höll om mig vackrare än någonsin och var så fin.
Det är tungt ikväll...

Av minlangtan - 13 oktober 2013 14:22

Varje morgon packar jag bilen med några kartonger när jag åker till jobbet, packar av de i det nya huset. Nästan varje morgon möter jag Bonus och hans mamma där jag går med mina flyttkartonger till bilen. Det är min sorg och jag uppskattar inte den medlidsamma blicken eller kommentarerna, jag har det nog som jag har det. Imorse var det den nyfikne grannen som kom ut och frågade om vi fick det vi begärde för huset och framförde en uppmaning till han som var mitt allt. "För ni pratar väl inte med varandra efter det som har hänt eller hur?"

Tack för påminnelsen där jag står på väg till tvättstugan och försöker packa ihop det som var mitt liv, tack för påminnelsen att jag lever mitt jävla helvete.
Flytten gör mig så rädd, att inte ro den i land. Han hjälper mig inte. Visst finns det vänner och familj som erbjuder sig men eftersom jag gråter hejdlöst så fort jag tar mig an en kartong, så vill jag klara det själv... Det är min sorg och jag måste igenom det. Men nu är det nära, snart kommer luften bli lättare att andas, snart kommer jag att få bygga mitt egna liv.
Igår gjordes slutjusteringarna på köket och jag kan riktigt se framför mig hur mycket det ska njutas i det köket. För nu ska livet levas fullt ut, jag ska bara lämna min stora fina familjelycka bakom mig...

Av minlangtan - 10 oktober 2013 12:52

Det är ord jag väldigt ofta får höra av han som var mitt allt. Det är väl förfan ingen tävling i vem som går vidare först, för den har han ju isåfall vunnit med hundra mot noll eller nåt...

Men visst börjar jag känna att det finns en dröm, att våga möta kärleken igen, få uppleva förälskelse, dela livets gråa tisdagar och mysiga fredagar. Men lusten till att våga och göra det är inte där ännu, men jag kan känna att det finns en dröm att våga börja om.

Om en dryg månad ska vi vara ute ur huset. Vi och vi, det är väl jag som ska vara ute. Han har ju redan dragit. Har jag tur så drar mitt husprojekt igång om 3 veckor. Jag drömmer om att vara klar med allt, landa och känna livslust. Men idag är det ett stort steg att ens känna att det finns en dröm...

Befinner mig i huvudstaden på läkarbesök. Besök som hade haft ett helt annan innebörd om bebisverkstan varit öppen. Nu kvittar det liksom när det diskuteras äggstockar, storlekar, nedregleringar, äggkvaliten och allt annat som förr var min vardag.
Jag var tyst och sammanbiten, sa knappt något, klev in i taxin och såg sms från honom "lycka till". Tårarna började rinna på mig.
Din jävla gris - något annat ord har jag inte...

Av minlangtan - 6 oktober 2013 15:03

Igår slog hjärtklappningen till, så rejält att det var helt omöjligt att sova. Hela sängen skakade när jag låg på mage.
Igår var dagen då Bonus fick träffa sin nya familj. Vi hade pratat om att göra ett gemensamt avslut för Bonus, att vi tre skulle träffas, berätta att vi inte ska bo tillsammans längre.
Men nej. Något sådant blev det inte.

Jag bad om respekt. Jag gjorde väldigt klart för honom att jag inte vill ha henne i vår husvagn så länge han inte reglerat skulden på den till mig.
Igår fick jag veta att hela familjen är där, i en husvagn som jag betalar.
För er som inte förstår varför jag hakar upp mig på det ekonomiska så stör det mig något helt kopiöst att han lever det glatta livet, ränner på krogen och lever så utanför sina tillgångar. Eftersom han ff är skriven här, så är det hit breven kommer från fogden. Allt bara rasar för honom, ändå sitter han i en husvagn, den finaste, som han inte ens äger. Det gör mig så ont.
Mina sängkläder är kvar i husvagnen, inte för att jag vill använda de igen, men jag unnar varken honom eller henne att knulla vackert (förlåt!!!) i mina Lexingtonsängkläder. Aldrig!
Dom ska brännas upp, så får hon eller han fixa nya på Rusta.
Det gör så ont i hjärtat och det klappar på. Sån hjärtklappning.

