minlangtan

Alla inlägg under oktober 2011

Av minlangtan - 31 oktober 2011 09:31

Jadu, älskade Bonus. Så är det. Jag tänker alltid på Dig och Pappa först. Jag kommer alltid sist.

Igår vid middagsbordet då det blev uppvärmda rester från lördagens middag.


Bonus: "Varför får du alltid mat sist?"

Jag: "För att jag tänker på Dig och Pappa först. Att ni alltid ska få maten före mig. Ni får alltid den mat ni gillar dessutom."

Bonus: "Pappa, nu måste vi börja tänka på xx (mig) först, och göra så att hon får nåt annat att äta än korv också"

 

Barnveckan är officiellt över. Nu är det bara operation sanering ikväll. Imorgon kommer hushållsnära tjänster och gör det sista. Jag unnar mig det och tänker inte försvara mig som man borde här i Jante-land.


Imorse hände det som aldrig hänt de senaste två åren på en vardag, och nog aldrig hänt på en morgon med Bonus lekandes i rummet bredvid.

En helt ljuvlig morgonstund mellan en man och en kvinna, inte bara en som vill bli mamma.

Massageoljan har åter gjort entre i vårt sovrum efter att ha varit totalt förbjuden under verkstadstiden eftersom det är rena döden för simmare.

Tänk, om det finns något positiva i detta jävla helvete så är det att vårt sexliv blivit så mycket bättre de sista veckorna.

Nu hade jag ju hellre tagit ett sämre sexliv och fortsättning i verkstaden, men det som kallas livet ville annorlunda.

I fredags brast det igen då ägglossningsflytningarna var ett faktum. Att avstå istället för att försöka pricka in gjorde så ont så ont.


Helgen har varit i familjelivets tecken. Jag tänker, kanske är jag lyckligt lottad ändå? Jag får leva som en familj varannan vecka, mitt i familjelivet. Kanske gör det längtan lättare?

I kön på Ikea kändes det inte så. Mammor och barn. Tankarna gick. Hur gammal är den mamman? Visst ser hon ut att ha passerat 35? Om vi sätter igång om ett år, då kommer jag hinna bli 30, då kanske jag är gravid innan jag är 32 om man räknar med att vi behöver IVF, för då kan vi gå raka vägen dit. Hinner mina ägg ruttna då? Hur ställer jag mig för äggdonation? Då kanske jag är 35, då är nog två barn att glömma.

 

Åldersnoja kan det sammanfattas som...

I övrigt pågår livet, och vi försöker verkligen att leva det liv som lever bland oss. Ett steg i taget, ibland bara ett halvt. Det är okej.

På jobbet kommer det att lätta rejält imorgon då den person som nästintill utsätter mig för mobbing försvinner.

Tänk er själva, jag är chef. Jag sitter just nu på mitt rum, när de andra fikar tillsammans.

Varför? Jo, jag är rädd och känner starkt obehag.

Imorgon bjuder jag mina kollegor på frukost...och då vågar jag mig ut bland de andra igen.

Hemskt, hemskt hemskt men tyvärr sant.


Sist men inte minst så glädjer jag mig åt att Falun verkar göra fina små embryon just nu.

Två plus från länet och ett tredje ska det bli innan denna vecka är slut, eller hur EVL?

Det ger hopp för oss andra...





 

 

 



ANNONS
Av minlangtan - 25 oktober 2011 09:08

Just i detta klockslag skulle vi varit hos TF, med hans provrör under armen, fått veta rörlighet och status på simmarna. Fått en behandlingsplan - vägen mot vår bebis, mot att få bli hel.


Istället sitter jag på min kontorsstol och känner tårarna bakom ögonlocket.

Den alltid så vänliga kyssen när någon av oss lämnar hemmet på morgonen, uteblev - på mitt iniativ ska tilläggas, då morgonen helt enkelt blev för mycket för mig.

Det är alltså Bonus som är hos oss denna vecka, fina fina Bonus, som gör mig gråhårig...

Idag var det ingen bra dag att ta ett bråk på morgonen.

Hur svårt kan det vara att göra om och göra rätt, istället för att fortsätta att ta enkla bekväma genvägar utan minsta konfrontation.


Ibland rinner all fucking jävla styrka av mig och tron på att vi lyckas där framme känns så långt borta...

ANNONS
Av minlangtan - 24 oktober 2011 13:10

Nu när vi tagit tjänstledigt från fabriken, så äter jag inga som helst läkemedel. Kan knappt minnas när det var.

I många år var det p-pillret vareviga dag. Det ledde till högt blodtryck som fick medicineras. Högt blodtryck ledde till en betablockerare. PCO ledde till insulinresistens och då var det Metformin som gällde. Den så förpestade Metforminet.

Vid graviditet så avbröts behandlingen, men då var det istället progesteron både här och där.


Nu äter jag ingenting. Givetvis bra, men jag saknar den jämna blodsockernivån som jag fick av Metforminet.

Idag började jag igen. Mitt blodsocker mår ju givetvis bättre av att vara jämnt oavsett fabrikens status.


