I veckan var det dags för min fjärde EMDR-behandling efter månader av uppehåll. Skönt att fortsätta den tunga resan framåt.

Men det var annorlunda i torsdag. Jag fick inte fram någon negativ tanke som jag kunde jobba vidare på. Det gick bara inte. Jag blev stressad för att jag bara blickade framåt. Tankarna går ju inte att styra eller påverka - men de som kom var bara goda, fulla av framtidshopp och lugn.
Främst lugn. Känslan av att ha landat, jag är här nu - jag lever mitt liv nu. Mitt egna liv.

Lite halvkaxig konstaterade jag glatt att det inte skulle bli tunga dygn med jobbiga drömmar eftersom vi bara pratat framtidstro och lugn.
Men oj så fel jag hade.
Jag drömmer, jag drömmer och jag är trött. Men det är en stor skillnad av drömma om otrogna svin som sviker och att drömma om mystiska män som försöker komma in i mitt liv fastän jag sitter lugnt i mitt hus och säger med sansad röst "jag lever mitt liv nu och jag trivs så gott med det".

Det är fantastiskt vad den här terapiformen jobbar med hjärnan.

Jag har som sagt sovit oroligt och drömt tokigt de senaste dygnen samtidigt som jag jobbat med mitt egna beteende i förhållande till Honom. Jag har utmanat mig själv att våga lita på hans ord och handlingar.
Så jag är trött när jag nu ligger här i min säng och ser fram emot att sova för att få ordning på tankar och känslor.

Knappa tre timmar kvar på sommaren - min bästa någonsin.
Kom igen hösten, fortsätt utmana mig. Jag är så redo och nyfiken på livet...

Så har det gått ett år. Ett år sedan hemmet var tomt och aldrig mer skulle fyllas av familjelycka, liv och rörelse. De sista veckorna i huset var vidriga. När jag tänker tillbaka på hösten i fjol så minns jag väldigt lite. Jag kan däremot minnas känslan starkare än någonsin - förtvivlan.

Jag kan inte minnas ljusen i hemmet...

Jag kan inte minnas den klara luften...

Jag kan inte minnas naturens färgskiftningar...

Jag kan inte minnas att jag gjorde höstfint i krukorna på bron...

Jag minns inga kräftor...

Det är dagar kvar på den sista sommarmånaden augusti. Sommaren kan läggas till handlingarna, den bästa sommaren ever. Jag går nu mot att även ta en revanch på hösten detta år. Kura, mysa och njuta av tillvaron.

Jag erkänner att jag tjuvstartat, och det går strålande...

Jag tänder ljus i varje vrå hemma...

Jag känner den klara luften där jag kliver ut på bron hemma...

Jag ser bär och att naturen börjar dra ner på takten...

Jag funderar vad det ska vara i krukorna på bron...

Jag har ätit kräftor och fler ska det bli...

Livets kaos har lagt sig. Och det är en ljuvlig känsla. Nya bekantskaper kommer till, vänskap utvecklas, men djup, innerlig, gammal och äkta vänskap prövas också - nu när livet ser annorlunda ut.

Och så Han. Vi som träffas fortfarande. Källan till att jag och min bästa vän i timmar gråtit och vridigt på vår vänskap, då jag "undanhöll" att jag träffade någon. Inte för att undanhålla, utan att för en gångsskull inte analysera sönder varje sms och ord. Jag bestämde mig för att resan ska få ske, jag ska försöka att luta mig tillbaka och bara hoppa på. Det blev fel. Hon blev sårad. Min avsikt var knappast att frysa ute eller undanhålla. Mitt motiv var att försöka att inte förstöra det här.

För ryggsäcken finns där. Det är inte lätt. Sexlivet och bekräftelsebehovet är helt paj. Jag jobbar på det, vi är två som är medvetna om det, och jag är så tacksam att han är stark och säger att jag måste jobba på det. Och jobba gör jag.

När frågan många gånger kommer upp när man träffas - vad är viktigast för dig i en relation, har mitt svar alltid varit enkelt. Någon som är lite starkare än mig, någon som kan växeldra när jag behöver, någon som är stark och står stabilt i ett eget liv.

Det är Han.

Vi har gjort vår första vurpa, vår första frontalkrock där våra rädslor tog vid och våra tidigare ryggsäckar skrämde oss. Han bad om ett andrum, en tystnad, en möjlighet att fundera och reflektera.

Jag å min sida var livrädd att han liksom många andra gjort, skulle sticka och dra, aldrig mer få ses.

Jag gjorde klart för honom att om vår resa slutar där och då, så vill jag inte höra ett ord av honom mer. Men om vi skulle försöka igen, fortsätta lära känna varandra, fortsätta resan som hitills varit så fin och värdig, då ville jag mötas av den största av alla bamsekramar när han kom hem efter sin resa.

Och jag fick den största av alla bamsekramar i måndags, en nystart - i ett lugnare tempo.

Han har bett mig att inte bli rädd om han behöver andrum under resans fortgång.

