Jag sitter vaken i sommarnatten, älsklingen sover. Jag har sovit bort en bra bit av dagen så jag är inte så trött ännu. Fick gå hem från jobbet pga vidrig smärta, ägglossningen gjorde så ont och jag kunde verkligen känna hur vätskan tryckte upp buken, som efter äggplocket. Svårt att gå och stå.

Nu sent ikväll känns det bättre i magen. 

Men jag gråter...

I vardagen biter jag ihop, håller igen, ser taggarna i min vardag, tar ett andetag, sväljer reflexmässigt och kan hantera det då, jag antar att det är en skyddsmekanism.

Tänker mycket på hur jag för ett år sedan var ledsen över att vi inte var där båda, i min längtan.

Nu är vi här båda, och den ofostriga graviditeten och det misslyckade första IVF- försöket gör ont, förbannat ont stundtals.

Så ont att det svämmar över.

Ikväll är en sån kväll, det svämmar över åt alla möjliga håll.

En sval natt på landet med fönstret vidöppet och endast ett myggnät som skydd. Fåglar som spelar olika melodier natten lång och som fortsätter med detsamma nu även när morgonen övergått idag.
Vi åkte ut på landet, stillhet och ro för en stund, lämnar byggdamm, betongsulor och putsrester som pryder vårt hus i stan.

Midsommarblommorna är plockade, stången framtagen, det vita provsmakades i går till färska räkor när helgen sparkades in.
Solen skiner, fåglar i alla de sorter huserar runt sjön. Det är tyst och fridfullt.
Helgen kommer spenderas med en härlig kombo av lugn och ro, och riktiga vänners sällskap.

Längtan efter det som ligger i frysen på kliniken finns där, i bakgrunden. Jag räknar tyst för mig själv om och om igen om jag kommer få göra en insättning på nästa ägglossning, men jag tror vi missar klinikens öppning efter sommarledigheten med en dag eller två.
Det är i allafall bestämt att det blir helt ostimulerat. Distanskliniken har tarvlat sig deluxe återigen vilket har skapat en inre stress de sista dagarna. Men nu har vi beslutat att det blir återföring i naturlig cykel.

Men fram till dess blir det att ta vara på livet, umgås med personer som ger energi, göra sådant jag mår bra av och njuta av allt det fina som finns runt om - i stort och smått.

Imorse vaknade vi här ute, efter 11 timmars sömn. Jag tittade sömndrucket upp på mitt sällskap bredvid mig, han som faktiskt är allt jag drömt om.
Och så mindes jag gårdagens Facebookpåminnelse om vad som hände den där midsommaren för 4 år sedan. Fylla och spya, tonårsbarn utan regler och rutin eller några som helst krav. Hur jag stångade mig blodig framåt, ensam, viljan av förändring fastän det endast var jag själv som önskade förändring.
Idag vaknade jag upp till total harmoni, vi två mot världen, fåglarna spelade och sjöng, jag kröp in under hans täcke samtidigt som han reflexmässigt öppnade upp hans varma bröst där jag brukar ligga och lyssna på hjärtslag.
Jag låg stilla där ett tag, nyvaken men ändå klarvaken. Det här är min midsommar 2016, och här är min älskade sambo. Hans ögon öppnades och vi njöt av att ingen behövde kliva upp bums, så vi njöt av varandra och stunden och klev upp till en dag på landet.

Jag önskar er alla en underbar midsommar med massor av fina stunder att för alltid minnas...

Det var verkligen många veckor sedan jag kände en sådan total helgharmoni. Jag försöker slå bort känslan av uppgivenhet då distanskliniken återigen tarvlat sig och missat grejer.
Jag försöker jobba med energitjuvar, att sätta dom där det hör hemma...

Och eftersom inlägget under detta upprörde någon så kanske det behövs ett förtydligande.
Jag tror faktiskt inte att en IVF-process går hand i hand med ett aktivt sexliv för alla, det gjorde det i allafall inte för mig. Man stimuleras och är öm och svullen och sedan plockas man och sväller ännu mer och därefter infektionsrisken och progesteronkladdet.
Och varför är inte kärlekslivet viktigt, är inte det en väldigt viktig del av en relation - och allra minst vid motgångar och prövningar?
Varför ska det utelämnas som en del av resan?
Jag ser väl egentligen ingenting provocerande med att bekänna vad viktigt sexet är för mig, och hur det kan påverka min sinnesstämning.

Det konstaterade Mr nu på förmiddagen och så rätt han hade.
Evigheter sedan. Först stimulering, sen alla stödhormoner med Lutinuskladdet.
Helt otroligt vilken påverkan på välbefinnandet sex har.
Och jag vaknade upp som en ny människa efter en kväll på stan, förvisso med två olika sällskap, inte tillsammans. Men vi möttes upp när klockan närmade sig midnatt, gick in på en bar för en sista drink, träffade andra bekanta, planerade lite sommarmys med dom längre fram.
Och ikväll blir tapasmiddag med andra vänner.
Jag behövde det här, 3 orgasmer senare konstaterar jag det...