Idag tar jag även nya tag mot att hitta en annan motionsform. Fastnade för spinning, men min skuldra och jag är inte överens. Var 3 - 4:e vecka drabbas jag av upphakningar som leder till akuttider hos sjukgymnast för att knäcka tillbaka eländet. Imorse lyckades det inte, välkommen åter imorgonbitti... Sjukgymnasten sa att han inte vill trycka tillbaka den allt för många gånger till, då det tenderar att bli kroniskt. Nu är det träning som gäller, och ingen spinning

Jag måste helt enkelt hitta en ny form att röra på mig, att utmana mig själv.

Stavgång gör att muskelaturen i överkroppen får jobba, perfekt för min skuldra.

Det kanske blir stavarna som får göra entre igen, en favorit i repris?

Av minlangtan - 23 oktober 2011 12:53

Varje gång jag kramar om honom så slår det volter inom mig, stora och höga.

I´m in love, på ett så mycket djupare plan.

Jag har börjat landa i tron och tryggheten att vårt barn kommer, bara inte nu.

Nu är det fokus på annat, gemensamma krafttag med alla i vår omgivning.


Till veckan är det den veckan vi skulle få svar på våra prover och göra upp en gemensam plan mot vår familjemedlem.

Det gör ont, så in i helvete ont. Jag har tagit den svarta permanentpennan och struktit över tiden i kalendern. I morse slängde jag provburken och remisserna.

Det kom en tår, eller om det var flera av smärta, vemod och sorgsenhet.


Igår åkte vi upp för att kolla på fjälltomt, ett projekt som ligger flera åt framåt i tiden. Jag kunde se mig där i fjällen, tillsammans med barnvagn och packning fullt av blöjor och barnmat.

Det blir - bara inte nu...



Av minlangtan - 19 oktober 2011 10:38

De är ord jag säger till min Kärlek så många gånger per dag, alltsom oftast med en kombination av tårar i ögonen.

Han pussar mig på pannan och svarar "Vi kommer att få vår familj, det vet du också"


Ja, jag vet det, men jag vill NUUUUU....

Av minlangtan - 17 oktober 2011 15:36

Idag har jag en sämre dag på jobbet.

Denna blogg är en längtans blogg, ingen jobblogg, men längtan går hand i hand med livet där jobbet ingår.


Idag har jag suttit och läst era bloggar, så många gånger, från början, om igen, kollat på magbilder, era resor till plus, räknat när vi kan dra igång bebisverkstaden, drömt och längtat så att hjärtat gör ont.

Tänkt att om ni klarat att vänta, så klarar också vi. Just den vetskapen ger mig tröst...för stunden i allafall.


På jobbet är det ingen höjdare just nu. Mitt fina jobb som alltid haft bra stämning. Nu är det piss igen och då jag har personalansvar är det också min boll att sätta i rullning.

Tänk att en enda person faktiskt kan få en arbetsplats att kännas pestig.

Den personen ska tack och lov sluta inom kort, men handlandet denne person nu gör, får mig att bli personligt ledsen.

Man brukar säga att barn kan vara elaka, men vuxna kan dom också.

Jag är den som styr skutan, men nu känner jag mig utfryst.

Det är kallt och ensam på toppen.


Om jag lyckas hålla samman en halvtimme till så är det dags att börja rulla mot spinningpasset. Det var några veckor sedan nu, så jag hoppas det är lika roligt som sist...

Av minlangtan - 16 oktober 2011 21:10

Vi kämpar vidare med att leva vår mardröm.

Magarna gör mig inte längre någonting...

Vagnarna irriterar mig inte...

De annars så fula (enligt mig) Bugaboo känns mindre fula...

Bebiskläderna överallt gör mig mindre illa...


Vi kommer att bli mamma och pappa, men inte nu.

Det är en insikt som tryggt landat inom mig och som håller mig vid liv.


Igår åkte massageoljeflaskan fram, den som legat i sängskåpet i över ett år. En lite slurk fanns det kvar, i den gamla flaskan.

Där låg han, naken, sårbar och så oerhörd älskad.

Att se hans kropp i den varma sängen. Hans kraftiga snickar-axlar, hans muskulösa lår och hans lilla men ack så fasta stjärt, där låg han - och han var bara min, så fin och så älskad.

Mina varma och lena händer masserade hela ryggen, han vände sig om.

Det var längesedan det var så skönt att älska. Var det så här det kändes på den gamla goda tiden?

Skillnaden var att vi inte skapade något barn, vi älskade, som man och kvinna.

Det var en annan känsla, men ack så underbar...


Av minlangtan - 14 oktober 2011 11:47

Tack för era fina kommentarer.


Som Solstråle skrev så kan ju bloggen användas till annat under tiden, och så är det ju - längtan till ett barn består, nu mer än någonsin faktiskt.


Jag är övertygad om att jag kommer att bli mamma, bara det att livet ger mig fingret rejält just nu. Bonus är här och mitt i detta svåra tröstar han genom sin närvaro och inom mig vet jag att vi kommer bli en familj med ett knytte, bara inte nu.

Det stressar mig att tiden rullar... och att jag inte kan bli med barn just nu, inte får bli med barn och absolut inte vill bli med barn just nu.


Tack fina vänner, jag hoppas att ni inte är här när vi återupptar vår väg till ett barn. Jag hoppas ni alla lyckats innan dess...


Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ minlangtan med Blogkeen
Följ minlangtan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se