Jag har tagit mig an projektet att börja packa ner huset, pö om pö. Det måste göras, men det gör så hiskeligt ont. Jag ville inte att det skulle bli så här, jag trodde att vi skulle kunna reda ut detta. Jag borde vara den som lämnar honom, utan en krona, utan jobb och hem, men jag har alltid bitit i, kämpat och gjort saker. Nu har han funnit lyckan i det kravlösa livet, passat på och ljuga om att det inte fanns någon sambo som väntade på honom. Han ljög, och han fortsätter att ljuga, ändå vill jag ingenting annat än att han ska komma hem och väcka mig ur denna mardröm.

Jag vill komma vidare, glömma och bygga mig själv. Det är nu bara veckor kvar innan huset ska tömmas, sen kan mitt liv börja, med skräckblandad förtjusning...

Av minlangtan - 4 oktober 2013 08:39

Men jag älskar dig och vill att du kommer hem, kysser mig och säger att allt är ett misstag.

Det är inte lätt att vara människa kan det konstateras...


Usch vad jag pendlar just nu. Gårdagskvällen var tokjobbig. Bestämde mig för att börja rensa. Tack och lov för sambolagen i den äran, allt i hemmet är mitt, med några få undantag. Jag hade med mig allt. Men det ska packas ner och rensas. Det som inte är mitt, läggs i soppåsar och ställs ut i den Store Sonens stuga, så får han komma och hämta när det behagar.

Men det ska göras, det ska gås igen, det ska sorteras, packas, rensas och slängas. Jag försöker ta lite grann de stunder jag orkar.


Igår grät jag mig igenom kvällen, jag var så arg, så trött, så slut... Men även lättad, för jag fick huset, en början till mitt nya liv.

Glädjen är stor, men skuggas av sorgen över att ha förlorat min livskamrat och mina planer. Den bottenlösa sorgen drabbar mig ibland även om den vidriga ångesten inte längre plågar mig och förstör kvaliten på mitt liv.

Dagen till ära har jag klätt mig vackert, sminkat över de mörka ringarna, och känner mig fin. Fin för mig själv och för

omvärlden.


Jag är så rädd för flytten. Han lovade att hjälpa till, packa och sortera. Men honom har jag inte sett till.

Nära 200 kvm hus ska packas ner, kanske är det därför tårarna plågar mig om kvällarna?

Jag hatar dig din jävel...

Av minlangtan - 3 oktober 2013 10:28

Just den frågan ställer jag mig ofta, tyst för mig själv, eller egentligen är det mer - hur fan kunde du göra så här mot mig? Sover du bra om nätterna, hemma hos henne med vetskapen att ditt taffliga agerande gjort fler än en person väldigt ledsen?

Jag får nog aldrig något bra svar på frågan, och kanske kommer sorgeprocessen att kunna ge mig en acceptans och ett svar som känns hanterbart.

Projektet med det nya huset är i full gång och det känns väldigt skönt. Igår kväll smög sig dock en känsla av vemod på. Tårarna lurade bakom ögonlocket och behövde få komma ut. Av sorg? Av lättnad? Av saknad? Av möjligheter? Av frihet? Jag vet inte, men ut behövde det komma i allafall.

Jag har fyllt år, Bonus kom med blommor och teckning. Och det kändes jobbigt. Jag ville inte att han skulle komma, hemska jag. Jag behöver få klippa lite band och backa i mig själv. Då kom skuldkänslorna över att känna så. Men jag måste följa min magkänsla och just nu är det faktiskt att inte ha kontakt med honom. Min fd svägerska och svärmor ringde också för att gratulera, det känns konstigt. Vi stod ju varandra så nära och nu är vi så långt i från varandra.

En ny vardag börjar ta form och den känns faktiskt alls så jobbig som jag befarade... Men ledsen är jag, och det måste jag få vara - för jag förstår inte hur han kunde göra så här mot mig...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se