Så mycket som jag skrattat på förmiddagen... det var länge sedan!
Väldigt länge sedan...

Det är ju TD idag, så jag skulle ringa och meddela mitt svar till IVF-kliniken.

Jag trodde nog inte att det skulle vara så jobbigt som det faktiskt var.

För det var det...

Vi pratade om frysisarna som ligger där, och väntar på att bli återförda.

Jag vill gärna göra det ostimulerat men vet inte om jag vågar.

Mitt progesteronprov på dag 21 var ju lite på gränsen också... Taskig ägglossning, någon slags rubbning.

Men jag kan inte släppa det, var det tillfälligt.

Hur som... så bestämde jag och IVF-kliniken att jag skulle kontakta min distansklinik för att rådgöra.

Och det har jag gjort, och helt enkelt bestämt att jag vill ta om progesteronprovet och kolla om det fortfarande är lite på gränsen, sedan vill jag testa en omgång med att ta Ovitrelle när jag får omslag för att se om det ger längre lutealfas. Nu går inte dessa två tester att köra samtidigt, så vi börjar med en natuell cykel och kollar hur progesteronprovet ser ut på dag 20 denna gång. Och så testar vi Ovitrelle vid omslag på cykeln därefter, och ser om jag får längre cykel av det.

Och så till baksidan av detta med frysåterföring (FET) och det är att omslag inte får bli på en måndag, får då kan de inte hjälpa till. Och det kan också vara fullt, så att man får vänta till nästa månad.

Just dessa två grejer ville jag inte ens tänka på... men jag blev så där äckligt påmind om det.

Nu ska sommaren få komma emellan,jag ska hålla koll på min ägglossning (bara använda de rosa från Clearblue var ordern från kliniken) och hoppas på mindre spottings och längre lutealfas.

Och jag ska njuta i massor av den bästa sambon som jag har och se när vår utbyggnad tar form.

Och så ska jag peppa mig själv att FET faktiskt också kan gå...

På RD 12 kom blodet, men jag har redan sörjt de sista dagarna. Jag har vetat och känt i kroppen.
Så när blodet kom i morse så var det mer ett konstaterande.

Jag har använt känsloparlörens alla känslor och känner nu bara ett lugnt konstaterade - IVF 1 är över.
Jag är inte förkrossad, men jag är ledsen.
Jag tycker ändå att processen varit positiv, det som varit jobbigt har varit att ruva den sista veckan. Det har sugit, milt uttryckt.

Nu ska kliniken sommarstänga, vi ska hitta tillbaka till det fina intima som vi inte sett röken av på en månad.
Vi ska fylla sommaren med fina minnen och jag ska framförallt njuta av att vara hormonfri.
Det ska verkligen bli skönt att få tillbaka sin kropp igen.
Men på tisdag ska jag först ringa till Falun och få en plan för nästa steg - att återföra frysisarna.

Läkarna kunde ju inte säga att IVF var vår rätta väg att gå eftersom jag uppenbarligen kan bli gravid på egen hand, så kanske är det därför jag inte är så förkrossad. Eller så är det just förkrossad som jag var i förrgår.
Jag ångrar inte att vi testade och vi kommer testa igen, sommaren ska bara komma i mellan...

Smärtsamt erkännande, och erkänt för sambon. Jag har fallit för frestelsen och tjuvtestat - det jag inte skulle göra. Beskyller mig.
Och som jag mått - och allt har varit under hormonpåverkan. Förbannade Lutinus, förbannade Progynon, förbannade allt. Förbannade allt.
Jag var tvärsäker på min sak.
Jag hade fel.
RD 9 idag, 6 dagar kvar och visst kan mirakel ske, men hoppet får nog gå till dessa som ligger nedfrysta i Falun.
Det är blastocyster.
Jag ligger minst sjuttioelva steg framför. Nattens timmar har plågat mig, tankarna har inte gått att styra. Jag somnade till vid 23, vaknade 00.20 och av allvärldens panikattack som inte gick att hejda. Hyperventilerade och grät. Fick väcka Mr och erkände, jag har tjuvtestat och det var negativt - och världen känns mörk, svart och jag känner mig ensam och värdelös.
Jag ville tillhöra de 25-30 % chans som ett ET med ett 3 dagars borde ge. Men tankarna äter upp mig...

På inget vis unik, det här är baksidan av IVF-processen, denna hopp och förtvivlan.
Men hur mycket tankarna är snurrar och skrämmer så skrämmer inte en ny IVF mig alls. Och för mig är det en tröst.

Jag hoppas att jag får återföra en blastocyst i ostimulerad cykel i augusti.

Jag är yr, trött, blek, har fet hy och fett hår och känner mig allt annat än pigg och fräsch.
Och så känns det bläääää som att ingenting är lockande smakmässigt.

Men jag gillar det, massor!