Jag har bett honom att inte bli rädd eftersom jag blivit otroligt fysisk och bekräftelsesökande. Knappast något som jag är bekväm i.

Vi fortsätter vår resa, två personer som till vardags jobbar med ett coachande förhållningssätt till vårt yrke. Det blir många öppna frågor kan jag säga...

Men resan pågår, i mitt egna liv, i mitt hus, med nya vänner, gamla vänner, vänskap som utvecklas, nya bekantskaper och nya värderingar.

Sammantaget har jag aldrig mått så bra som nu...

Ligger och vilar efter ett migränbesök.
Gjorde något jag kanske inte skulle gjort? Läser tillbaka i bloggen från november. Det knyter sig i magen. Hur stod jag ut? Hur tog jag mig igenom flytten helt själv? Hur kunde jag ens beta av dag för dag när smärtan var så hemsk?

Är det något man ska komma ihåg så är det att när man själv inte varit med och påverkat en separation så blir det värre. För mig kom det som en blixt från klar himmel. Inga bråk, ingenting. Mina känslor för honom var ju inte borta och försvann inte heller per automatik när han försvann. Det var nog det allra jobbigaste, att fortfarande ha känslor kvar.
Det var jobbigt när vi sågs och han satte sig i bilen och åkte hem.

Vänner peppade och sa att jag kommer vara den vinnande, en dag. Den där dagen trodde jag aldrig skulle komma när jag krälade där på botten. Fast i mitt hem med alla minnen, drömmar och framtidsplaner som bara slitits i från mig.
Utan hem, utan något att hänga upp sitt fortsatta liv på.
Min mamma var guld för mig, bit för bit betade vi av allt. Packade ner.
Jag fick vara ensam när jag behövde - hon kom och sov över när jag behövde det.
Jag grät mycket.
Vi hade rätt mycket kontakt och nu när jag läser tillbaka i november så ser jag att jag trodde att våra band skulle klippas i och med husaffären. Så fel jag hade.

Vi har inte setts sedan i februari, men talats vid några gånger. Det slutar alltid på samma sätt. Skrik, bråk och panik. Och för mig, bottenlös sorg och smärta. Hur kunde han?

Länge länge tyckte jag synd om honom, som förstörde hela sitt liv.
Jag tycker nog fortfarande synd om honom faktiskt.
Jag lider enormt med Bonus som inte träffat sin pappa på hela sommaren.
Jag kan inte rädda, gå in och frälsa världen. Allt togs i från mig och jag får försöka hantera det så gott det går.

Våra band kommer nog inte att vara klippta. Jag bara väntar på den dagen Skatteverkets brev ligger i brevlådan och vi verkligen måste träffas kring husförsäljningen.
Han säger att han inte orkar träffa mig, för att han skäms.
Och jag och min sida känner faktiskt en oerhörd sorg över det, att han inte står upp, ser mig i ögonen och tar allt därifrån.

Med tiden bleknar alla sår. Ja så är det kanske. Nya cirklar kommer till, nya sidor av mig själv växer fram eller kanske snarare får ta mer plats.
Allt är inte bleknat ännu, det gör fortfarande ont så in i hela jävla helvete. Men jag rodde det i land, jag är fri i mitt egna liv och jag ser tillbaka ibland och får en klump i magen och ögonen vattnas och rinner. Men allt som oftast så blickar jag framåt... med en nyfikenhet som inte har några gränser alls...

Vi har några surdegar som jag skulle behöva beta av med honom. Det är ett stort ekonomiskt efterspel. Men jag orkar inte - för jag faller så djupt varje gång vi hörs. Smärtan och påminnelsen klarar jag inte av.
En sida av mig vill ringa honom varje dag och påminna om pengarna som inte kommer trots löften. Den andra mer kloka sidan av mig, orkar inte just nu och jag låter den segra.
Just nu måste livets njutning få ta den största platsen...

Jag sitter ombytt inför kvällen på ett av stans spa. Väntar på mitt sällskap innan vi avslutar en fin dag med en middag på restaurang.

Jag jobbar så in i tusan med att inte känna efter, att bara träna på att go with the flow. Jag känner ingenting... mest troligen en mekanism för att inte bli sårad igen. Jag trivs i hans sällskap och det om något borde få räcka för nu. Eller hur?
Väldigt få vet om att vi träffas och jag vill inte prata sönder något. Jag vill inte tänka sönder något heller.

De tidigare män jag träffat har jag verkligen känt mig knäsvag inför, det har pirrat och kittlats i magen. Det gör inte det nu och det skrämmer mig. Men jag trivs förbannat himlens bra i hans sällskap och sättet han talar till mig på, sättet han tar i mig... Åhhhh!

Luta dig tillbaka, go with the flow och låt livet fortsätta leverera...

