Det var verkligen många veckor sedan jag kände en sådan total helgharmoni. Jag försöker slå bort känslan av uppgivenhet då distanskliniken återigen tarvlat sig och missat grejer.
Jag försöker jobba med energitjuvar, att sätta dom där det hör hemma...

Och eftersom inlägget under detta upprörde någon så kanske det behövs ett förtydligande.
Jag tror faktiskt inte att en IVF-process går hand i hand med ett aktivt sexliv för alla, det gjorde det i allafall inte för mig. Man stimuleras och är öm och svullen och sedan plockas man och sväller ännu mer och därefter infektionsrisken och progesteronkladdet.
Och varför är inte kärlekslivet viktigt, är inte det en väldigt viktig del av en relation - och allra minst vid motgångar och prövningar?
Varför ska det utelämnas som en del av resan?
Jag ser väl egentligen ingenting provocerande med att bekänna vad viktigt sexet är för mig, och hur det kan påverka min sinnesstämning.