Vi är så olika min sambo och jag, när det gäller hur vi hanterar våra tankar.

Det är ju bland annat därför jag älskar honom så högt.

Han får ner mig på jorden när mina tankar skenar iväg och målar fan på väggen.

Just nu har jag fått för mig att jag aldrig kommer att bli gravid.

PUNKT.

Det finns ingen logisk förklaring till varför den tanken ska bli sanning.

Det finns en sak som talar emot mig och det är min övervikt.

Efter att läst på så har jag läst om överviktiga som helt enkelt inte får barn.

I de flesta fall beror det på att ägglossningen uteblir, och då förstår ju även jag att en graviditet blir svår.

Jag jobbar på min övervikt. Nästan 10 kilo är borta sedan i höstas och jag låter det ta tid, äter bra och försöker få in mer motion i det vardagliga livet.

Jag är livrädd att behöva komma till stadiet IVF och där bli nekad pga BMI.

Snacka om att måla fan på väggen efter bara två försök!  

Jag har en regelbunden ägglossning, visst en garanti finns aldrig men jag har utslag på ÄL-test, klassiska flytningar och mens var 28:e dag. Slutade med p-pillrena i april och fick min regelbundna mens direkt efter.

Så nog borde jag kunna lägga "jag har inte ägglossning"-tanken åt sidan?

Ja, då kvarstår detta med luthealfasen som jag tycker är kort.

Funderar på att ringa tant L och be om att få ett tidigare återbesök. Mitt nästa återbesök hos henne är direkt efter ägglossning och har ingenting med mitt "vi-ska-skaffa-barn-projekt" att göra.

Kanske kan jag då få Progesteron utskrivet.

Ytterligare något som spökar är att jag vid senaste provtagningen fick besked om en "lätt inflammation som är tillbaka".

Ingenting som ska skrivas recept på, utan bara fortsätta med Ovesterin, så det kan ju knappast vara någon dunderinflammation.

Ja, det var mina tankar i väntan på det där plusset som aldrig vill komma.

Jag min dumma jag har testat varje dag i helgen.

Hur dum får man vara?  

Ägget har väl knappt fäst och jag är där med stickan.

Knäppis jag?!

Jo, det är precis vad jag är.

Kvällarna går åt till att läsa bloggar och Familjeliv. Planera barn, väntan på barn och alla IVF-bloggar som går att läsa.

Kommentaren i sängen igår "Sluta läs, börja lev"

Önskar att det vore så enkelt... men sanningen är den att jag är så rädd så rädd.

Det är iskallt ute.

Vårt underbara hus lyser med värme. Ljus överallt och i kaminen brinner det en brasa för att hålla i gång värmen.

Maten ska lagas och Kärleken sitter i badet med en vän till honom.

Huset är lugnt och tyst, fridfullt och underbart.

Får man stanna klockan och kapsla in känslan?

Jag behöver dessa stunder där det är barnfritt och det har absolut ingenting med min längtan att göra, det handlar helt och hållet om möjligheten att hinna ikapp med sig själv - att andas.

Jag älskar stunderna som dessa, när ingenting är planerat och när ingen sliter i mitt hår eller frågar vad jag gör direkt när jag tar upp datorn.

Det är så tyst att man till och med hör veden som sprakar.

När var det så sist?

Nu är det snart sista dagarna av penicillin, så att magen får återhämta sig vilket är välbehövligt. Som vanligt kom svampen som ett brev på posten, och drabbade inte bara mig.

Jag försöker att vara här & nu, inte bara framåt.

Jag försöker lugna mig om att vi hinner, vi har framtiden framför oss.

Jag är inte beroende av ett plus nu.

Det känns som att jag har en inre dialog med mig själv, dygnets alla vakna timmar.

Visst, jag är en reflekterande person med djup, men tänk om man bara fick följa med, go with the flow...

Det känns bra idag, det känns underbart att vakna upp bredvid den man älskar som mest och veta att man har en hel helg tillsammans, bara vi två, utan egentliga planer. Huset är städat och ingenting är något måste.

Ingen kisstvätt, ingen som vaknar klockar sju, ingen som häller ut alla juice vid frukosten och laddar ut lite fil i det.

Nu när jag skriver det så märker jag hur orättvist det blir.

