Jag sitter vaken i sommarnatten, älsklingen sover. Jag har sovit bort en bra bit av dagen så jag är inte så trött ännu. Fick gå hem från jobbet pga vidrig smärta, ägglossningen gjorde så ont och jag kunde verkligen känna hur vätskan tryckte upp buken, som efter äggplocket. Svårt att gå och stå.

Nu sent ikväll känns det bättre i magen. 

Men jag gråter...

I vardagen biter jag ihop, håller igen, ser taggarna i min vardag, tar ett andetag, sväljer reflexmässigt och kan hantera det då, jag antar att det är en skyddsmekanism.

Tänker mycket på hur jag för ett år sedan var ledsen över att vi inte var där båda, i min längtan.

Nu är vi här båda, och den ofostriga graviditeten och det misslyckade första IVF- försöket gör ont, förbannat ont stundtals.

Så ont att det svämmar över.

Ikväll är en sån kväll, det svämmar över åt alla möjliga håll.