Varje gång jag kramar om honom så slår det volter inom mig, stora och höga.

I´m in love, på ett så mycket djupare plan.

Jag har börjat landa i tron och tryggheten att vårt barn kommer, bara inte nu.

Nu är det fokus på annat, gemensamma krafttag med alla i vår omgivning.

Till veckan är det den veckan vi skulle få svar på våra prover och göra upp en gemensam plan mot vår familjemedlem.

Det gör ont, så in i helvete ont. Jag har tagit den svarta permanentpennan och struktit över tiden i kalendern. I morse slängde jag provburken och remisserna.

Det kom en tår, eller om det var flera av smärta, vemod och sorgsenhet.

Igår åkte vi upp för att kolla på fjälltomt, ett projekt som ligger flera åt framåt i tiden. Jag kunde se mig där i fjällen, tillsammans med barnvagn och packning fullt av blöjor och barnmat.

Det blir - bara inte nu...