Det är med tårar jag skriver detta blogginlägg, men jag känner ändå att jag vill skriva det eftersom det gett mig så många bloggvänner i längtan på vårt längtansbarn.

Ibland händer det saker i livet som gör att marken rycks undan och tillvaron blir svår att greppa - vilket nu hänt.

Att behöva sätta upp skylten stängt på bebisfabriken gör så förbannat ont att ni knappt kan föreställa er.

Nu behövs all tid och kraft till att ta hand om oss och ta oss igen det svåra vi nu har framför oss, vi har varandra och det är just nu det allra viktigaste. Det sista jag behöver just nu är en stress kring att bli gravid.

Jag kommer att ha kvar min blogg, och jag hoppas att vi inom några månader kan öppna fabriken igen och gå vägen mot att få bli en familj, om än något senare än planerat.

Tack alla ni som finns där ute med era fina kommentarer, jag följer er alla.

Det smärtar och rinner tårar längs mina kinder när jag läser era bloggar, önskar att jag snart var där igen - men nu är detta valet det självklara.

På återseende...