Lilleman har en stor plats i mitt hjärta. Vi älskar varandra, men väldigt ofta knackar känslan av att vi blir ifråntagna all vår kärlek på.

Det känns i hjärtat.

Nu - åter till matlagningen här på landet.

Vem trodde att jag skulle bo på landet för 3 år sedan? Inte jag i allafall...

Ikväll när jag kom hem från jobbet, kände jag ett mycket tydligt hugg, ett aj.

På sidan, mot underlivet - långt ner.

Jag hoppas så innerligt att det var det där ägget som fäste.

Önskar och hoppas av hela mitt hjärta...

Min sambo kom hem något tidigare i eftermiddag och kröp ner bredvid mig.

Trots att snoppen sved så genomförde vi det, och inte bara för att jag ville - det är nog den största vinsten, att det var minst lika viktigt för honom.

Det känns så mycket lättare nu!

Nu prickade vi in en dag efter ägglossningen också.

Ägget släppte nog igår tisdag. I måndags blev det sex och idag blev det sex.

Hoppas!

Örats värk finner inga gränser. Jag är totalt strandad i sängen.

Läkaren måste ha kommit åt något igår när han var där och blåste och hade sig.

Petar i mig Alvedon hela tiden.

Det värker och kluckar och har sig. Att kliva upp är ett helvete.

Det är inte alls bra för mig att vara hemma i denna utstreckning. För många tankar hinner slå rot och utvecklas till något som absolut inte är bra.

Tänk om man hade ork att göra något, men det finns absolut inte...

Jag är så ledsen. Det känns så motigt. Det är så mycket myndighetskontakter med sambons barn, möten, utredningar, avtal, samtal.

Det sliter på oss mer än vi kunnat tro.

Jag behöver få känna hopp, få känna liv.

Just nu känns det att det saknas något.

Jag är så redo för att bli mamma, att få fylla ett hål som idag smärtar mer och mer för varje dag.

Hur håller man modet uppe i fyra veckor till innan ägglossningen kommer och knackar på igen?

Ja, för det lär ju inte bli några fler chanser.

Sambon ringde och hade varit på apoteket och påbörjat sin behandling. Klockren svamp, så det lär inte gå att genomföra något ikväll heller.

SKIT... finner inga ord för hur det känns.

Det var en ledsen själ jag släppte i väg till jobbet imorse. För en gångs skull så åkte han före mig, då jag är hemma och sjuk fortfarande.

Tur bloggen är anonym, för jag gillar egentligen inte att hänga ut något så, men vi fick helt enkelt inte till det igår.

Jag bor ihop med det snällaste Hjärtat av dom alla, ni vet så där så man nästan är för snäll.

Han ville inte göra mig besviken, men ju mer vi höll på, ju mer insåg jag att det ju inte funkar rent tekniskt. Bara till att ge upp.

Ledsna blickar och iskall blixtkänsla.

Det visade sig att han fått svamp på sin snopp.

Det hade varit klåda & sveda hela dagen, men han hade tappert kämpat.

Jag äter penicillin så det är ju inte så otippat, men det känns lite väl tidigt, då jag inte känner av några besvär ännu.

Han vill testa imorse igen, men det gick lika illa.

Idag blir det apotektet.

Men detta januariförsök är bara till att glömma.

Jag fick glad gubbe i måndags, ägget släpper troligen under tisdagen och då fick vi inte till det.

Förra månaden kunde vi inte heller få till det efter ägglossningsutslaget, pga hans magkatarr.

Är det inte jävligt så säg?

Jag orkar inte hålla ihop, detta är mitt hopp som får mig att orka lite till mitt i det jobbiga som pågår runt i kring oss.

*drar täcket över huvudet*

Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4. Vad står där?
"utan att behöva vänta på att den andre ska behöva göra det"

Vad var det senaste du såg på tv?
Nyhetsmorgon imorse.

Borsett från datorn, vad hör du just nu?
Radion

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Var hos läkaren i förmiddags och sedan apoteket.

Vad har du på dig?
Trosor, bh och linne. ( ligger under filten på sängen)

Vilken var den senaste filmen du såg?

"An education"

Skulle du överväga att flytta utomlands?
Nej, jag har min familj här - det är här jag trivs som bäst!