Överlag är livet så enkelt nu, inga större motgångar - jag lever livet fullt ut, känner lycka och glädje.

Med mensen kom också den här lilla lilla taggen, åldersstressen, känslan av utanförskap, att inte ingå i ett sammanhang, att sakna ett större villkorslöst värde i livet.
Jag tror knappast att jag hade känt denna lilla tagg så stort om jag inte en gång tidigare varit i längtansträsket. Det känns verkligen att jag längtat och saknat länge nu.
För Mr är detta första mensen som kom efter ett försök, som kanske egentligen inte ens var ett försök ( då vi med största sannolikhet missade ägglossningen). Så jag kan knappast pysa ur min rädsla till honom får då tror han att jag är crazy på riktigt.
Och många vänner har barn och har svårt att förstå, tröstar med orden att allt blir bra...

Och längtan inom mig slår all-time-high om och om igen...
Rädslan likaså.
Kämpar med att hitta en inre strategi för att nå ett slags lugn i tankarna.
Läkaren säger att jag ska slappna av, men tänk om Mr inte har några bra spermier, då kan vi ju försöka bäst tusan vi vill...
Katastroftankar som jag försöker hantera genom att hitta strategier.
När ska vi boka tid?
Tid - vi har verkligen inte tid.
Vi är inte purunga.
Googlar IVF, spermier och inom mig rustar jag mig för en kamp...

Vill inte komma hem efter denna vecka och slänga mig på Mr och säga att vi ska börja med spermaprov.
Men inom mig så skulle jag må så mycket bättre om jag visste att hans simmare är okej.
Vi båda skulle nog må bättre av det, och om något är onormalt så skulle vi tjäna månader av livskvalitet.
Då skulle jag få börja en kamp igen...