Jag har "fått" en vän. Att få nya vänner i vuxen ålder är inte alla förunnat och jag är sååå tacksam. Det är faktiskt en av de mest positiva sakerna med hela våren och sommaren, att vår vänskap har utvecklats och vuxit fram.
Det känns som att han alltid funnits där, fastän vi är rätt nya för varandra.
Han är faktiskt min kund. Och låg inlagd i min privata mobiltelefon i höstas eftersom jag lovade att återkomma med någon uppgift på kvällen och jag lade då in kontakten.
Ett sms till min bästa väninna i september när allt kändes nattsvart hamnade fel, hos honom. På den vägen var det. Ytlig kontakt som blev mer. Vi har väl alltid haft ögon för varandra de åren som han varit min kund. Men nu blev sms till lunchinbjudningar och vi blev mer och mer privata. I vintras separerade han och jag var den personen som fick komma hem till honom och berätta att hans flickvän faktiskt umgicks med någon annan. Otroligt obekvämt men vi hade redan börjat umgåtts rätt mycket privat då, så att undhålla den informationen var inte ett alternativ för mig. Jag åkte hem till honom, kramade om, fanns där, lämnade inte honom i sin förtvivlan. Såg till att han hade någon att sova hos. Hörde av mig och fanns där. Dom hade redan separerat, hon hade gått - men inte sagt hela historian till honom.
Där fann vi varandra. Jag kunde relatera till hans vardag, hans tankar och hans sorg och vrede.
I maj började inbjudningarna ramla in och alla typer av lättsamma aktiviteter, spontana och trevliga blev en del av min vardag. Vi stöttade varandra. Aldrig hade jag levt mitt liv så fullt ut som nu. Vi checkade av hur vi mådde. När det var tungt hade vi plats på varandras soffor där vi grät. De mest primitiva tankarna delades och blottades. Vi fanns för varandra.

Och sommaren kom med ännu mer fester, upptåg, middagar, myskvällar, badturer, spelkvällar eller bara en kopp te som bara betydde sällskap för något te blev det aldrig.
Som vi umgåtts, som jag skrattat, som jag levt. Jag har fått ta del av hans vänner och fått nya vänner.
Nätterna har varit sena, vi har spelat spel och druckit Irish framåt småtimmarna.
Jag har helt enkelt levt mitt liv på ett sätt jag aldrig någonsin skulle tro att jag skulle få göra, få tillhöra ett trevligt och ödmjukt sällskap där högt och lågt blandats och där vi alltid värnat om den andre.

Han är helt underbar att umgås med. Han är underbar att bli lyft av. Han är underbar att gå gråta mot och han har de mest fantastiska kramarna som ofta innefattar några fina viskande ord.
Han betyder väldigt mycket för mig och jag är så tacksam att få med honom på min resa i mitt nya liv. Tacksamheten finner inga gränser.

Igår efter en vanlig filmkväll stannade jag kvar när de andra gick. Behövde lite J-time som jag sa. Vi hamnade nära nära i soffan fastän det fanns tre andra soffor att välja mellan.
Då kom det, något jag känt men inte fått uttalat: hans tacksamhet över vår vänskap. Han känner exakt samma som mig. Vi tackade varandra med den längsta av alla kramar - för att vi finns i våra liv. Kramen kanske var lite för lång. Hans armar kanske gick lite för långt ner mot mitt ryggslutet och mina dröjde sig lite för länge kvar runt hans hals. Eller så kanske jag bara övertolkar eftersom vi är livrädda att förlora vår vänskap om det tillkommer en annan typ av attraktion.
Vi har pratat om det, rett ut, pratat igen och fortsatt skratta, gråta, umgås, vara allvarliga, vara tokglada.
Men det ligger där och skvalpar, mina känslor för min nya vän, som önskar mig all lycka när jag nu dejtar någon...

Tack fina fina J för att du finns i mitt liv. Må vi aldrig någonsin förlora det vi har. Min rädsla är så stor att vi gör det när en av oss går vidare. Tack för alla skratt, tårar, samtal, sms, kramar och för allt du fått mig att känna och uppleva...

"Jag vill inte ha barn, jag vill att du går vidare och blir lycklig - det är du värd"

Där och då, i soffan, hemkommen efter en middag hos min mamma - så förstod jag att det var slutet på vår relation. Jag satte mig i bilen och ringde min bästa vän och mötte upp henne halvvägs. Hur jag tog mig dit utan att krascha fattar jag inte. Jag bröt ihop.
Om jag bara visste vad som skulle komma sedan... Tack och lov visste jag inte då vad som hade skett bakom min rygg. Den historian skulle jag få serverad för mig bit för bit sedan, av andra.

Idag är det tredje augusti och jag är nyduschad och ska ta en prommis med min dejt. Han som kom och hälsade på min mamma igår när vi var ut. Sedan anslöt jag mig till hans vänner och vi hade en fin kväll. Vi har nu vaknat upp och ska ha söndagen tillsammans.

"...gå vidare - det är du värd"
Ja, om Gudarna vet hur mycket jag är värd detta nu... Att få omges av respekt och omtanke.